Personal shopper...

Nu när offerkoftan är uppeldad och det fula "mobboffret" flyttat ner till Kung Hans väg, känner jag att det behövs en ny fräsch look. Jag bestämde ju tidigare att offerkoftan skulle bytas ut mot en snygg Odd Molly kofta när det var dags. Men först måste jag städa upp efter det där "mobboffret" som härjat här hemma. Hon har lämnat många spår i graderoben. Där finns allt från kulturtants-tunikor a´la Gudrun Sjödén till American seaside mode a´la Lexington och Henri Lloyd, plus allt möjligt däremellan. Känns aningens brokigt och snudd på schizofrent. Inget går att matcha ihop till en helhet.

Inte nog med det så räknade jag ut att min vikt har varierat med 26kg under de senaste åren. Jag har gått från strl 36/38 upp till strl 44 och sen ner igen. I två omgångar. Från en byst på 75cC till 80G!?

Ballongflyg-företaget Upp & Ner AB har ringt och vill köpa mina gamla bh:ar för att använda till sina luftballonger. Dem är ju färdiga att använda. Det räcker att spänna fast en korg i axelbanden.

Ja, så jag tänkte att när jag ändå håller på med det här tramset om att jag ska bli vuxen, få bättre självkäsnsla blabla bla... så kan jag ju lika gärna städa upp och få en snygg garderob också. Problemet är dock att jag inte vet hur man gör när man ska klä sig snyggt. Jag vet inte vad jag tycker om och vad som passar denna lilla hydda på 164 cm med lite för runda former? Drömmen är ju att ha en snygg basgarderob med stilsäkra plagg. Lätta att kombinera och variera. Och skor... jag hatar att köpa skor så därför har jag inga, men tycker det är skitsnyggt. Helst skulle vilja ha höga klackar på mina korta ben men jag törs inte riktigt. Så därför finns det nu bara Ecco Goretex skor och stövlar inhandlade på Ica Maxi (för det är där jag tillbringar mest tid förutom i hemmet).
Försökte ge mig iväg idag för att hitta något att ha på mig på Noahs dop, men kom hem med ett par tights med "skinnlappar" på låren och en svart/vit-randig tunika?! Hur tänkte jag nu? Ska jag ha "skinntights" i kyrkan? Isac tyckte dock att mamma blev jättefin, men det säger han även om jag bara har en bh på mig så jag litar inte riktigt på hans omdöme än.

Men så kom jag ihåg att en mammavän sa till mig att hon fått en "personal shopper" med tillhörande budget på Åhléns City av sin man (undrar vad han skulle sota för?!), så att hon kunde skaffa sig en ny garderob efter sina två barn. Det kanske vore nåt för mig. Dessutom fyller jag år om två veckor så alla ni som läser detta nu kan lägga på minnet att jag önskar mig en "personal shopper" plus tillhörande budget (vill minnas att dem skrev minst 5000kr) i födelsedagspresent.

Fram tills dess lovar jag att städa ur garderoben och sälja det som kan säljas så att den är tom och fin när jag får min nya, fina, stylade garderob.

Glömde jag säga att jag tänkte äta Gi-mat och gå ner 5 kg på två veckor och träna efter min nya dvd "get rid of the mummy tummy" . Anna Anka kan slänga sig i väggen.

Mera ekorrar...

07.20 Isac vaknar med ett ryck bredvid mig. Han sätter sig genast upp med ett stort leende på läpparna och säger

-åå ja ha sovit gott, mamma! För att i samma andetag klämma i med skönsång..

-"ekorrn saatt i graaaaaaaanen , skulle skala kottar......."

Mamma skrattar och kan ju inte annat än kliva upp ur sängen med ett leende på läpparna även hon. Lillebror ligger och småler i sin säng.

Isac fortsätter på temat ekorrar när han sedan sitter på toaletten (efter att ha sjungit "Ekorrn satt i granen" fem gånger i rad)

- Måste bajsa mycket ekorrar idag mamma!

