Eftersom jag är egen företagare funderar jag en hel del över det här med marknadsföring. Hur ska man kunna sälja in sig bättre hos kunderna? Hur ska jag synas, och inte bara bli en i mängden bland alla andra salonger? Man fixar och donar så att salongen ska se så där perfekt ut hela tiden. Jag gör mitt yttersta för att vara så trevlig jag kan, man vill vara "Underbar och älskad av alla"!
Kunderna vill ju inte känna att dem köpt grisen i säcken när dem går härifrån.
Så kommer jag hem till min familj efter en arbetsdag. Jag har träffat massor av kunder, varit trevlig, glad och positiv hela dagen. Jag har inte gjort annat än sålt in mig själv och mina varor och tjänster hela dagen. Och då går luften ur mig! Den där härliga, mjuka hudterapeuten förvandlas till en prepubertal igelkott. Alla taggar utåt. Jag blir otrevlig och slår ifrån mig och vill helst bara komma hem till ett rent, tyst hus där ungarna sitter fint uppradade och leker på golvet. Men så är så klart inte verkligheten.
Har min man köpt grisen i säcken?!
I början av ett förhållande säljer man in sig själv precis så som jag gör med mina kunder varje dag. Man är alltid fräsch, glad, trevlig...
Men nu efter 10 års förhållande, två barn och ett företag ihop har den lilla söta grisen förvandlats till en luggsliten sugga som helst bara vill böka runt i sin egen jord och inte bli störd. Varför är det så svårt att sälja in sig lite till sin egen familj. Och bli underbar och älskad!
fredag 6 augusti 2010
söndag 4 juli 2010
Från sommarsygg till byxlös på en sekund!
I går åkte jag och familjen + svägerska med hund till Fjäderholmarna för att njuta av vädret. I min research om Fjäderholmarna stod det:
Ön är barnvänlig med en liten sandstrand ....Under en dag hinner man utan problem utforska hela ön, fika och äta i solen bla bla bla.
Ja, det lät ju toppen tänkte vi och åkte dit. Resan med båten var precis lagom lång, 30 min. Väl på plats ville vi inget hellre än att hitta stranden så vi kunde äta vår medhavda matsäck. Efter att ha gått ett varv runt ön utan att hitta någon strand gick vi till informationen och frågade.
-Vart ligger sandstranden?
Tjejen i informationen ser på mig och ler.
-Ja, den ligger här, säger hon och ritar ett kryss på en liten karta. Men förvänta dig ingen stor sandstrand bara. Men man kan gå ner i vattnet från strandkanten.
-Jaha, ok!? säger jag och tackar för upplysningen.
Vi beger oss mot målet och upptäcker ganska snart att hon har rätt. Någon sandstrand kunde vi inte hitta, men väl en stenstrand där en massa stackars barnfamiljer trängdes så gott det gick.
Vi hittar en plats under ett träd väldigt nära strandkanten. Isac ville bada direkt. Vattnet var iskallt men vad gör det om man är 3 år. Mamma fick offra sig och bada med honom eftersom han inte kunde gå ner själv bland alla stenar. När vi är lagom blå om läpparna går vi upp. Vi äter, solar och slappar. Efter ett tag ska faster M på toaletten och Isac vill följa med. Minsta sonen leker med pappa så jag tar tillfället i akt och lägger mig i solen precis vid vattenbrynet. Jag hinner precis tänka - Ååå va härligt.. när jag hör barnskrik och någon som skriker Akta!!
Jag slår upp ögonen och ser en jättevåg komma mot mig. Min första tanke är att nu måste jag lyfta på madrassen som jag ligger på för den kommer bli blöt, när vågen sköljer över mig.
Jag vänder mig om och där råder fullständig kaos. Det är grejer överallt i vattnet. Mat, kläder, kylväska, mobiler. Min man har lyft upp lilla Noah så han klarade sig tack o lov. Faster M:s lilla hundvalp ligger och skvalpar runt i cirklar på en dyngsur handduk. Som tur var satt hon fast i trädet annars hade hon väl följt med. Jag kastar mig ut i vattnet och försöker fiska upp välling, bullar och annat som jag ser är på väg ut till havs. Jag ser nåt som ser ut som en svart väska långt där ute och försöker förgäves ta mig ut för att fiska upp den. Men innan jag hinner fram sjunker väskan och försvinner. Jag ropar in till Claes på stranden...
- Har vi förlorat en väska?
-Nä, säger han. Vi har allt här.
Jag tar mig in till stranden igen för det är iskallt i vattnet. På vägen fiskar jag upp mitt linne som flyter i vattnet och en bullpåse.
När kaoset har lagt sig och alla börjar leta efter sina bortsköljda saker upptäcker jag att mina shorts som jag hade hängt en halv meter upp i trädet är borta.
-Men var är mina shorts?
Vi letar överallt och det slår mig plötsligt, att "väskan" som jag sett sjunka i själva verket var mina nyinköpta supersnygga linneshorts.
Förgäves försöker jag leta efter dem men får ganska snabbt inse att dem nog är halvvägs till Finland. Då infinner sig nästa insiktsfulla tanke..
-Men nu får jag ju gå byxlös!! Ska jag åka hem i en blöt bikini? Jag har ju varken shorts eller linne (eftersom det var dyngsurt) nu!!
I mitt huvud ser jag mig själv åka hem genom stan i bikini. Hemska tanke!
- Men jag har en extra kjol på mig under min klänning, säger min svägerska. Du kan ta den!
- Å tack gode gud för det! Verkligen rätt dag för att både ha en klänning och en kjol på sig samtidigt!
Visserligen en storlek för liten men allt är bättre än att gå med rumpan bar. Jag tränger på mig den lilla kjolen och en t-shirt som jag mirakulöst nog hade packat ner i väskan.
När chocken lagt sig bestämmer vi oss för att inte stanna kvar på detta obarnvänliga ställe, utan beger oss in mot mitten av ön. Till lekplatsen. Vi soltorkar våra saker, fikar upp det blöta resterna av vårt fika och tar sen båten hem till fastlandet igen.
Vi förlorade ett par shorts, en mobil (blev blöt och slutade fungera) samt lite matsäck men jag slapp i alla fall gå byxlös genom stan. Och det blev minst sagt en innehållsrik dag! Men det dröjer nog innan vi besöker det "barnvänliga" Fjäderholmarna igen.
Om någon åker dit och hittar ett par snygga linneshorts i vattnet så är det mina!
torsdag 17 juni 2010
-Jag gör som hundarna bara, mamma!
Min 3-åringar har vid ett par tillfällen setts kissandes på olika ställen i trädgården. Vid två tillfällen tog min man honom på bar gärning då han upprepade gånger drog ner byxorna och kissade på flertalet buskar. Här om dagen då jag skulle gå med honom på dagis frågade jag flera gånger om han inte behövde gå på toaletten innan vi gick. Men han svarade bestämt att han inte var kissnödig. När vi så skulle gå och jag skulle köra ut vagnen fick jag se pojken stå med byxorna nere på den allmänna gräsmattan i full färd med att märka revir även där.
-Vad gör du Isac? Inte ska man väl kissa där, kissa gör vi inne på toaletten.
