Ibland tror jag att ödet (eller slumpen för den som är lite mindre andlig) styr oss så att vi ska komma rätt på vår väg. Idag har jag fått erfara att en rad händelser, som till en början verkade helt oberoende av varandra, nu har lett mig fram till ett mycket intressant möte. Jag väntar med spänning för att se om det kan leda mig fram till nåt mer eller om det blir en u-sväng tillbaka. Det är bara jag som kan veta vad som är rätt för mig!
Jag har bestämt mig för att gå in i det här med öppna sinnen och i första hand se till vad det kan göra för mig. Nu är det min tur. Jag är värd att faktiskt se till vad jag verkligen drömmer om och vill göra i mitt liv. Jag ska sluta vara så rädd för att begå misstag eller trampa andra på tårna. Jag ska sluta vara rädd för fel tidpunkt och sluta tänka - Men tänk om....
Jag har varit feg så många gånger i mitt liv, trasslat in mig, krånglat till det och ältat saker sönder och samman. Det har bara gett mig panikångest, dålig självkänsla och tristess.
Ibland tror jag att man faktiskt måste våga hoppa även om det är läskigt och verkar en aning osäkert. I morgon tänker jag närma mig det där hoppet, för det är jag värd!
tisdag 20 april 2010
måndag 19 april 2010
Det är mycket nu i lilla Go å glads liv. Fast idag har jag inte varit så himla go å glad för hormonmonstret har hälsat på igen. Trots medicinering har jag ändå varit arg och grinig. Kan dock ha att göra med gårddagens prestationer i "Run for Water". Jag sprang detta välgörenhetslopp ihop med min storasyster och lillasyster (jag är då alltså mellansyster).
Tänkte det skulle bli en ganska lätt match då jag ändå är den av oss tre som faktiskt har löptränat. Min äldsta syster sprang en gång innan och minstingen har mest cyklat och snackat i mobiltelefon. Men är hon ju fortfarande ung och oförstörd så hon vann väl på det.
Jag gick ut starkt och agerade "hare" före systrarna. Dock kände jag redan vid 2.5 km att benen började bli stumma.
Nu bör tilläggas att jag (dum som jag är) började med Gi-metodens rivstart för 1 vecka sedan då man inte skär ner på allt intag av kolhydrater. Jag hade alltså ingen kolhydratreserv att ta energi från och hade gått ner 3 kg och 5 cm i midjemått lagom till detta lopp.
Regel nr 1 = spring aldrig ett lopp när du har bantat i en vecka före.
Jag lät nu lillasyster springa först men blev lite smått irriterad när jag upptäckte att jag började sacka efter. Vid 4.2 km var jag tömd på energi. Och vid 5km sprang jag in i den sk. väggen! Storasyster som då var i nån slags löparkoma märkte inget utan spurtade ensam vidare mot mål. Lillasyster däremot såg mig i nöd och stannade för att hjälpa. Jag var redo att bryta men hon peppade mig vidare. Med staplande steg tog jag fart igen, med en oförskämt pigg och otroligt energisk lillasyster som gjorde "höga knän" , klappade i händerna och skrek på mig att som den värsta coach att inte ge upp, kämpa vidare, vi är snart i mål nu! Det gick. Vi kom i mål och jag gjorde t.o.m ett litet spurtförsök sista biten. Tiden blev 38.24 min. Jag är nöjd med det med tanke på den idiotiska uppladdningen.
Så som sagt idag har jag varit trött, pms-arg och grinig. Ringde min mor vid ett tillfälle och grät. Då kommer min 3-åring, som är världens klokaste, och stryker mig på armen och säger
- Ingen fara mamma, pappa kommer sen. Då blir det bra!
Han har redan fattat att pappa kommer som en "räddare" när mamma är slut efter en hel dag med dem små liven.
I morgon ska jag vara en bättre, snällare mamma. Jag ska tvätta bort det där fula hormonmonstret när jag går och lägger mig, se mig själv i spegeln och säga högt för mig själv.
- Jag är en fin, snäll, bra mamma och jag duger som jag är!
God natt!