-Ja gör du det säger jag medan jag springer o letar kläder till alla.

Efter en stund

- Nä, mamma, dem sitter fast! Kanske kan komma ut senare........

Ja det är inte lätt att ha ekorrar fast i baken. Kommer dem inte ut där får man ju släppa ut dem verbalt i stället.

Hur som helst är det mycket på temat ekorrar här hemma just nu. Undrar hur det kommer sig?

Är det vårkänslorna som spirar?

Nu ska jag bli vuxen på insidan! Ja, det ska jag...

Så fort manus ändras och saker och ting inte riktigt blir som jag tänkt mig, förvandlas jag från att vara vuxen, ansvarstagande mamma till att bli det där lilla "mobboffret" vars sk vänner lurade henne på hennes egen födelsedag och sprang iväg så att hon blev ensam kvar. Likt Superman som springer in i närmsta telefonkiosk (fast nu för tiden tar det nog tid att hitta en) kan jag blixtsnabbt byta skepnad och dra på mig den där fula, kliande offerkoftan.

Igår skulle jag på tjejmiddag och hålla i en liten visning om hudvård och visa lite produkter. Superskoj. Jag hade sett fram emot det länge. Men så har jag i några dagar kännt mig lite sårig i halsen och tänkt att jag kanske håller på att bli förkyld. Jag ringer äldsta systern och talar om läget. Hon är hos frissan och säger stressat.
-Tänk på att J ska opereras snart och inte får blir sjuk. Jag kan inte prata nu, ringer dig sen. Klick!
I samma sekund blir jag jättesjuk.
-Oj jag har nog feber oxå, tänker jag och springer och letar termometern. I det här läget glömmer jag allt jag faktiskt måste göra innan den här middagen ska äga rum och är nu fullt koncentrerad på att ta reda på hur sjuk jag är. Tar febern.
-Herregud, 37.1 grader. Det var inte bra!, tänker jag medan jag känner på utsidan av halsen och letar eventuella tecken på svullna halsmandlar. Tycker att dem känns aningens stora kanske.
Panik! Jag förstår att jag kanske måste ställa in alltihop.
Och jag som skulle visa... nä, men jag skulle ju sälja dem här.... nä, nu missar jag... det stockar sig i halsen och gråten är nära.
Ringer lillasyster.
-Hej, piper jag... Jag kan nog inte följa med.
- Men gud, vad har hänt ??
(hon tror att någon dött på grund av hur jag låter)
-Jag är sjuk, minst 37,5 och ont i halsen
-Och A-k säger att J inte vill att jag kommer om jag är sjuk.

(Observera hur febern nu har stigit,.och jag försöker få det till att det är min äldsta syster som förbjuder mig att åka iväg.)

Min kloka lillasyster säger.
-Jaha ja, nu blev manuset ändrat och det blev inte riktigt som du tänkt dig. Så nu är du lite ledsen.
-Men jag har ju förberett mig i flera veckor, och jag behöver faktiskt umgås med vuxna människor, snyftar jag fram.

(Ja, om nu vuxna människor vill umgås med lätt neurotiskt mobboffer...)

-Ska du inte ringa J först och kolla av med henne vad hon tycker innan du bryter ihop?

(Jag skäms och förstår att hon har rätt och inser att nu är offerkoftan på igen och nu måste jag ta mig ur den här situationen)

-Inte i det här tillståndet , piper jag.

Vi lägger på och jag försöker samlar ihop dem skrikande skärvorna av mig själv som ligger där som en trotsig tvååring på golvet.
En stund sitter jag och skäms i soffan för att jag gjort det igen. Att jag aldrig lär mig. Det är jobbigt att vara medveten om sina mindre attraktiva sidor men inte kunna får bort dem helt och hållet.
Ska en vuxen mamma bete sig så här? Varför kan jag inte bara, på lugnaste Maria Montazami vis, tänka
- Jaha ja, har jag nåt som känns som en förkylning, eller "cold" som vi säger, i kroppen? Bäst att ringa och kolla om jag verkligen ska ge mig iväg på den där trevliga tillställningen.