-Men jag gör som hundarna bara, mamma!
Ja, vad ska man säga? Snart kanske jag får ta med bajspåsar till dagis i fall han får för sig att även göra det lika som hundarna. Klart är att vi inte behöver gödsla gräsmattan i år. Det räcker med att släppa ut sonen innan läggdags så fixar han det.
fredag 28 maj 2010
Visst är det lustigt....
Det började med att jag bokade en behandling på en salong där en vän till mig jobbade som hudterapeut. Jag behövde fixa fötterna efter graviditeten och ringde min vän för att boka tid. Superfin salong minns jag att jag tänkte. Ett par veckor efter det besöket kom jag att tänka på en bok jag sett i bokhyllan. Började känna att jag behövde något att peppa mig själv med. I ett par månader hade jag varit mammaledig med mitt andra barn och det sätter alltid igång en massa tankar och funderingar. Visste att maken hade en gammal bok om Självkänsla som Mia Törnblom skrivit. Det var den jag hämtade och dammade av. Det blev början på resten.......
Jag läste större delen av boken innan en kurs jag skulle på upp i Sundsvall i början av mars. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag använde mig av en del övningar från boken under kursen, för att våga ta lite mer plats och inte göra som jag alltid gjort och gömma mig längst bak i rummet.
På tåget upp till sundsvall skrev jag en "drömlista" för det hade Mia Törnblom skrivit att man skulle göra. Ens drömmar skulle lättare slå in då. Bland dem första punkterna på min långa lista stod
- En egen salong!
Jag knölade ner mina lappar i en väska och där har dem legat sen dess.
Hennes bok har legat på mitt nattduksbord ett tag nu, och jag har blivit mycket bättre på att öva upp min självkänsla och verkligen försöka tänka att det faktiskt bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Ingen annan kan leva mitt liv. Men jag kan göra det bästa jag kan för att leva det så bra som möjligt.
Fråga mig inte hur det gick till, men en tanke föder en annan tanke och en händelse leder till en annan. Nästan tre månader efter jag hade besökt den där salongen var jag på behandling igen hos min vän, fast på en annan salong. Hon hade slutat och bytt ställe. Jag fick höra att hennes tidigare arbetsplats var till salu, men ingen hade köpt den.
Plötsligt hör jag mig själv säga
-Kan du inte ringa den där Mia och säga att jag är intresserad!
Min vännina ringer och lämnar ett meddelande på hennes telefonsvarare. Senare samma kväll får jag ett telefonsamtal från Mia Törnblom, vars bok har legat på mitt nattduksbord i månader. Efter samtalet kunde jag inte sluta le och skratta. Hur gick det här till??
Vi skulle ses på hennes kontor nästa dag. Sagt och gjort. Jag tog chansen.
Idag är det ca 1 månad sen jag var och kikade på den där salongen för andra gången. Den här gången var den stängd och tyst och jag kunde gå omkring och kika överallt. Samma känsla infann sig igen. Vilken fin salong! Den passar mig. Det är här jag ska vara.
Allt klaffade, allt passade...
Det som började i vintras med ett besök, en bok, en lista, har nu faktiskt blivit en dröm som gått i uppfyllelse. Mia hade rätt hela tiden! Skriv ner dina drömmar så är det mycket större chans att dem fakiskt går i uppflyllelse!
Jag är från och med idag stolt ägare av "En härlig salong". Den är min nu! Jag tog chansen att nå min dröm, och vet ni.... det gick!
Jag läste större delen av boken innan en kurs jag skulle på upp i Sundsvall i början av mars. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag använde mig av en del övningar från boken under kursen, för att våga ta lite mer plats och inte göra som jag alltid gjort och gömma mig längst bak i rummet.På tåget upp till sundsvall skrev jag en "drömlista" för det hade Mia Törnblom skrivit att man skulle göra. Ens drömmar skulle lättare slå in då. Bland dem första punkterna på min långa lista stod
- En egen salong!
Jag knölade ner mina lappar i en väska och där har dem legat sen dess.
Hennes bok har legat på mitt nattduksbord ett tag nu, och jag har blivit mycket bättre på att öva upp min självkänsla och verkligen försöka tänka att det faktiskt bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Ingen annan kan leva mitt liv. Men jag kan göra det bästa jag kan för att leva det så bra som möjligt.
Fråga mig inte hur det gick till, men en tanke föder en annan tanke och en händelse leder till en annan. Nästan tre månader efter jag hade besökt den där salongen var jag på behandling igen hos min vän, fast på en annan salong. Hon hade slutat och bytt ställe. Jag fick höra att hennes tidigare arbetsplats var till salu, men ingen hade köpt den.
Plötsligt hör jag mig själv säga
-Kan du inte ringa den där Mia och säga att jag är intresserad!
Min vännina ringer och lämnar ett meddelande på hennes telefonsvarare. Senare samma kväll får jag ett telefonsamtal från Mia Törnblom, vars bok har legat på mitt nattduksbord i månader. Efter samtalet kunde jag inte sluta le och skratta. Hur gick det här till??
Vi skulle ses på hennes kontor nästa dag. Sagt och gjort. Jag tog chansen.
Idag är det ca 1 månad sen jag var och kikade på den där salongen för andra gången. Den här gången var den stängd och tyst och jag kunde gå omkring och kika överallt. Samma känsla infann sig igen. Vilken fin salong! Den passar mig. Det är här jag ska vara.
Allt klaffade, allt passade...
Det som började i vintras med ett besök, en bok, en lista, har nu faktiskt blivit en dröm som gått i uppfyllelse. Mia hade rätt hela tiden! Skriv ner dina drömmar så är det mycket större chans att dem fakiskt går i uppflyllelse!
Jag är från och med idag stolt ägare av "En härlig salong". Den är min nu! Jag tog chansen att nå min dröm, och vet ni.... det gick!
måndag 17 maj 2010
Ett uns vardagslyx i mammalivet!
Vardagslyx som ger en småbarnsmamma lite extra laddning i batterierna är att ta en löprunda på kvällen när barnen lagt sig i sina små sängar. Sen ta en lång dusch, smörja in sig med nåt som luktar gott (inte bebiskräk, eller ingrodd majspuré) och sätta sig ensam på badrumsgolvet och långsamt, omsorgsfullt måla sina tånaglar och njuta av ensamheten. Toppen!
Visst blev det fint?
Visst blev det fint?
söndag 16 maj 2010
Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!!!
Allt går bara man vill!
Är det nånting jag vill lära mina två barn så är det just det, allt går bara man vill! Det är bara olika svårt att få det man vill ha. Ibland kan krävas mer pengar, mer tid, mer övning, kunskap, kärlek eller nåt annat.
I mina yngre år, levde jag flera år ett mer eller mindre begränsat liv på grund av panikångest och små depressioner hit och dit. Det kanske inte syntes utåt alla gånger, men inuti mig begränsades livet och tillvaron av att jag inte vågade vissa saker eller hade fobier som inte lät mig göra vad som helst. Ett tag kunde jag inte gå över broar, åka buss eller tunnelbana osv. Jag trodde inte att jag själv var värd att må bra. Riktigt bra alltså! Jag trodde inte att det var ok att vara bra på nåt eller säga att man är genuint lycklig. Så jag förbjöd mig själv att göra vissa saker. Trodde att jag hade kontroll, men det var precis tvärtom. Det resulterade bara i panik!