Tänkte det skulle bli en ganska lätt match då jag ändå är den av oss tre som faktiskt har löptränat. Min äldsta syster sprang en gång innan och minstingen har mest cyklat och snackat i mobiltelefon. Men är hon ju fortfarande ung och oförstörd så hon vann väl på det.
Jag gick ut starkt och agerade "hare" före systrarna. Dock kände jag redan vid 2.5 km att benen började bli stumma.
Nu bör tilläggas att jag (dum som jag är) började med Gi-metodens rivstart för 1 vecka sedan då man inte skär ner på allt intag av kolhydrater. Jag hade alltså ingen kolhydratreserv att ta energi från och hade gått ner 3 kg och 5 cm i midjemått lagom till detta lopp.
Regel nr 1 = spring aldrig ett lopp när du har bantat i en vecka före.
Jag lät nu lillasyster springa först men blev lite smått irriterad när jag upptäckte att jag började sacka efter. Vid 4.2 km var jag tömd på energi. Och vid 5km sprang jag in i den sk. väggen! Storasyster som då var i nån slags löparkoma märkte inget utan spurtade ensam vidare mot mål. Lillasyster däremot såg mig i nöd och stannade för att hjälpa. Jag var redo att bryta men hon peppade mig vidare. Med staplande steg tog jag fart igen, med en oförskämt pigg och otroligt energisk lillasyster som gjorde "höga knän" , klappade i händerna och skrek på mig att som den värsta coach att inte ge upp, kämpa vidare, vi är snart i mål nu! Det gick. Vi kom i mål och jag gjorde t.o.m ett litet spurtförsök sista biten. Tiden blev 38.24 min. Jag är nöjd med det med tanke på den idiotiska uppladdningen.
Så som sagt idag har jag varit trött, pms-arg och grinig. Ringde min mor vid ett tillfälle och grät. Då kommer min 3-åring, som är världens klokaste, och stryker mig på armen och säger
- Ingen fara mamma, pappa kommer sen. Då blir det bra!
Han har redan fattat att pappa kommer som en "räddare" när mamma är slut efter en hel dag med dem små liven.
I morgon ska jag vara en bättre, snällare mamma. Jag ska tvätta bort det där fula hormonmonstret när jag går och lägger mig, se mig själv i spegeln och säga högt för mig själv.
- Jag är en fin, snäll, bra mamma och jag duger som jag är!
God natt!
lördag 17 april 2010
Ett lustigt men utmanande erbjudande!
Jag har mottagit ett mycket lustigt men utmande erbjudande. För ca en vecka sedan gick jag med Gi-viktkoll för typ tredje gången. Det är det enda som faktistkt har fungerat på mig om jag vill må bättre och gå ner i vikt. Eftersom jag är ett sockermonster av värsta sort måste jag då och då avgiftas för att kunna förlora några kilon. Dessutom måste jag betala pengar för annars fullföljer jag det inte. Så jag anmälde mig på deras sida på nätet. Nu har jag tillfrågats om jag skulle vilja vara med i Gi-viktklubben som en "Beach 2010 framgångshistoria"! Ja, ni läste rätt. Min första reaktion var men oj nu har dem väl ändå mailat fel .
Jag hatar stranden och bikini har jag över huvudtaget inte ens tänkt att sätta på mig, möjligen ett ituklippt lakan. Jag är blek, har för stort midjemått, inga magmuskler och en liten överbliven skinnpåse som hänger där mina två barn en gång bodde. Två bleka prinskorvar till ben som är fulla med celluliter. Beach 2010 njaaaaaaaaaaaaaa!
Men så läste jag mailet fem gånger till och tänkte varför inte det kanske är just vad jag behöver. En framgångshistoria. Man skulle få bli coachad av Ola Lauritzon och ev få vara med i ett reportage i Expressen. Så innan jag visste ordet av hade jag svarat på mailet.
- Jag är precis vad ni letar efter. Självklart tackar jag Ja till detta erbjudande.
Nu har jag ju inte fått nåt svar (dem såg kanske när jag syndade och snodde en glasspinne av min son) så jag vet ännu inte om jag blir utvald. Men jag tänker att även om jag inte blir vald ska jag bli min egen framgångshistoria inför Beach 2010. Jag har inte jättemycket att gå ner i vikt. Jag startar på 67 kg. Och mitt mål är 60 kg. Dock ser jag inte antal kilon som det viktiga utan midjemåttet som startade på hela 93 cm på bredaste stället och det skulle jag vilja ha ner till 80cm. Alltså 13 långa centimetrar. Men jag har gjort det förr så jag tänker göra det igen!