Nä, inte jag. Jag får panik! Kaos utbryter och jag bryter ihop, för att sedan plocka ihop skärvorna av mig själv igen och försöka få ihop det till en helhet. vilket försås är väldigt tidskrävande.

Inser att jag slarvat bort en dyrbar timme och dessutom glömt att hämta min son på dagis.
Panik igen. Ringer dagis (fast det heter förskola, jag vet!) och ursäktar att jag glömt bort min son, men jag är på väg.
På väg ut genom dörren, (med babyskydd, väskor och annat skit man måste släpa med sig för att ta bilen 200 m till dagis), ringer jag J. Jag berättar hela storyn.......
-Äh det låter väl inte så farligt, såklart du ska komma!

Nu känner jag mig plötsligt väldigt frisk.
-Har jag verkligen ont i halsen? Nä, det kanske bara är lite sårigt?
-Eller är jag hes?
-Feber? Nä jag svettas nog bara för att jag irrat omkring så mycket.

Det visade sig (såklart!) att det blev en supertrevlig kväll. Jag pratade non-stop i 3 timmar så idag om något har jag ont i halsen och är väldigt hes ;) Men det var det värt!

Nu har jag bestämt mig. Jag ska bli vuxen på insidan! Nu ska offerkoftan eldas upp! Och det där jäkla "mobboffret" som fortfarande bor inne i mig ska flytta ut. Jag har ordnat en liten etta på Kung Hans väg (dem fulaste hyreshusen i Rotebro) där hon kan bo. För nu ska det bara finnas en lugn, härlig och sävlig Maria Montazami inuti mig som inte är rädd för lite ändringar i manus, utan som tänker
-Jaha jaa....jag tror det blir toppen, eller "great" som vi säger, hur det än blir!


Tack o go natt!

-Mamma jag har bajsat en ekorre...

Lämnar ett skönt citat från min äldste son när han igår satt på toaletten.., och plötsligt ropar.

- Mamma, jag har bajsat en ekorre!!
-Va, har du? Jag kikar ner i toan.. och mycket riktigt finns där en liten lämning som faktiskt har formen av en ekorre. Mamma ler stolt och säger
-Men va duktig du är.

Efter en stund ropar han igen.
-Mamma, nu har jag bajsat pappa och Noah!

Men denna gång vågade jag inte se efter hur pappa o lillebror ser ut i bajsformat. Tror han är lite konstnärligt lagd som sin mor. Om inte annat blir livet lite roligare när man kan fantisera och leka även när man uträttar sina behov.

Sökes- bordsborste och kraftfulla hårborttagningsmedel.

Ja det är ju typiskt, hade förträngt att man tappar allt hår på skallen när man ammar. När jag vaknar på morgonen är det så hårigt på min kudde att jag skulle behöva en sån där bordsborste och sopskyffel som min mormor hade att borsta bort smulor på bordet med för att borsta bort allt hår i sängen. Tvätta håret kan jag inte heller göra för då rasar det stora tussar som täpper igen avloppet. Men det värsta är inte att man får gå omkring med några feta, stripiga hårspröt på huvudet. Nä, det värsta är att det här jäkla amningshormonerna ger en hårväxt på andra ställen än på huvudet. Mustash och getskägg! Jättesnyggt. Ni vet hur en get ser ut med det där långa vita skägget under hakan, det känns så fint att ha en sån tofs med långa, ljusa strån som hänger på halsen. Som en "tassel" (eng. för tofs, för er som inte brukar se Svenska Hollywoodfruar). Nu när den härliga vårsolen börjat titta fram och man efter vintern får syn på sitt bleka ansikte i spegeln, ja då finns där också en hel skog av hår.