Idag 10 år senare vet jag bättre. Nu är jag klokare.
Idag vet jag att man kan nå sina mål om man bara vill. Och jag vet att man kan förverkliga sig själv tillsammans med sin familj. Man behöver inte förverkliga sig själv först och skaffa familj sen. Man kan nå sina drömmar ihop med dem man älskar.
Dagens citat blir: Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!
Är det nånting jag vill lära mina två barn så är det just det, allt går bara man vill! Det är bara olika svårt att få det man vill ha. Ibland kan krävas mer pengar, mer tid, mer övning, kunskap, kärlek eller nåt annat.
I mina yngre år, levde jag flera år ett mer eller mindre begränsat liv på grund av panikångest och små depressioner hit och dit. Det kanske inte syntes utåt alla gånger, men inuti mig begränsades livet och tillvaron av att jag inte vågade vissa saker eller hade fobier som inte lät mig göra vad som helst. Ett tag kunde jag inte gå över broar, åka buss eller tunnelbana osv. Jag trodde inte att jag själv var värd att må bra. Riktigt bra alltså! Jag trodde inte att det var ok att vara bra på nåt eller säga att man är genuint lycklig. Så jag förbjöd mig själv att göra vissa saker. Trodde att jag hade kontroll, men det var precis tvärtom. Det resulterade bara i panik!
Idag 10 år senare vet jag bättre. Nu är jag klokare.
Idag vet jag att man kan nå sina mål om man bara vill. Och jag vet att man kan förverkliga sig själv tillsammans med sin familj. Man behöver inte förverkliga sig själv först och skaffa familj sen. Man kan nå sina drömmar ihop med dem man älskar.
Dagens citat blir: Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!
onsdag 12 maj 2010
Yrhöna vs klok uggla
Just nu snurrar livet och tillvaron på snabbare än jag hinner med att räkna. Jag har tappat all uppfattning om tid. Håller inte reda på vilken dag det är eller hur länge sen det var jag gjorde vad. Jag kan säga till nån att jag gjorde nåt för två veckor sen och så när jag tittar i kalendern visar det sig att det bara var två dagar sen jag gjorde det. Jag önskar att bilden ovan, på den strukturerade,kloka ugglan med en härligt varm kaffekopp i handen, stämde in på mig. Men i stället flänger jag runt som en yr höna, helt ostrukturerad och med en ständigt kall kaffekopp i handen. Det värsta är att jag känner mig som en halshuggen yr höna. Ja ni vet att dem kan springa runt ett tag utan huvud om man hugger av det på dem. Måste se makabert, men rätt lustigt ut. Ungefär så många hjärnceller känns det som jag har, lika många som på en halshuggen yr höna. Det vill säga inga alls!
Det är många faktorer som ligger till grund för detta halshuggna tillstånd. För det första håller jag och min man på med storslagna planer att öppna en egen hudvårdssalong. Vilket när man har två barn under tre år anses vara galenskap. Jag är benägen att hålla med. Men när drömmen och tillfället dök upp framför ögonen på oss kunde vi bara inte låta den chansen passera.
För det andra så är det fullt med hemskt pollen ute. Hatar pollen! Jag måste proppa i mig sju olika mediciner för att kunna gå ut. Det har till följd att jag blir väldigt trött och seg. Alltså ännu mer yr höna.
Som grädde på moset, toppingen på glassen, som plåster på den stackars halshuggna hönan så har jag ju just nu dessutom mina underbara pms besvär just nu.
Ja, ni kan ju lägga ihop allt detta själv och se hur det blir.....
Halshuggen, yr höna med pollenallergi och pms!!!
Toppen!
fredag 7 maj 2010
Min egen GPS
Min treåring älskar att åka bil. Ibland när jag hämtar honom med bilen på dagis (som är typ 200 meter från oss, vi är lite lata i vår familj) brukar han vilja att vi tar en extra omväg innan vi kör hem.
- Kör mamma, kör! Fortare, fortare!
Jag fick en GPS av min man i julklapp förra året för att jag är så förbaskat usel på att hitta. Om jag står still, blundar och snurrar tre varv så vet jag inte vart jag är sen. Allvarligt!
Så jag fick en GPS och det första jag programmerade in var "Hem". Så nu visas en söt liten stuga med texten "Hem" upp på kartbilden när jag matar in att det är hem jag ska.
Dessvärre händer det ju att jag kör fel trots min GPS. Jag fattar inte alltid hur tusan hon menar att jag ska köra i rondellerna. Ska man rakt fram, så säger kärringen inte rakt fram utan
-sväng andra avfarten höger!
Ännu värre är det att fatta om hon säger sväng tredje höger i en rondell. Då måste jag ju både tänka och räkna! Ofta får jag åka ett par varv runt, runt i rondellen så jag hinner räkna hur många avfarter det är åt höger... ja ni förstår ju själva hur poppis man blir då i trafiken.
Men när min son sitter med i baksätet så håller han kolla på mamma. Först när vi backar ut ur garaget så har han koll på avståndet till nästa garagelänga. Så att jag inte ska backa in i grannens garageport (vilket har hänt mer än en gång, sscccchhyy säg inget till min man)
- Stopp, Akta! skriker han i högan sky därbak. Akta huset mamma!
-Jaja, självklart mamma aktar huuuuuuuuset. Bonk! Oj då?! Mamma springer ut och kollar, äh det gick bra. Bara dragkroken som tog i. In i bilen igen. Isac suckar,
-Aaaah mamma, akta huset.
Det vore ju finurligt ,om nu ungen ska agera backsensor, om han kunde pipa medan jag backar och gärna högre ju närmare ett främmande föremål jag kommer. Tror jag måste träna honom på det. För bra syn och avståndskänsla har han ju redan.
Han brukar ha koll på trafikläget åt mig också. Med jämna mellanrum lämnar han rapporter från baksätet.
- Nu kommer en stoooooor lastbil, mamma!
- Bra då vet jag!
- Mamma, nu få du köra fortare!
- Nä, man får inte köra så fort här Isac, då blir polisen arg på mamma.
- Ok då. Får köra lite fortare då mamma. Lite bara.
När vi är ute och åker så brukar han även iklä sig rollen som GPS och kommentator. Han litar inte alltid på GPS:en. Som idag när vi skulle hälsa på vänner i Uppsala så skulle vi först köra till en lekparken i närheten av deras bostad. När vi började närma oss sa jag högt för mig själv.
- Hur var det vi skulle åka nu då? Isac svarar snabbt
-Stopp mamma, jag har en idé, sväng höger!
Och det var ju bra tänkt men det fanns tyvärr ingen väg åt höger så det fick bli nästa vänster och till slut hittade vi.
Man kan också passa på att öka ut ungarnas ordförråd när man åker bil. Isac har nyligen lärt sig att en "Bilkö" är en lång rad med bilar, att det "stora monstret" som dundrar högt och sprutar vatten kallas för "biltvätt".
