Ja i helgen kom det, det lilla "återfallet", om man kan kalla det så. Det har gått ganska bra hittills på den här nya vägen men i helgen såg jag varken varningsskyltar eller stoppskyltar utan körde på tills det blev totalt motorhaveri.
Var rejält frustrerad, irriterad och ångestfylld sent i går kväll. Min mun ville så gärna säga rakt ut hur det är, men orden liksom fastnar i hjärnan och kan inte komma ut. Det är som att jag inte vet hur man gör när man pratar? Det enda som kommer ut är anklagelser riktade till fel person, ilska eller bara en massa osammanhängande rappakalja. Jag vågar inte tro att det räcker att vara ärlig och rak. Tänk om jag är det, och ändå blir avvisad eller inte betrodd.
-Förbannade Hönapöna!
Jag förstår idag vad allt bottnar i. Jag har aldrig lärt mig. Som liten, mobbad och rädd sjuåring gick jag till den största auktoriteten då i mitt liv, min lärare, och bad om hjälp. Jag vågade vara ärlig och säga som det var. Barnen är dumma mot mig, jag behöver hjälp. Jag blev avvisad! Hon trodde inte på mig. Hon sa att att jag överdrev och att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Tvärtom. När de andra barnen fick reda på att jag sökt hjälp hos läraren blev det genast värre. Jag vågade aldrig be om hjälp igen.Min självkänsla försvann där och då.
Senare lärde jag mig att få bekräftelse från andra genom att vara duktig i skolan, vara med dem tuffa killarna, röka, dricka osv. Jag lärde mig förstå fysisk bekräftelse. Men jag lärde mig aldrig att bekräfta mig själv, eller att förstå att jag duger som jag är. Det man lär sig som mobbad är ju att man inte är värd annat än skit. Det blir så normalt att du till och med kastar den skiten på dig själv till slut.
När jag upptäcker att jag ännu en gång tagit på mig offerkoftan och inte förmår att vara ärlig och säga vad jag egentligen vill blir det lätt att bädda åt sig själv nere i gästrummet och ligga där hela natten och tycka synd om sig själv.
I morse vaknade jag 07.30. Offerkoftan hade kliat hela natten. Sov inte så bra. Behövde rensa upp och sortera hjärnkontoret för att få lite ordning på tankarna. Det som funkar bäst för mig då är att faktiskt fysiskt städa. Så jag rev ut hela bokhyllan i vardagsrummet och färgkoordinera alla böcker. Alla blå böcker på en hylla, alla svarta på en annan. Jag vet att det här låter helt sjukt men det hjälper.
När det här väl var gjort kunde jag till slut slå mig ner med min man, ta en kopp kaffe och tala om vad det var jag hade velat säga i går kväll!