-Herre min skapare... Åå jag som är hudterapeut, så här kan man inte se ut.

Fram med survival-kitet med diverse vaxremsor, pincetter, krämer och annat som kan tänkas vara till hjälp i denna akutsituation. Hellre lite hår på huvudet än mycket hår under hakan. In på toaletten snabbt som ögat. En kvart senare är jag hårfri i nyllet men då har jag i stället fått en massa röda utslag av vaxremsorna. Så nu ser jag i stället ut som en fjortis som har hånglat med en kille med skäggstubb lite för länge. Hmmmmmmm?? Inte bra det heller. Fram med näste kit. Snabbt försöker jag dutta på concealer och mineralpuder för att försöka dölja det värsta. Nu vet ju jag som hudterapeut att detta inte alls är bra eftersom man ska låta huden vila och inte ha på nåt de närmaste 24 timmarna efter vaxning,.. men va tusan. Vem lever som dem lär? Detta är en nödsituation och nöden har ingen lag ,tänker jag.

På min inköpslista för denna månad finns bordsborste med skyffel, Oljan Specials for hair från Dermanord som ska göra att man får mer hår på huvudet, och diverse kraftfulla hårborttagningsmedel.

Rot-avdraget har lärt min son överklassfasoner...

Herregud vilket kaos..
Efter två dagar ensam hemma med sjuka barn, hade jag totalt förträngt att det var idag som städerskan skulle komma. Vanligtvis brukar det ta mig en hel kväll att röja och plocka undan allt så att hon kan städa nästa dag. Nu var det som bortblåst i mitt huvud. Så när det ringer på dörren kl 13 och jag öppnar och ser att det är hon ser jag ut som en fågelholk.
Stresspåslaget är ett faktum, pulsen stiger...
Där står jag i dörren med två ungar hängandes i hasorna, som tur var hade jag klätt på mig för minuten innan var jag iklädd pyjamas, linne och ingen bh.
Nu ska jag måla upp bilden av hur mitt hem såg ut just i denna sekund:

Tvättstugan och hallen var belarmad av ett tvättberg lika stort som jag själv (164 cm) av diverse nerkräkta påslakan och kläder. Där hänger också allt jag ska sälja på tradera på tork.
I köket står både frukostdisken och lunchen kvar. Min son hade dessutom lekt att han var en hund (när mamma tittade bort två sekunder) och hade ätit sina fiskbullar på golvet.
Dessutom hade han under ett av sina trotsutbrott smulat sönder tre stycken hårdsmörgåsar över hela köksgolvet och vardagsrummet.
I vardagsrummet och gästrummet var all tågräls, bilar och ritblock utspridda över golvet. Isac hade kräkts dagen innan i soffan så i den fattades det lite tygöverdrag över dynorna.
Om man går vidare upp på övervåningen så hade jag tack o lov slitit av alla sängkläder i vår säng som var fulla med hundhår och lite bebiskräk här o där så därinne såg det ändå ut som att jag var lite beredd på att hon skulle komma.
Isacs rum var belarmat med leksaker, kontoret var nerlusat med all min bokföring och annat tjafs och badrummet ska vi inte tala om...
- Var kan jag börja, frågar hon försiktigt?
Panik.. vart ska jag börja tänker jag?
Men min lilla överklassunge till son räddar snabbt situationen och säger till Natasha,
-Kom här (och pekar upp mot övervåningen), städa här!
Han följer med henne upp och visar sitt rum och tycker att det är där hon ska städa.
Så medan han sätter henne i jobb på övervåningen försöker jag trycka in all tvätt i torkskåpet och stänga dörren. Det som inte fick plats hivade jag in i förrådet. Jag skyndar mig att slänga in all disk i diskmaskinen och skyffla undan alla Isacs leksaker i vardagsrummet.
Plötsligt hör jag hur min son går omkring på övervåningen och säger
-Bra jobbat, bra jobbat, bra jobbat...