Så nu är det alltså kött/fisk/ägg och grönskaker som gäller. Det är gott en vecka. Nu känner jag mig som en kanin. Men vill man nå sina mål får man kämpa lite.
BEACH 2010 HERE I COME
Jag hatar stranden och bikini har jag över huvudtaget inte ens tänkt att sätta på mig, möjligen ett ituklippt lakan. Jag är blek, har för stort midjemått, inga magmuskler och en liten överbliven skinnpåse som hänger där mina två barn en gång bodde. Två bleka prinskorvar till ben som är fulla med celluliter. Beach 2010 njaaaaaaaaaaaaaa!
Men så läste jag mailet fem gånger till och tänkte varför inte det kanske är just vad jag behöver. En framgångshistoria. Man skulle få bli coachad av Ola Lauritzon och ev få vara med i ett reportage i Expressen. Så innan jag visste ordet av hade jag svarat på mailet.
- Jag är precis vad ni letar efter. Självklart tackar jag Ja till detta erbjudande.
Nu har jag ju inte fått nåt svar (dem såg kanske när jag syndade och snodde en glasspinne av min son) så jag vet ännu inte om jag blir utvald. Men jag tänker att även om jag inte blir vald ska jag bli min egen framgångshistoria inför Beach 2010. Jag har inte jättemycket att gå ner i vikt. Jag startar på 67 kg. Och mitt mål är 60 kg. Dock ser jag inte antal kilon som det viktiga utan midjemåttet som startade på hela 93 cm på bredaste stället och det skulle jag vilja ha ner till 80cm. Alltså 13 långa centimetrar. Men jag har gjort det förr så jag tänker göra det igen!
Så nu är det alltså kött/fisk/ägg och grönskaker som gäller. Det är gott en vecka. Nu känner jag mig som en kanin. Men vill man nå sina mål får man kämpa lite.
BEACH 2010 HERE I COME
tisdag 13 april 2010
Födelsedag!
Idag blir jag 23 år, eller ja min tänkta ålder är 23 år, min biologiska 33 år och den fysiska ligger nog just idag på 43 år skulle jag tro.
Blev väckt av min fina man och äldste sonen som sjöng -Ja må hon leva. Och Isac klämde i med ett ordentligt Hurra samtidigt som han frågade varför han "inte blir år"? Stackarn han kommer ju inte ihåg att han fyllde år förra sommaren. Mammas presenter i år blev bland annat en "Massagedelfin" och Mark Levengoods nyaste bok "Hjärtat får inga rynkor". Det bör nog tilläggas att det inte finns några likheter mellan Delfinen och den sk Rabbit. Nej det här är ett rumsrent litet djur med infrarött ljus och massa andra finesser för att massera bort onda muskler. Passar utmärkt för trötta mammor. (obs det är inte jag på bilden )
Förmiddagen spenderades med mina mammavänner nere på öppna förskolan. Dem var så söta och gav mig en "bio-middag-trevligt sällskapspresent". Efter luchen lade jag mig på soffan med sötaste lilla Noah och sov en stund innan jag hämtade Isac på dagis.
Sen var vi ute i fina vårsolen och vårstädade framsidan av gården. Klippte lite buskar och krattade. När vi gick in för att laga mat och jag hjälpte Isac av med ytterkläderna ger han mig plötsligt en jättekram och säger för allra första gången
-jag älskar dig mamma!
Mitt hjärta blev så fyllt av kärlek från min lilla kille att det tårade sig i ögonvrån. På min födelsedag och allt. Bästa Isac!
Jag har börjat med GI igen så någon födelsedagstårta blev det inte och inget fikabröd på öppnis heller men dock väldigt god mat och mycket grönsaker. Jag har så bra karaktär haha.
Kvällen avslutades med en kort löprunda och sen fick jag lite massage med nya presenten av min man. Nu säger jag tack alla som uppvaktat mig idag och god natt!
torsdag 1 april 2010
Hittade min "Personal Shopper" och hon var gratis!!