En annan gång körde jag och Isac vilse när vi skulle leta en mack i Tierp för vi hade slut på spolarvätska. Trots den där jäkla GPS:en så hittade vi ingen mack och ju mer kärringen sa,
- Gör om rutt, gör om rutt! destu mer stressad och irriterad blev jag. Till slut fick jag nog och stannade vid sidan av vägen och slog av skiten. Min kloke son sa då.
- Ingen fara mamma. sväng höger, sväng vänster.
Ja, så vi gjorde det. Vi svängde lite höger och lite vänster och till slut hittade vi faktiskt en mack i Tierp.
Ja, hur som helst. GPS i alla ära. Men det är roligare att ha en egen livs levande kartläsare i baksätet. Jag ska bara lägga honom i hårdträning i att läsa noter, pipa som en backsensor, och öva lite mer på det här med höger och vänster. Sen är det bara för oss att tuta och köra!
torsdag 6 maj 2010
Skabb, löss, eksem eller stress? Och en hondjävul på huvudet.
Japp, nu har dem vuxit ut igen, hornen i pannan. Det är helt sjukt att man bara ska kunna vara "normal" 14 dagar varje månad. Och hur kan det slå till liksom bara över natten?
I går morse kände jag direkt att nu var det kört. Det är som om den lilla djävulen sitter på toppen av mitt huvud och styr mig fast åt fel håll liksom. Min gångstil blir hård och kantig, hälarna blir ju helt ömma för jag tar i så när jag går. Rösten förvrängs och tappar sin klang. Och som jag skrivit tidigare så får jag ett fastligt fult språk. Mitt ordförråd reduceras till ett fåtal fula men ack så användbara svordommar.
Jag är sävlig och lugn som Maria Montazami halva månaden och en Anna Anka resten.
Dessutom har jag drabbats av några små, irriterande kliande prickar på hela överkroppen. Eller rättare sagt underarmar, bröst/hals och mage. Mycket skumt. Först var jag säker på att det var skabb. Men efter att ha kontaktat en säker källa (skabbexpert) kunde vi stryka den gissningen. Löss? Njaaaaa,. Eksem? Ja, i någon form. Men vad är orsaken? Stress? Mediciner? Gi-maten? Eller kanske bara mitt dåliga pms-humör.
Ni kan ju tänka er själva hur jag ser ut nu med mina horn i pannan, kliande utslag på bålen, skavsår på hälarna och fula grodor som ständigt hoppar ur munnen på mig. Ingen vacker syn.
I går morse kände jag direkt att nu var det kört. Det är som om den lilla djävulen sitter på toppen av mitt huvud och styr mig fast åt fel håll liksom. Min gångstil blir hård och kantig, hälarna blir ju helt ömma för jag tar i så när jag går. Rösten förvrängs och tappar sin klang. Och som jag skrivit tidigare så får jag ett fastligt fult språk. Mitt ordförråd reduceras till ett fåtal fula men ack så användbara svordommar.
Jag är sävlig och lugn som Maria Montazami halva månaden och en Anna Anka resten.
Dessutom har jag drabbats av några små, irriterande kliande prickar på hela överkroppen. Eller rättare sagt underarmar, bröst/hals och mage. Mycket skumt. Först var jag säker på att det var skabb. Men efter att ha kontaktat en säker källa (skabbexpert) kunde vi stryka den gissningen. Löss? Njaaaaa,. Eksem? Ja, i någon form. Men vad är orsaken? Stress? Mediciner? Gi-maten? Eller kanske bara mitt dåliga pms-humör.
Ni kan ju tänka er själva hur jag ser ut nu med mina horn i pannan, kliande utslag på bålen, skavsår på hälarna och fula grodor som ständigt hoppar ur munnen på mig. Ingen vacker syn.
onsdag 5 maj 2010
Nä, nu tar han efter mina ursäkter oxå.
Nä, nu får det vara nog. Jag har världens lataste treåring hemma. Jag trodde barn i den här åldern var aktiva? Men icke..
På utvecklingssamtalet på förskolan för ett par veckor sedan sa till och med Isacs fröknar att han var väldigt lat och gav mig i uppgift att börja träna honom på att klä på/klä av sig själv och att promenera (han vill nämligen alltid åka eller stå på ståbrädan)
När dem skulle på utflykt till skogen sist hade Isac skyndat sig att bana väg och puttat bort en av de minsta ungarna ur tvillingvagnen för att själv (han är äldst i sin grupp) sätta sig där och vägra flytta på sig. Den stackars lilla kamraten fick gå til skogen medan Isac satt och jäste i vagnen.
Nu har det gått så långt här hemma att grabben börjar ta efter mammas ursäkter.
-Maaaaaamma! Napp! jämrar sig Isac
- Ja, du får ta en napp men du får hämta en själv, svarar mamma
- Jag kan inte, jag har så ont i ryggen, säger han. Du kan, du orkar mamma! ok?
Vid ett annat tillfälle idag när jag sa till honom på skarpen för att han dragit ner en massa saker från bokhyllan och vill att han städar upp efter sig, hör jag honom härma mig igen och säger gråtandes.
- dumheter mamma, varför gör du mig? Jag ska bara jobba först..
Han försöker låta så ynklig han bara kan, och då är det ju inte lätt för mig att fortsätta vara arg.
Så nu har vi inlett träningsläger för lata barn här hemma. Nu är det slut med att mamma ska springa ärenden hela tiden. Från och med nu ska pojken springa ärenden åt mamma. Och mamma ska försöka hålla tyst med sina ursäkter för att inte lära pojken mer "dumheter".
På utvecklingssamtalet på förskolan för ett par veckor sedan sa till och med Isacs fröknar att han var väldigt lat och gav mig i uppgift att börja träna honom på att klä på/klä av sig själv och att promenera (han vill nämligen alltid åka eller stå på ståbrädan)
När dem skulle på utflykt till skogen sist hade Isac skyndat sig att bana väg och puttat bort en av de minsta ungarna ur tvillingvagnen för att själv (han är äldst i sin grupp) sätta sig där och vägra flytta på sig. Den stackars lilla kamraten fick gå til skogen medan Isac satt och jäste i vagnen.
Nu har det gått så långt här hemma att grabben börjar ta efter mammas ursäkter.
-Maaaaaamma! Napp! jämrar sig Isac
- Ja, du får ta en napp men du får hämta en själv, svarar mamma
- Jag kan inte, jag har så ont i ryggen, säger han. Du kan, du orkar mamma! ok?
Vid ett annat tillfälle idag när jag sa till honom på skarpen för att han dragit ner en massa saker från bokhyllan och vill att han städar upp efter sig, hör jag honom härma mig igen och säger gråtandes.
- dumheter mamma, varför gör du mig? Jag ska bara jobba först..
Han försöker låta så ynklig han bara kan, och då är det ju inte lätt för mig att fortsätta vara arg.
Så nu har vi inlett träningsläger för lata barn här hemma. Nu är det slut med att mamma ska springa ärenden hela tiden. Från och med nu ska pojken springa ärenden åt mamma. Och mamma ska försöka hålla tyst med sina ursäkter för att inte lära pojken mer "dumheter".