Man börjar ju undra om det är Anna Anka som är hans riktiga mamma eller om han bara försöker uppmuntra Natasha att göra ett bra jobb? Helt klart är att Rot-avdraget har skämt bort min son och gjort honom till en liten överklassunge som inte behöver städa sitt rum själv.

-Jag fuskar lite, mamma...

Stackars Isac är hemma efter en natt med diverse uppstötningar av potatiskrocketter i vår säng. Jättehärligt att vakna av att det skvalpar i sängen. Som tur var kräktes han åt pappas håll. Sen blev det ytterligare en omgång, efter ett intag av välling och en halv limpsmörgås.
fast i soffan (som inte är Ikea så det är dessvärre kemtvätt).
När jag lite senare ber honom dricka lite vatten så tar han muggen och sätter den till munnen men dricker inte.
-Men drick lite, säger jag.
-Jag fuskar mamma, säger han och ler.
Kan inte låta bli att undra vart han har lärt sig det? Fuska är väl inte ett ord man lär sig i första taget eller? Lär dem barnen att fuska på förskolan?

Så till nästa grej. Jag har återigen fastnat i Tradera-träsket. Denna gång har jag själv lagt ut 28 annonser på diverse bebiskläder, sängkläder och annat krafs. Det är helt otroligt att folk betalar pengar för att få mina gamla saker.
-Toppen! som Maria Montazami skulle ha sagt. Då kan jag köpa några fler "tassels" (alltså tofsar! obs läses låångsamt och med bred dialekt)

När jag ändå var inne på tradera köpte jag en tröja till min son med Igglepiggle på, från barnprogrammet "Drömmarnas trädgård". Ja, ni vet samma program som Upsy Daisy som jag skrev om tidigare. Tänkte att då blir han väl glad. Glädjande nog kom den i brevlådan idag när han är sjuk. Perfekt då blir han kanske lite uppåt tänkte jag och gav honom paketet.
-Är det en katt mamma? frågar han när vi ska öppna det (ett platt, litet plastpaket)
-I så fall är det synd om den katten, svarar jag.
-Jag vill ha en katt, säger Isac
-Du får öppna och se vad det är säger jag och ler. Fast tänker samtidigt, fan oxå varför köpte jag inte en katt. Nu kommer han bli besviken.
Isac öppnar...
- ÅÅh titta, det är en Igglepiggle-tröja Isac, va fin!!!
-Nääääääää, suckar han lite uppgivet. Jag vill ha en katt eller Upsy Daisy.

Jaaa, det är inte lätt att göra rätt när man har en treåring hemma. Men om man ställer in sig på att det mesta blir fel så blir det rätt ganska ofta.

Jaha ja, sån är han ja!!!

Idag åkte den där fula, kliande, trånga offerkoftan på igen. Ja, redan innan jag ens hunnit upp ur sängen satt den på. Åååååå kliade som satan! Det är ju märkligt att när jag får på mig denna fula utstyrsel så blir rösten annorlunda och ur munnen flyger en massa fula ord. Jag kallar dem tix (för det låter bättre). Det är som att ha en liten djävul på axeln som hurrar glatt varje gång en fult ord kommer ur min mun. Och på den andra en ängel som förgäves försöker behärka mig.

Ja, som ni säkert läst är ju det stora irritationsmomentet just nu min förkylda man. Ska jag vara ärlig så minns jag inte riktigt nu vad jag blev så arg över i morse. En rad händelser såsom en trotsig 2-åring, förkyld man, trött mamma, grinig bebis och så lite hormoner och en kliande offerkofta på det gjorde att bägaren rann över, och plötsligt så slänger jag sonens filtallrik i väggen så havrefrasen flyger åt alla håll. Inombords tjöt jag av glädje och befrielse för det var så skönt att få översätta känslorna i handling. Men lika snabbt avbryts jag av min snoriga man som då helt plötsligt var på alerten och tog tag i mig och undrade vad jag höll på med.
- Jaaaa, jag ärrrrrrr väl lite arrrrrrrrrrg! svarade jag med extra mycket rullning på r:n. Jag gör så när jag blir arg för att liksom verka mer övertygande?!


