Dags att summera ännu ett år! Man blir lite skraj när man inser vad alla äldre har försökt berätta för en hela tiden! Tiden går bara fortare ju äldre man blir! Ett år är så snabbt förbi! Hur är det möjligt? Borde inte livet kännas lite segare och långsammare ju äldre vi blir, när kanske lärdomar och intryck blir färre? Vi gör mycket på rutin och vi kan det mesta! Men det är precis tvärtom! Det är både skönt och skrämmande! Har man ett så kallat dåligt år, så är det ju skönt att det passerar snabbt och man kan få en nystart! Har man ett lyckat år vill man ju att det ska fortsätta! Ändras hjärnans uppfattning om tid ju äldre vi blir?

Mitt 2011 har varit både upp och ner, men om jag ser tillbaka och summerar så vinner neråtspiralen! 2011 innehöll mycket jobb, mycket stress, sjukdom, väldigt lite pengar och lite ledighet. På den positiva sidan finns mina barn, min man och personer i min närhet som hjälpt och stöttat!
Jag har haft sämre fysisk hälsa men bättre psykisk?! Jag har haft sämre ekonomi men mer tur i kärlek! Jag har varit mindre ledig men gjort mer värdefulla saker med mina barn! Vilket ju är väldigt positiva saker men stressen över ekonomin och den dåliga hälsan har liksom kastat ett grått dunkel över allt det andra.
Ja man kan ju inte få allt sägs det!

Jag har vid olika tillfällen blivit spådd av två helt olika personer. En för 15 år sen och en var ganska nyligen. En med hjälp av kort, en med hjälp av siffror. Men båda två har sagt samma saker! Dem säger att jag är född med tur, framgång och kommer att lyckas med det jag tar mig för. Att jag kommer tjäna pengar. Dem säger att jag är en sån som hela tiden klarar mig från det värsta med en hårsmån och lite tur! Sen har dem så klart sagt en massa om min personlighet och kärlek.
Jag är väl benägen att hålla med om det mesta förutom det där med pengar och framgång! Pengar får det gärna ramla in ner av under nästa år!
Jag önskar mig ett mer hälsosamt, mindre kostsamt och ännu mer lyckosamt 2012!

Gott nytt år!

Såg inte varningsskylten!

Ja i helgen kom det, det lilla "återfallet", om man kan kalla det så. Det har gått ganska bra hittills på den här nya vägen men i helgen såg jag varken varningsskyltar eller stoppskyltar utan körde på tills det blev totalt motorhaveri.
Var rejält frustrerad, irriterad och ångestfylld sent i går kväll. Min mun ville så gärna säga rakt ut hur det är, men orden liksom fastnar i hjärnan och kan inte komma ut. Det är som att jag inte vet hur man gör när man pratar? Det enda som kommer ut är anklagelser riktade till fel person, ilska eller bara en massa osammanhängande rappakalja. Jag vågar inte tro att det räcker att vara ärlig och rak. Tänk om jag är det, och ändå blir avvisad eller inte betrodd.
-Förbannade Hönapöna!

Jag förstår idag vad allt bottnar i. Jag har aldrig lärt mig. Som liten, mobbad och rädd sjuåring gick jag till den största auktoriteten då i mitt liv, min lärare, och bad om hjälp. Jag vågade vara ärlig och säga som det var. Barnen är dumma mot mig, jag behöver hjälp. Jag blev avvisad! Hon trodde inte på mig. Hon sa att att jag överdrev och att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Tvärtom. När de andra barnen fick reda på att jag sökt hjälp hos läraren blev det genast värre. Jag vågade aldrig be om hjälp igen.Min självkänsla försvann där och då.

Senare lärde jag mig att få bekräftelse från andra genom att vara duktig i skolan, vara med dem tuffa killarna, röka, dricka osv. Jag lärde mig förstå fysisk bekräftelse. Men jag lärde mig aldrig att bekräfta mig själv, eller att förstå att jag duger som jag är. Det man lär sig som mobbad är ju att man inte är värd annat än skit. Det blir så normalt att du till och med kastar den skiten på dig själv till slut.