Äntligen en rosa tröja till killen!
Min treåring har länge önskat sig en rosa tröja. Han tycker nämligen att alla hans tjejer har så fina tröjor. Dock är det inte så lätt att hitta rosa killtröjor, men igår på en shoppingrunda så hittade jag äntligen några rosa killtröjor och slog till.
Isac blev mäkta stolt och skulle absolut ha sin nya rosa tröja idag på förskolan. Och vad händer??
När jag kommer dit och ska hämta pojken så är han borta.
-Men vart är Isac då ? Är han nere på stora? säger jag, och ser mig runt i lokalen. Ser 4-5 ungar men ingen som liknar min son.
-Men mamma, jag står ju här hör jag någon säga.
Jag tittar efter och minns då att jag satt på grabben en rosa tröja för ovanlighetens skull. Ungen var ju så ljus att jag inte såg honom. Jag är van att söka efter blond kille med grön, blå, eller möjligen mörklila tröja. Inte en sockersöt liten sak i ljusrosa tröja. Men fin var han och sååå stolt.
Isac blev mäkta stolt och skulle absolut ha sin nya rosa tröja idag på förskolan. Och vad händer??
När jag kommer dit och ska hämta pojken så är han borta.
-Men vart är Isac då ? Är han nere på stora? säger jag, och ser mig runt i lokalen. Ser 4-5 ungar men ingen som liknar min son.
-Men mamma, jag står ju här hör jag någon säga.
Jag tittar efter och minns då att jag satt på grabben en rosa tröja för ovanlighetens skull. Ungen var ju så ljus att jag inte såg honom. Jag är van att söka efter blond kille med grön, blå, eller möjligen mörklila tröja. Inte en sockersöt liten sak i ljusrosa tröja. Men fin var han och sååå stolt.
tisdag 20 april 2010
Det är bara jag som kan veta vad som är rätt för mig.
Ibland tror jag att ödet (eller slumpen för den som är lite mindre andlig) styr oss så att vi ska komma rätt på vår väg. Idag har jag fått erfara att en rad händelser, som till en början verkade helt oberoende av varandra, nu har lett mig fram till ett mycket intressant möte. Jag väntar med spänning för att se om det kan leda mig fram till nåt mer eller om det blir en u-sväng tillbaka. Det är bara jag som kan veta vad som är rätt för mig!
Jag har bestämt mig för att gå in i det här med öppna sinnen och i första hand se till vad det kan göra för mig. Nu är det min tur. Jag är värd att faktiskt se till vad jag verkligen drömmer om och vill göra i mitt liv. Jag ska sluta vara så rädd för att begå misstag eller trampa andra på tårna. Jag ska sluta vara rädd för fel tidpunkt och sluta tänka - Men tänk om....
Jag har varit feg så många gånger i mitt liv, trasslat in mig, krånglat till det och ältat saker sönder och samman. Det har bara gett mig panikångest, dålig självkänsla och tristess.
Ibland tror jag att man faktiskt måste våga hoppa även om det är läskigt och verkar en aning osäkert. I morgon tänker jag närma mig det där hoppet, för det är jag värd!
Jag har bestämt mig för att gå in i det här med öppna sinnen och i första hand se till vad det kan göra för mig. Nu är det min tur. Jag är värd att faktiskt se till vad jag verkligen drömmer om och vill göra i mitt liv. Jag ska sluta vara så rädd för att begå misstag eller trampa andra på tårna. Jag ska sluta vara rädd för fel tidpunkt och sluta tänka - Men tänk om....
Jag har varit feg så många gånger i mitt liv, trasslat in mig, krånglat till det och ältat saker sönder och samman. Det har bara gett mig panikångest, dålig självkänsla och tristess.
Ibland tror jag att man faktiskt måste våga hoppa även om det är läskigt och verkar en aning osäkert. I morgon tänker jag närma mig det där hoppet, för det är jag värd!
måndag 19 april 2010
Det är mycket nu i lilla Go å glads liv. Fast idag har jag inte varit så himla go å glad för hormonmonstret har hälsat på igen. Trots medicinering har jag ändå varit arg och grinig. Kan dock ha att göra med gårddagens prestationer i "Run for Water". Jag sprang detta välgörenhetslopp ihop med min storasyster och lillasyster (jag är då alltså mellansyster).
Tänkte det skulle bli en ganska lätt match då jag ändå är den av oss tre som faktiskt har löptränat. Min äldsta syster sprang en gång innan och minstingen har mest cyklat och snackat i mobiltelefon. Men är hon ju fortfarande ung och oförstörd så hon vann väl på det.
Jag gick ut starkt och agerade "hare" före systrarna. Dock kände jag redan vid 2.5 km att benen började bli stumma.
Nu bör tilläggas att jag (dum som jag är) började med Gi-metodens rivstart för 1 vecka sedan då man inte skär ner på allt intag av kolhydrater. Jag hade alltså ingen kolhydratreserv att ta energi från och hade gått ner 3 kg och 5 cm i midjemått lagom till detta lopp.
Regel nr 1 = spring aldrig ett lopp när du har bantat i en vecka före.
Jag lät nu lillasyster springa först men blev lite smått irriterad när jag upptäckte att jag började sacka efter. Vid 4.2 km var jag tömd på energi. Och vid 5km sprang jag in i den sk. väggen! Storasyster som då var i nån slags löparkoma märkte inget utan spurtade ensam vidare mot mål. Lillasyster däremot såg mig i nöd och stannade för att hjälpa. Jag var redo att bryta men hon peppade mig vidare. Med staplande steg tog jag fart igen, med en oförskämt pigg och otroligt energisk lillasyster som gjorde "höga knän" , klappade i händerna och skrek på mig att som den värsta coach att inte ge upp, kämpa vidare, vi är snart i mål nu! Det gick. Vi kom i mål och jag gjorde t.o.m ett litet spurtförsök sista biten. Tiden blev 38.24 min. Jag är nöjd med det med tanke på den idiotiska uppladdningen.
Så som sagt idag har jag varit trött, pms-arg och grinig. Ringde min mor vid ett tillfälle och grät. Då kommer min 3-åring, som är världens klokaste, och stryker mig på armen och säger
- Ingen fara mamma, pappa kommer sen. Då blir det bra!
Han har redan fattat att pappa kommer som en "räddare" när mamma är slut efter en hel dag med dem små liven.
I morgon ska jag vara en bättre, snällare mamma. Jag ska tvätta bort det där fula hormonmonstret när jag går och lägger mig, se mig själv i spegeln och säga högt för mig själv.
- Jag är en fin, snäll, bra mamma och jag duger som jag är!
God natt!
Tänkte det skulle bli en ganska lätt match då jag ändå är den av oss tre som faktiskt har löptränat. Min äldsta syster sprang en gång innan och minstingen har mest cyklat och snackat i mobiltelefon. Men är hon ju fortfarande ung och oförstörd så hon vann väl på det.
Jag gick ut starkt och agerade "hare" före systrarna. Dock kände jag redan vid 2.5 km att benen började bli stumma.