Ja det blev minst sagt lite kaos men till slut lyckades jag få iväg mig själv, två barn och en hund till dagis. Efter att jag lämnat Isac ringde jag upp min terapeut, min syster.
-Säg nåt smart! Nu är den där jäkla koftan på igen. Och jag är skitarg! säger jag.
-Oj då varför då, frågar syrran?
-För att C är förkyld!! Hon skrattar i andra änden.
-Ja, och nyss slängde jag filtallriken i väggen oxå.......fortsätter jag och försöker låta övertygande.

Jag berättar hela händelseförloppet, om förkylda män, koftor och annat. Jag vet ju så väl att det här enbart ligger hos mig men det tar ett tag innan jag vill säga det högt. När jag gett henne min reflektion på det hela och frågar henne hur jag ska hantera det. Hon svarar,
-Jaha ja, sån är han ja!

Tänk så varje gång du blir irriterad på nåt han gör. Jaha ja, sån är han ja! Gärna med ett litet ryck på axlarna oxå för att markera att det är nåt jag tar ganska lätt på. Dessutom ska jag för att jobba ännu mer på min självkänsla börja säga affirmationer högt till mig själv. Jag antar att jag ska vara glad över att jag är medveten om mina mindre charmiga sidor trots allt. Så länge man är medveten finns det ju hopp...

Akut viral nasopharyngit- När en man är riktigt förkyld!

Min man är sjuk, en mycket allvarlig, nästan dödlig form av "Akut viral nasopharyngit". Eller som vi kvinnor brukar säga, en förkylning. Men det är skillnad på förkylningar tydligen...


När jag googlade på förkyld man fick jag fram denna bild!!!Men när jag googlade på förkyld kvinna..... Ja, ni ser ju själva skillnaden....

Jag tror att det finns en speciell form av virus som bara biter på just män. Och det viruset är så otäckt och effektivt att vi skulle kunna använda det som ett biologiskt vapen i krig. Tänk er om alla män i världen skulle bli förkylda samtidigt!? Ni förstår ju vad som skulle hända. Dem skulle dö hela bunten. Dem enda som tycker synd om förkylda män, är andra förkylda män. Vi kvinnor skulle inte bry oss om alla dessa snoriga karlar. Dem skulle ligga som små insekter som hamnat på rygg och kravla runt, hjälplösa.

Han började varna mig redan i går. Och jag hade sett det komma smygande redan innan han uttalade det fasansfulla orden. Hans huvud blir lätt hängande, blicken låg, han blir tyst(are) och drar sig undan. Sen kom det
- Jag känner nåt i halsen! Jag börjar bli krasslig.
När man hör dem orden då vet man. I morgon är han förkyld!!!
Fram åker alla pillerburkar, nässprayer , tepåsar, honung, halstabletter, vitlök.

Min man och jag blir nästan aldrig osams, men blir vi det nån gång så blir vi det när han är förkyld. Den här gången försökte jag i förebyggande syfte tänka att jag inte skulle låta hans förkylning förstöra min dag. Jag bad honom även att hålla sig undan så jag inte skulle irritera mig på honom. Tror ni att det gick??
Nä, så klart inte. Det är hopplöst. Det är som en dödssynd. Faktum är att vi nog borde lägga till en åttonde dödssynd bland dem andra sju- mansförkylning!