När jag upptäcker att jag ännu en gång tagit på mig offerkoftan och inte förmår att vara ärlig och säga vad jag egentligen vill blir det lätt att bädda åt sig själv nere i gästrummet och ligga där hela natten och tycka synd om sig själv.
I morse vaknade jag 07.30. Offerkoftan hade kliat hela natten. Sov inte så bra. Behövde rensa upp och sortera hjärnkontoret för att få lite ordning på tankarna. Det som funkar bäst för mig då är att faktiskt fysiskt städa. Så jag rev ut hela bokhyllan i vardagsrummet och färgkoordinera alla böcker. Alla blå böcker på en hylla, alla svarta på en annan. Jag vet att det här låter helt sjukt men det hjälper.
När det här väl var gjort kunde jag till slut slå mig ner med min man, ta en kopp kaffe och tala om vad det var jag hade velat säga i går kväll!

Aut Viam inveniam aut faciam...

En klok herre vid namn Hannibal lät sig inte nedslås av att alla talade om för honom att det var omöjligt för honom och hans följe på ca 40 elefanter och 40 000 krigare att ta sig över alperna för att komma till Rom. Han lär ha svarat -Antingen ska jag finna en väg eller skapa en!

Jag vill själv gärna tro att ingenting är omöjligt även om jag har en liten rädd person i mig som väldigt ofta tror det. Men hon tystnar mer och mer. Med lite hjälp kanske hon en dag tystnar helt. En sak vet jag med säkerhet. Vi är inte våra tankar, vi är bara en person som tänker dem.

Det finns en befriande känsla i det. Även om jag tänkte fel i går behöver inte det betyda att jag inte kan tänka rätt idag. Länge levde jag efter en sanning som var precis tvärtom. Jag var mina tankar helt och hållet. Och mina tankar spelade mig många spratt. Jag levde så fullt efter mina tankar att jag till slut knappt kunde gå utanför dörren. Jag vågade inte åka buss för mina tankar talade om för mig att det var farligt. Jag vågade inte gå över en bro för mina tankar sa att den kunde rasa. Tåg bör du undvika för där trängs många människor. Allt jag tänkte var sant! Lever man efter den sanningen vet man till slut inte vad som är rätt och fel. En enkel sak som att bara gå och lägga sig när man är trött kan bli farligt, utlösa panik, ja till och med döda dig om dina tankar säger att det är så, och du tror på det!

När jag efter många år och mycket hjälp började se mina tankar som ett program på radion förstod jag att det faktiskt är jag själv som bestämmer vad jag ska tänka. Så fort en paniktanke dök upp bytte jag kanal på radion. Till något lite gladare. Den här omprogrammeringen fungerade väldigt bra. Den lilla rädda höll sig tyst i flera år. Men på senare tid har hon kommit smygande tillbaka och ändrat frekvenserna på min radio igen. Jag vet ju vad jag måste göra men det är som att tala om för en gammal vän att vi kanske inte ska vara vänner längre, vi har inte så mycket gemensamt! Jag har inget utbyte av henne men ändå tar det emot att skicka iväg henne. Min gamla radio behöver uppdateras mot en ny och fräsch i-pod. Där jag kan tanka ner precis det jag vill höra.

Jag är inte mina tankar, jag är bara en person som tänker dem! Jag behöver inte den där lilla rädda, hon är bara ett dåligt program som jag kan välja bort på min radio. Ingenting är omöjligt.

Min nästa tatuering blir- Aut viam inveniam aut faciam

Det andra kapitlet börjar här.

Idag har jag glidit fram på en helt nyasfalterad väg i lagom tempo hela dagen. Inte en enda gång har jag tittat i backspegeln eller ens tänkt tanken på att vända och köra tillbaka. Idag har luften varit lätt att andas, tankarna har varit klara och mitt sinne öppet. En perfekt dag för att börja skriva på nästa kapitel. Jag har liksom redan fattat pennan i min hand och sitter där redo framför en helt ny blank sida. Det är bara att börja skriva.