Självklart kunde inte jag vänta på någon födelsedag och barmhärtig man som ev kanske, möjligen skulle överraska mig med lite nya kläder. Nä, väntar man är risken skitstor att man kanske blir besviken. Och det är det värsta som finns.
Ja, jag nämde ju mitt missöde igår när jag skulle handla kläder till dopet och kom hem med ett par "skinnlappade" tights och nån konstig tunika. Min mans syn i morse när jag provade denna outfit var helt obetalbar. Det gick inte att feltolka att han inte tyckte att hans fru var en 10-poängare. Nä, snarare blev det nog ett par steg ner på minusskalan. Han försökte med konststycket att inte göra mig allför besviken, men när jag själv brast ut i skratt kunde han inte hålla inne med vad han egentligen tyckte.
Kickens (i "The Poodles") för trånga byxor och min mormors gamla beige linnetunika- ingen bra kombination på en 30-årig tvåbarnsmamma med för många centimeter i midjemått.
Så vad gör man, jo man får krypa tillbaka till affären och skylla på sin bebis.
-Ja, ursäkta mig nu ska jag vara lite krånglig!
-Inte alls , säger snälla tjejen bakom kassan ochl ler.
-Jag hade min bebis med mig igår när jag provade dem här kläderna och jag såg inte så bra hur det egentligen såg ut pga att han skrek så mycket. Och nu känns dem inte riktigt bra.. Ja, alltså dem är ju jättefina och så men.... (ursäkterna bara haglade över den stackars lilla nätta blondinen bakom kassadisken)
-Det går jättebra att lämna tillbaka, det är därför vi har öppet köp!! (-DITT PUCKO, BORDE DU VÄL HA FÖRSTÅTT ATT DET HÄR INTE ÄR KLÄDER FÖR DIG, HANDLA PÅ ELLOS I STÄLLET, hörde jag nästan att hon tänkte. )
Jag fick mina pengar och lommade iväg med benen (bebisen) på ryggen. Gick in i några andra butiker men kände mig bara fel. Man blir inte alltid jättevänligt bemött när man försöker ta sig fram med en smutsig barnvagn bland alla kläder. Konstigt! Om dem bara visste hur mycket pengar jag skulle kunna spendera på deras kläder! Men jag kanske inte vill....
Så kom jag i alla fall av en händelse till en Vero Moda butik. Jag har nog inte varit in i en sån på 7 år men det kunde ju knappast bli sämre än igår tänkte jag.
Efter att ha gått två varv runt butiken, lätt framåtböjd som ett frågetecken (kan oxå bero på dåliga fogar i bäckenet) kom en ännu en glad, liten nätt tjej fram och frågade om jag sökte nåt speciellt.
-Ja en garderob, svarar jag, eller kläder att ha i garderoben förstås!
Vi har en kort konversation och jag låter henne förstå att jag faktiskt behöver hjälp. Fast i mitt huvud är jag såklart enormt skeptisk och tänker att hon inte kommer haja vad jag gillar. För det vet ju inte ens jag.
-Vi börjar med en bas, säger hon. Två stycken "tights" eller tunna stretchbyxor. Ett par marinblå och ett par svarta!
-Jo, det låter ju bra.. svarar jag med lite tvekan. Är på väg att börja skylla på att jag nog inte kan prova dem pga min bebis men bestämmer mig för att ge henne chansen. Offerkoftan är ju uppeldad och jag behöver en ny.
Efter 1 timmes helhjärtad hjälp från denna lilla underbara varelse gick jag ut från butiken med ett stort leende, två svettiga LP-skivor under armarna och några pengar fattigare OCH med en ny garderob. Och jag tror faktiskt att det blev ganska bra. Och faktiskt tror jag att nåt ska gå att kombinera ihop på ett dop också. Vad tror ni?
Dagens inköp blev:
-Två byxor, svarta och marinblå
- Ett svart långt baslinne
- En skjort-tunika
- Ett bälte
- En "kavaj-kofta" som dessutom var vändbar vilket gjorde den till två plagg i ett.