Nu bör tilläggas att jag (dum som jag är) började med Gi-metodens rivstart för 1 vecka sedan då man inte skär ner på allt intag av kolhydrater. Jag hade alltså ingen kolhydratreserv att ta energi från och hade gått ner 3 kg och 5 cm i midjemått lagom till detta lopp.
Regel nr 1 = spring aldrig ett lopp när du har bantat i en vecka före.
Jag lät nu lillasyster springa först men blev lite smått irriterad när jag upptäckte att jag började sacka efter. Vid 4.2 km var jag tömd på energi. Och vid 5km sprang jag in i den sk. väggen! Storasyster som då var i nån slags löparkoma märkte inget utan spurtade ensam vidare mot mål. Lillasyster däremot såg mig i nöd och stannade för att hjälpa. Jag var redo att bryta men hon peppade mig vidare. Med staplande steg tog jag fart igen, med en oförskämt pigg och otroligt energisk lillasyster som gjorde "höga knän" , klappade i händerna och skrek på mig att som den värsta coach att inte ge upp, kämpa vidare, vi är snart i mål nu! Det gick. Vi kom i mål och jag gjorde t.o.m ett litet spurtförsök sista biten. Tiden blev 38.24 min. Jag är nöjd med det med tanke på den idiotiska uppladdningen.
Så som sagt idag har jag varit trött, pms-arg och grinig. Ringde min mor vid ett tillfälle och grät. Då kommer min 3-åring, som är världens klokaste, och stryker mig på armen och säger
- Ingen fara mamma, pappa kommer sen. Då blir det bra!
Han har redan fattat att pappa kommer som en "räddare" när mamma är slut efter en hel dag med dem små liven.
I morgon ska jag vara en bättre, snällare mamma. Jag ska tvätta bort det där fula hormonmonstret när jag går och lägger mig, se mig själv i spegeln och säga högt för mig själv.
- Jag är en fin, snäll, bra mamma och jag duger som jag är!
God natt!
lördag 17 april 2010
Ett lustigt men utmanande erbjudande!
Jag har mottagit ett mycket lustigt men utmande erbjudande. För ca en vecka sedan gick jag med Gi-viktkoll för typ tredje gången. Det är det enda som faktistkt har fungerat på mig om jag vill må bättre och gå ner i vikt. Eftersom jag är ett sockermonster av värsta sort måste jag då och då avgiftas för att kunna förlora några kilon. Dessutom måste jag betala pengar för annars fullföljer jag det inte. Så jag anmälde mig på deras sida på nätet. Nu har jag tillfrågats om jag skulle vilja vara med i Gi-viktklubben som en "Beach 2010 framgångshistoria"! Ja, ni läste rätt. Min första reaktion var men oj nu har dem väl ändå mailat fel .
Jag hatar stranden och bikini har jag över huvudtaget inte ens tänkt att sätta på mig, möjligen ett ituklippt lakan. Jag är blek, har för stort midjemått, inga magmuskler och en liten överbliven skinnpåse som hänger där mina två barn en gång bodde. Två bleka prinskorvar till ben som är fulla med celluliter. Beach 2010 njaaaaaaaaaaaaaa!
Men så läste jag mailet fem gånger till och tänkte varför inte det kanske är just vad jag behöver. En framgångshistoria. Man skulle få bli coachad av Ola Lauritzon och ev få vara med i ett reportage i Expressen. Så innan jag visste ordet av hade jag svarat på mailet.
- Jag är precis vad ni letar efter. Självklart tackar jag Ja till detta erbjudande.
Nu har jag ju inte fått nåt svar (dem såg kanske när jag syndade och snodde en glasspinne av min son) så jag vet ännu inte om jag blir utvald. Men jag tänker att även om jag inte blir vald ska jag bli min egen framgångshistoria inför Beach 2010. Jag har inte jättemycket att gå ner i vikt. Jag startar på 67 kg. Och mitt mål är 60 kg. Dock ser jag inte antal kilon som det viktiga utan midjemåttet som startade på hela 93 cm på bredaste stället och det skulle jag vilja ha ner till 80cm. Alltså 13 långa centimetrar. Men jag har gjort det förr så jag tänker göra det igen!
Så nu är det alltså kött/fisk/ägg och grönskaker som gäller. Det är gott en vecka. Nu känner jag mig som en kanin. Men vill man nå sina mål får man kämpa lite.
BEACH 2010 HERE I COME
Jag hatar stranden och bikini har jag över huvudtaget inte ens tänkt att sätta på mig, möjligen ett ituklippt lakan. Jag är blek, har för stort midjemått, inga magmuskler och en liten överbliven skinnpåse som hänger där mina två barn en gång bodde. Två bleka prinskorvar till ben som är fulla med celluliter. Beach 2010 njaaaaaaaaaaaaaa!
Men så läste jag mailet fem gånger till och tänkte varför inte det kanske är just vad jag behöver. En framgångshistoria. Man skulle få bli coachad av Ola Lauritzon och ev få vara med i ett reportage i Expressen. Så innan jag visste ordet av hade jag svarat på mailet.
- Jag är precis vad ni letar efter. Självklart tackar jag Ja till detta erbjudande.
Nu har jag ju inte fått nåt svar (dem såg kanske när jag syndade och snodde en glasspinne av min son) så jag vet ännu inte om jag blir utvald. Men jag tänker att även om jag inte blir vald ska jag bli min egen framgångshistoria inför Beach 2010. Jag har inte jättemycket att gå ner i vikt. Jag startar på 67 kg. Och mitt mål är 60 kg. Dock ser jag inte antal kilon som det viktiga utan midjemåttet som startade på hela 93 cm på bredaste stället och det skulle jag vilja ha ner till 80cm. Alltså 13 långa centimetrar. Men jag har gjort det förr så jag tänker göra det igen!
Så nu är det alltså kött/fisk/ägg och grönskaker som gäller. Det är gott en vecka. Nu känner jag mig som en kanin. Men vill man nå sina mål får man kämpa lite.
BEACH 2010 HERE I COME
tisdag 13 april 2010
Födelsedag!
Idag blir jag 23 år, eller ja min tänkta ålder är 23 år, min biologiska 33 år och den fysiska ligger nog just idag på 43 år skulle jag tro.
Blev väckt av min fina man och äldste sonen som sjöng -Ja må hon leva. Och Isac klämde i med ett ordentligt Hurra samtidigt som han frågade varför han "inte blir år"? Stackarn han kommer ju inte ihåg att han fyllde år förra sommaren. Mammas presenter i år blev bland annat en "Massagedelfin" och Mark Levengoods nyaste bok "Hjärtat får inga rynkor". Det bör nog tilläggas att det inte finns några likheter mellan Delfinen och den sk Rabbit. Nej det här är ett rumsrent litet djur med infrarött ljus och massa andra finesser för att massera bort onda muskler. Passar utmärkt för trötta mammor. (obs det är inte jag på bilden )
Förmiddagen spenderades med mina mammavänner nere på öppna förskolan. Dem var så söta och gav mig en "bio-middag-trevligt sällskapspresent". Efter luchen lade jag mig på soffan med sötaste lilla Noah och sov en stund innan jag hämtade Isac på dagis.