När jag lämnat stora sonen på dagis ,som även han är förkyld men för liten för att förstå att det är allvarligt, tänke jag att jag skulle passa på att åka direkt till affären för att handla. Så att jag skulle kunna ha dagen fri sen. Hade även en del ärenden till apoteket. Diverse förkylningspreparat måste inhandlas. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. I stället för att åka själv, vilket skulle ha varit enkelt och snabbt, fick jag ta med mig yngsta sonen (som även han är förkyld). Min sjuke man måste ju sova. Så innan jag ammat, bytt blöja, klätt på osv hade det gått över en timme. Men jag ska inte låta min mans förkylning förstöra min dag, mumlar jag för mig själv.
Åker till Ica och drömmer mig iväg bland hyllorna, min fristad. Skönt. Lite folk. När vagnen var överfull med blöjor, välling, mat och annat blev ju så klart N hungrig. Och jag med förresten. Klockan hade ju redan passerat 12. Så det blev en stadig lunch på Ica Maxi- kokt korv m bröd till mamma för 5kr. Bröstmjölk till N. Så till apoteket med mannens lista på förkylningspreparat. När jag kom hem var kl strax efter 13 och om bara två timmar skulle I hämtas på dagis. Jag hann kasta i mig lite mer att äta och en kopp kaffe sen bar det iväg igen. Så har dagen rullat på med blöjbyten, amningar, spela bolibompa spel med stora sonen osv.
Nånstans i det här dagliga kaoset med två små barn hann jag såklart oxå bygga upp en irritation över min mans förkylning. Det brast framåt kvällen kring middagstid. Jag hade inte förståelsen och tålamodet kvar. Det blev ännu ett förkylningsgräl.
Min man påpekade att det var väldigt konstigt att när han är förkyld är det mest synd om mig. Han menar att jag inte visar någon empati. Jag tycker inte synd om honom.
Kom igen när du har 39 graders feber, spyr galla, öronen blöder eller du föder barn. Men det är väl sant som han säger... ingen vet hur det känns när en man är riktigt förkyld! Men det måste vara hemskt...

Stockholm-söderhamn-sundsvall-söderhamn-sundsvall-umeå och hem igen....

I söndags for vi iväg mot hemtrakterna uppe i Hälsingland. Det tog oss typ en och en halv dag att packa iväg två vuxna och två små barn.
???
Ja, det blir lätt så när en (läs jag) springer runt som en yr höna och kacklar om att jag måste tänka på allt... och en är Mr Filbunke som tänker att det är bäst att inte lägga sig i för det blir fel hur jag än gör. Trots en ordentlig lista över vad som skulle packas och göras uppstod ett lättare kaos.
Det blev ju knappast bättre heller när jag slog huvudet i dörrposten så att fina små stjärnor uppenbarade sig (hur överlever barn som slår sig flera gånger om dagen) medan äldste sonen packade upp allt som vi försökte packa ner. Och till sist när vi äntligen var på väg ut genom dörren så kommer minstingen på att han måste bli ammad. Puh!
Så med en snygg bula i pannan, en unge som hänger halvt ammandes i famnen, en annan unge som sitter och skriker i bilen att han vill se film, och Mr. Filbunke framför ratten kom vi så äntligen iväg.... endast 1.30 timme efter tidsshemat.