När jag vaknade i morse var det en helt annorlunda känsla i min kropp. Jag kände mig glad, utvilad och nästan lite upprymd. Utan minsta ansträngning klev jag upp när minstingen vaknade och gjorde frukost. Nåt kändes konstigt med mitt ansikte?! Halv åtta på morgonen en söndag står jag i mitt kök med ett leende på läpparna och gör frukost. Hur är det möjligt? Jag slår bort den tanken fort. Låt det bara ske tänker jag. En efter en vaknar dem i huset. Alla utom en. Han sover så skönt där uppe. När alla satt sig till bords går jag upp på övervåningen och smyger in i sovrummet. Med en kram och puss säger jag - Go morron! Jag har gjort en god LCHF-frukost till dig. Och kaffet är klart. Kom ner!
Jag ser på mig själv som om jag hade en utomkroppslig upplevelse. En " Holy-moment"! Hon, den där lilla rädda i mig, tycker att det här är jättekonstigt. Känner sig undanskuffad. Hon sitter där liksom mållös och bara ser på.
Det är ny chaufför bakom ratten idag. Och Hon, den där lilla rädda i mig, får inte ens åka med. Idag har jag åkt på en helt nyasfalterad väg i lagom tempo. Klarblå himmel, inte ett moln, luften är klar, det är lätt att andas.
Idag börjar jag skriva det första orden på en ny, blank sida. Det andra kapitlet börjar här.

Skriver slutet på detta kapitel av mitt liv!

Min väg genom livet har fram tills nu varit väldigt slingrig, innehållit återvändsgränder, gropar och gupp som medfört en hel del skråmor i karossen. Ibland har jag kört alldeles för fort och ibland har jag legat länge på 30-sträcka. Det har hänt att jag fastnat i en rondell och bara kört runt, runt utan att riktigt förstå hur jag ska komma ur den. Det har hänt att jag frontalkrockat och fått köra åt sidan för att läka och bli hel innan jag har kunnat fortsätta min färd. Nu har jag äntligen, efter nästan 34 år på denna krokiga väg, kommit fram till ett vägskäl.
Det är nu jag har ett val!
Det är nu jag kan välja vilken väg jag vill ta genom resten av mitt liv. I mitt huvud vet jag vilken väg som är den rätta, men efter så här lång tid är jag så van att åka omkring på den där slingriga, knaggliga och dåliga vägen. Trots att jag vet vart jag ska känns det så mycket tryggare att fortsätta köra i dem gamla spåren.
Så nu står jag där vid mitt vägskäl. Bilen går på tomgång, jag står bredvid den med bildörren öppen och tittar på alternativen. Det är bara att bestämma sig!

Jag vet att om jag fortsätter på den gamla vägen så kommer jag att känna igen mig. Jag har kört där förut och jag hittar. Det känns tryggt och på något konstigt sätt väldigt säkert trots att jag vet att den skulle medföra både större och mindre olyckor. Vädret längs den vägen är inte heller så roligt, ofta grått och trist, ibland stormigt och en hel del stenskott får man också.

När jag ser mot den nya vägen så ser den nyasfalterad ut. Den är rakare och ser ut att medföra bättre väder. Ja kanske inte längs hela vägen men i alla fall en väldigt stor del. Den har även tydliga varningsskyltar uppsatt så att jag i god tid kan förbereda mig så att jag inte åker rakt på dem där gamla guppen och groparna igen. Med jämna mellanrum finns det stopskyltar som tvingar mig att stanna och reflektera en liten stund innan jag kan köra vidare. Helt klart ser det ut att vara en bättre väg. Vad är det att fundera över?

Det är dags att skriva slutet på detta kapitel av mitt liv! Det är dumt att köra på i gamla spår, speciellt när dem inte tycks ta mig dit jag egentligen vill. Jag sätter punkt här!
Jag sätter mig i bilen igen, stänger dörren, lägger i en växel, tar en sista titt i backspegeln. Tar ett djupt andetag och släpper upp kopplingen. Härifrån ser jag bara framåt.....