Sen var vi ute i fina vårsolen och vårstädade framsidan av gården. Klippte lite buskar och krattade. När vi gick in för att laga mat och jag hjälpte Isac av med ytterkläderna ger han mig plötsligt en jättekram och säger för allra första gången
-jag älskar dig mamma!
Mitt hjärta blev så fyllt av kärlek från min lilla kille att det tårade sig i ögonvrån. På min födelsedag och allt. Bästa Isac!
Jag har börjat med GI igen så någon födelsedagstårta blev det inte och inget fikabröd på öppnis heller men dock väldigt god mat och mycket grönsaker. Jag har så bra karaktär haha.
Kvällen avslutades med en kort löprunda och sen fick jag lite massage med nya presenten av min man. Nu säger jag tack alla som uppvaktat mig idag och god natt!
torsdag 1 april 2010
Hittade min "Personal Shopper" och hon var gratis!!
Självklart kunde inte jag vänta på någon födelsedag och barmhärtig man som ev kanske, möjligen skulle överraska mig med lite nya kläder. Nä, väntar man är risken skitstor att man kanske blir besviken. Och det är det värsta som finns.
Ja, jag nämde ju mitt missöde igår när jag skulle handla kläder till dopet och kom hem med ett par "skinnlappade" tights och nån konstig tunika. Min mans syn i morse när jag provade denna outfit var helt obetalbar. Det gick inte att feltolka att han inte tyckte att hans fru var en 10-poängare. Nä, snarare blev det nog ett par steg ner på minusskalan. Han försökte med konststycket att inte göra mig allför besviken, men när jag själv brast ut i skratt kunde han inte hålla inne med vad han egentligen tyckte.
Kickens (i "The Poodles") för trånga byxor och min mormors gamla beige linnetunika- ingen bra kombination på en 30-årig tvåbarnsmamma med för många centimeter i midjemått.
Så vad gör man, jo man får krypa tillbaka till affären och skylla på sin bebis.
-Ja, ursäkta mig nu ska jag vara lite krånglig!
-Inte alls , säger snälla tjejen bakom kassan ochl ler.
-Jag hade min bebis med mig igår när jag provade dem här kläderna och jag såg inte så bra hur det egentligen såg ut pga att han skrek så mycket. Och nu känns dem inte riktigt bra.. Ja, alltså dem är ju jättefina och så men.... (ursäkterna bara haglade över den stackars lilla nätta blondinen bakom kassadisken)
-Det går jättebra att lämna tillbaka, det är därför vi har öppet köp!! (-DITT PUCKO, BORDE DU VÄL HA FÖRSTÅTT ATT DET HÄR INTE ÄR KLÄDER FÖR DIG, HANDLA PÅ ELLOS I STÄLLET, hörde jag nästan att hon tänkte. )
Jag fick mina pengar och lommade iväg med benen (bebisen) på ryggen. Gick in i några andra butiker men kände mig bara fel. Man blir inte alltid jättevänligt bemött när man försöker ta sig fram med en smutsig barnvagn bland alla kläder. Konstigt! Om dem bara visste hur mycket pengar jag skulle kunna spendera på deras kläder! Men jag kanske inte vill....
Så kom jag i alla fall av en händelse till en Vero Moda butik. Jag har nog inte varit in i en sån på 7 år men det kunde ju knappast bli sämre än igår tänkte jag.
Efter att ha gått två varv runt butiken, lätt framåtböjd som ett frågetecken (kan oxå bero på dåliga fogar i bäckenet) kom en ännu en glad, liten nätt tjej fram och frågade om jag sökte nåt speciellt.
-Ja en garderob, svarar jag, eller kläder att ha i garderoben förstås!
Vi har en kort konversation och jag låter henne förstå att jag faktiskt behöver hjälp. Fast i mitt huvud är jag såklart enormt skeptisk och tänker att hon inte kommer haja vad jag gillar. För det vet ju inte ens jag.
-Vi börjar med en bas, säger hon. Två stycken "tights" eller tunna stretchbyxor. Ett par marinblå och ett par svarta!
-Jo, det låter ju bra.. svarar jag med lite tvekan. Är på väg att börja skylla på att jag nog inte kan prova dem pga min bebis men bestämmer mig för att ge henne chansen. Offerkoftan är ju uppeldad och jag behöver en ny.
Efter 1 timmes helhjärtad hjälp från denna lilla underbara varelse gick jag ut från butiken med ett stort leende, två svettiga LP-skivor under armarna och några pengar fattigare OCH med en ny garderob. Och jag tror faktiskt att det blev ganska bra. Och faktiskt tror jag att nåt ska gå att kombinera ihop på ett dop också. Vad tror ni?
Dagens inköp blev:
-Två byxor, svarta och marinblå
- Ett svart långt baslinne
- En skjort-tunika
- Ett bälte
- En "kavaj-kofta" som dessutom var vändbar vilket gjorde den till två plagg i ett.
- Två stycken längre t-shirts, corallfärgad och svart/vit randig
-skor (annan butik)
-halsband (annan butik)
Tusen tack till expediten på Vero Moda i Stinsen! Du gjorde min dag!
Ja, jag nämde ju mitt missöde igår när jag skulle handla kläder till dopet och kom hem med ett par "skinnlappade" tights och nån konstig tunika. Min mans syn i morse när jag provade denna outfit var helt obetalbar. Det gick inte att feltolka att han inte tyckte att hans fru var en 10-poängare. Nä, snarare blev det nog ett par steg ner på minusskalan. Han försökte med konststycket att inte göra mig allför besviken, men när jag själv brast ut i skratt kunde han inte hålla inne med vad han egentligen tyckte.
Kickens (i "The Poodles") för trånga byxor och min mormors gamla beige linnetunika- ingen bra kombination på en 30-årig tvåbarnsmamma med för många centimeter i midjemått.
Så vad gör man, jo man får krypa tillbaka till affären och skylla på sin bebis.
-Ja, ursäkta mig nu ska jag vara lite krånglig!
-Inte alls , säger snälla tjejen bakom kassan ochl ler.
-Jag hade min bebis med mig igår när jag provade dem här kläderna och jag såg inte så bra hur det egentligen såg ut pga att han skrek så mycket. Och nu känns dem inte riktigt bra.. Ja, alltså dem är ju jättefina och så men.... (ursäkterna bara haglade över den stackars lilla nätta blondinen bakom kassadisken)
-Det går jättebra att lämna tillbaka, det är därför vi har öppet köp!! (-DITT PUCKO, BORDE DU VÄL HA FÖRSTÅTT ATT DET HÄR INTE ÄR KLÄDER FÖR DIG, HANDLA PÅ ELLOS I STÄLLET, hörde jag nästan att hon tänkte. )
Jag fick mina pengar och lommade iväg med benen (bebisen) på ryggen. Gick in i några andra butiker men kände mig bara fel. Man blir inte alltid jättevänligt bemött när man försöker ta sig fram med en smutsig barnvagn bland alla kläder. Konstigt! Om dem bara visste hur mycket pengar jag skulle kunna spendera på deras kläder! Men jag kanske inte vill....