Väl hos mormor o morfar hann jag vila en halv dag för på måndag kl 10 bar det av till Sundsvall för kurs. Barnen o deras pappa fick stanna kvar hos mormor o morfar. Så klart var det snöväder och varningar för trafikaos, men dem gamla hederliga x-tågen tuffade trots detta i sin ordning. När jag väl satt på tåget slogs jag av ensamheten och tystnaden. Jag tog fram papper o penna och började skriva en "drömlista". Har läst i min bok om Självkänsla att det är bra att skriva ner alla sina drömmar, stora som små. Dels för att det är större sannolikhet att man genomför dem, och dels för att självkänslan ökar varje gång man kan bocka av en dröm man genomfört. Så jag satte igång..
Jäklar vad svårt det var.....det tog mig ända upp till Hudiksvall innan jag kom på en enda sak jag ville göra eller drömde om. Det var blankt i huvudet. Men när jag väl skrivit den första så kom det uppåt en 50-60 punkter efter det. Bra!
En sak jag skrev som jag tänkte att jag skulle genomföra redan under kursen var att:
-jag vill bli bättre på att ta plats och våga säga vad jag tycker!
När jag klev av tåget i Sundsvall förvandlades jag från en yr höna med bula i pannen till en stursk tupp. Med bestämda steg tågade jag genom Sundsvalls gator för att söka upp ett ställe att äta på. Det här är vanligtvis en mardröm för mig , att gå ut och äta ensam. Tänk om alla ser att jag inte har någon att vara med? Men som sagt, nu var ju en stursk tupp så nu gick det av bara farten. Gick till ett ställe som hette Innergården och beställde en pasta con pollo (kycklingpasta). Vilken just nu kändes lite komiskt med tanke på allt prat om tuppar och hönor. Satte mig vid ett sånt där högt bord med barstolar för att verkligen utmana mig själv att synas extra mycket. Gömde dessutom mobilen så att jag inte skulle kunna "gömma" mig bakom den. Kände mig duktig!
Sen bar det av till Scandic Hotel för kursen. Jag gör inte som jag brukar och går och sätter mig längst bak lite tyst och försiktigt utan jag tågar in och sätter mig på första raden!? Jag häpnar över mitt agerande. Dessutom ser jag mig själv sträcka fram handen mot vilt främmande människor som kommer in i rummet och hälsar glatt på dem. Jag fattar ingenting!? Tänker att om det ska gå så här bra att genomföra saker bara för att jag skriver ner dem på ett papper då kommer jag snart vara både miljonär, hjälparbetare i Kenya och bo i ett stort fint hus på landet.

Första kursdagen går som en dans och jag är så trevlig och pratar med flera stycken kursdeltagare. Jag vågar till och med ta mer än en kaka när det var dags för eftermiddagsfikat. Kl. 19.30 på kvällen anländer jag till Söderhamn igen för att sova.
Tisdagmorgon kl. 06.10 sitter åter på x-tåget mot Sundsvall. Mitt problem idag var att jag skulle komma till Sundsvall en och en halv timme innan kursen börjat. Vad gör man den tiden på morgon när inget är öppet? Men eftersom jag nu var inne på det här med att utmana mig själv bestämmer jag mig för att gå till hotellet och se vad som händer.
Jag tågar upp till konferansdelen och döm om min förvåning när det är uppdukat med smörgåsar och kaffe där för alla konferansgästerna. I vanliga fall skulle jag nu ha gömt mig en och en halv timme på toaletten eller möjligtvis i en soffa någonstans där jag syns minst. Men det här med att tänka utmanande hade tagit fart i mitt huvud så i stället går jag direkt in på en toalett och byter mina Ecco Gore-tex skor (som man måste ha denna vinter) mot ett par svarta stövlar (som jag lämpligt nog packade ner i en påse). Full med självkänsla går jag nu direkt fram till kaffebordet och tar för mig av en nybryggd kopp kaffe, en smörgås och DN utan att ens fråga om lov först. Jag bara antar att allt detta måste dem ju ha dukat upp just för mig. Jag sätter mig mitt i rummet framför en brasa och läser min DN. Trivs!
Gör sedan om samma sak som dagen innan. Pratar, ställer frågor och sitter nyfiket längst fram i salen.
Efter två dagars kursande bar det sedan av ändå upp till Umeå för ett besök hos farmor och farfar. Här ska jag nu fortsätta mina utmaningar och samtidigt försöka mig på en stunds vila. Det kostar energi att lägga om sina vanor. Men en sak är klar, det är bra mycket roligare att vara en stursk tupp än en yr höna!