- Två stycken längre t-shirts, corallfärgad och svart/vit randig
-skor (annan butik)
-halsband (annan butik)
Tusen tack till expediten på Vero Moda i Stinsen! Du gjorde min dag!
Ja, jag nämde ju mitt missöde igår när jag skulle handla kläder till dopet och kom hem med ett par "skinnlappade" tights och nån konstig tunika. Min mans syn i morse när jag provade denna outfit var helt obetalbar. Det gick inte att feltolka att han inte tyckte att hans fru var en 10-poängare. Nä, snarare blev det nog ett par steg ner på minusskalan. Han försökte med konststycket att inte göra mig allför besviken, men när jag själv brast ut i skratt kunde han inte hålla inne med vad han egentligen tyckte.
Kickens (i "The Poodles") för trånga byxor och min mormors gamla beige linnetunika- ingen bra kombination på en 30-årig tvåbarnsmamma med för många centimeter i midjemått.
Så vad gör man, jo man får krypa tillbaka till affären och skylla på sin bebis.
-Ja, ursäkta mig nu ska jag vara lite krånglig!
-Inte alls , säger snälla tjejen bakom kassan ochl ler.
-Jag hade min bebis med mig igår när jag provade dem här kläderna och jag såg inte så bra hur det egentligen såg ut pga att han skrek så mycket. Och nu känns dem inte riktigt bra.. Ja, alltså dem är ju jättefina och så men.... (ursäkterna bara haglade över den stackars lilla nätta blondinen bakom kassadisken)
-Det går jättebra att lämna tillbaka, det är därför vi har öppet köp!! (-DITT PUCKO, BORDE DU VÄL HA FÖRSTÅTT ATT DET HÄR INTE ÄR KLÄDER FÖR DIG, HANDLA PÅ ELLOS I STÄLLET, hörde jag nästan att hon tänkte. )
Jag fick mina pengar och lommade iväg med benen (bebisen) på ryggen. Gick in i några andra butiker men kände mig bara fel. Man blir inte alltid jättevänligt bemött när man försöker ta sig fram med en smutsig barnvagn bland alla kläder. Konstigt! Om dem bara visste hur mycket pengar jag skulle kunna spendera på deras kläder! Men jag kanske inte vill....
Så kom jag i alla fall av en händelse till en Vero Moda butik. Jag har nog inte varit in i en sån på 7 år men det kunde ju knappast bli sämre än igår tänkte jag.
Efter att ha gått två varv runt butiken, lätt framåtböjd som ett frågetecken (kan oxå bero på dåliga fogar i bäckenet) kom en ännu en glad, liten nätt tjej fram och frågade om jag sökte nåt speciellt.
-Ja en garderob, svarar jag, eller kläder att ha i garderoben förstås!
Vi har en kort konversation och jag låter henne förstå att jag faktiskt behöver hjälp. Fast i mitt huvud är jag såklart enormt skeptisk och tänker att hon inte kommer haja vad jag gillar. För det vet ju inte ens jag.
-Vi börjar med en bas, säger hon. Två stycken "tights" eller tunna stretchbyxor. Ett par marinblå och ett par svarta!
-Jo, det låter ju bra.. svarar jag med lite tvekan. Är på väg att börja skylla på att jag nog inte kan prova dem pga min bebis men bestämmer mig för att ge henne chansen. Offerkoftan är ju uppeldad och jag behöver en ny.
Efter 1 timmes helhjärtad hjälp från denna lilla underbara varelse gick jag ut från butiken med ett stort leende, två svettiga LP-skivor under armarna och några pengar fattigare OCH med en ny garderob. Och jag tror faktiskt att det blev ganska bra. Och faktiskt tror jag att nåt ska gå att kombinera ihop på ett dop också. Vad tror ni?
Dagens inköp blev:
-Två byxor, svarta och marinblå
- Ett svart långt baslinne
- En skjort-tunika
- Ett bälte
- En "kavaj-kofta" som dessutom var vändbar vilket gjorde den till två plagg i ett.
- Två stycken längre t-shirts, corallfärgad och svart/vit randig
-skor (annan butik)
-halsband (annan butik)
Tusen tack till expediten på Vero Moda i Stinsen! Du gjorde min dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)