Så kom jag i alla fall av en händelse till en Vero Moda butik. Jag har nog inte varit in i en sån på 7 år men det kunde ju knappast bli sämre än igår tänkte jag.
Efter att ha gått två varv runt butiken, lätt framåtböjd som ett frågetecken (kan oxå bero på dåliga fogar i bäckenet) kom en ännu en glad, liten nätt tjej fram och frågade om jag sökte nåt speciellt.
-Ja en garderob, svarar jag, eller kläder att ha i garderoben förstås!
Vi har en kort konversation och jag låter henne förstå att jag faktiskt behöver hjälp. Fast i mitt huvud är jag såklart enormt skeptisk och tänker att hon inte kommer haja vad jag gillar. För det vet ju inte ens jag.
-Vi börjar med en bas, säger hon. Två stycken "tights" eller tunna stretchbyxor. Ett par marinblå och ett par svarta!
-Jo, det låter ju bra.. svarar jag med lite tvekan. Är på väg att börja skylla på att jag nog inte kan prova dem pga min bebis men bestämmer mig för att ge henne chansen. Offerkoftan är ju uppeldad och jag behöver en ny.
Efter 1 timmes helhjärtad hjälp från denna lilla underbara varelse gick jag ut från butiken med ett stort leende, två svettiga LP-skivor under armarna och några pengar fattigare OCH med en ny garderob. Och jag tror faktiskt att det blev ganska bra. Och faktiskt tror jag att nåt ska gå att kombinera ihop på ett dop också. Vad tror ni?
Dagens inköp blev:
-Två byxor, svarta och marinblå
- Ett svart långt baslinne
- En skjort-tunika
- Ett bälte
- En "kavaj-kofta" som dessutom var vändbar vilket gjorde den till två plagg i ett.
- Två stycken längre t-shirts, corallfärgad och svart/vit randig
-skor (annan butik)
-halsband (annan butik)
Tusen tack till expediten på Vero Moda i Stinsen! Du gjorde min dag!
onsdag 31 mars 2010
Personal shopper...
Nu när offerkoftan är uppeldad och det fula "mobboffret" flyttat ner till Kung Hans väg, känner jag att det behövs en ny fräsch look. Jag bestämde ju tidigare att offerkoftan skulle bytas ut mot en snygg Odd Molly kofta när det var dags. Men först måste jag städa upp efter det där "mobboffret" som härjat här hemma. Hon har lämnat många spår i graderoben. Där finns allt från kulturtants-tunikor a´la Gudrun Sjödén till American seaside mode a´la Lexington och Henri Lloyd, plus allt möjligt däremellan. Känns aningens brokigt och snudd på schizofrent. Inget går att matcha ihop till en helhet.Inte nog med det så räknade jag ut att min vikt har varierat med 26kg under de senaste åren. Jag har gått från strl 36/38 upp till strl 44 och sen ner igen. I två omgångar. Från en byst på 75cC till 80G!?
Ballongflyg-företaget Upp & Ner AB har ringt och vill köpa mina gamla bh:ar för att använda till sina luftballonger. Dem är ju färdiga att använda. Det räcker att spänna fast en korg i axelbanden.
Ja, så jag tänkte att när jag ändå håller på med det här tramset om att jag ska bli vuxen, få bättre självkäsnsla blabla bla... så kan jag ju lika gärna städa upp och få en snygg garderob också. Problemet är dock att jag inte vet hur man gör när man ska klä sig snyggt. Jag vet inte vad jag tycker om och vad som passar denna lilla hydda på 164 cm med lite för runda former? Drömmen är ju att ha en snygg basgarderob med stilsäkra plagg. Lätta att kombinera och variera. Och skor... jag hatar att köpa skor så därför har jag inga, men tycker det är skitsnyggt. Helst skulle vilja ha höga klackar på mina korta ben men jag törs inte riktigt. Så därför finns det nu bara Ecco Goretex skor och stövlar inhandlade på Ica Maxi (för det är där jag tillbringar mest tid förutom i hemmet).
Försökte ge mig iväg idag för att hitta något att ha på mig på Noahs dop, men kom hem med ett par tights med "skinnlappar" på låren och en svart/vit-randig tunika?! Hur tänkte jag nu? Ska jag ha "skinntights" i kyrkan? Isac tyckte dock att mamma blev jättefin, men det säger han även om jag bara har en bh på mig så jag litar inte riktigt på hans omdöme än.
Försökte ge mig iväg idag för att hitta något att ha på mig på Noahs dop, men kom hem med ett par tights med "skinnlappar" på låren och en svart/vit-randig tunika?! Hur tänkte jag nu? Ska jag ha "skinntights" i kyrkan? Isac tyckte dock att mamma blev jättefin, men det säger han även om jag bara har en bh på mig så jag litar inte riktigt på hans omdöme än.
Men så kom jag ihåg att en mammavän sa till mig att hon fått en "personal shopper" med tillhörande budget på Åhléns City av sin man (undrar vad han skulle sota för?!), så att hon kunde skaffa sig en ny garderob efter sina två barn. Det kanske vore nåt för mig. Dessutom fyller jag år om två veckor så alla ni som läser detta nu kan lägga på minnet att jag önskar mig en "personal shopper" plus tillhörande budget (vill minnas att dem skrev minst 5000kr) i födelsedagspresent.
Fram tills dess lovar jag att städa ur garderoben och sälja det som kan säljas så att den är tom och fin när jag får min nya, fina, stylade garderob.
Glömde jag säga att jag tänkte äta Gi-mat och gå ner 5 kg på två veckor och träna efter min nya dvd "get rid of the mummy tummy" . Anna Anka kan slänga sig i väggen.
måndag 29 mars 2010
Mera ekorrar...
07.20 Isac vaknar med ett ryck bredvid mig. Han sätter sig genast upp med ett stort leende på läpparna och säger
-åå ja ha sovit gott, mamma! För att i samma andetag klämma i med skönsång..
-"ekorrn saatt i graaaaaaaanen , skulle skala kottar......."
Mamma skrattar och kan ju inte annat än kliva upp ur sängen med ett leende på läpparna även hon. Lillebror ligger och småler i sin säng.
Isac fortsätter på temat ekorrar när han sedan sitter på toaletten (efter att ha sjungit "Ekorrn satt i granen" fem gånger i rad)
- Måste bajsa mycket ekorrar idag mamma!
-Ja gör du det säger jag medan jag springer o letar kläder till alla.
Efter en stund
- Nä, mamma, dem sitter fast! Kanske kan komma ut senare........
Ja det är inte lätt att ha ekorrar fast i baken. Kommer dem inte ut där får man ju släppa ut dem verbalt i stället.
Hur som helst är det mycket på temat ekorrar här hemma just nu. Undrar hur det kommer sig?
Är det vårkänslorna som spirar?
fredag 26 mars 2010
Nu ska jag bli vuxen på insidan! Ja, det ska jag...
Så fort manus ändras och saker och ting inte riktigt blir som jag tänkt mig, förvandlas jag från att vara vuxen, ansvarstagande mamma till att bli det där lilla "mobboffret" vars sk vänner lurade henne på hennes egen födelsedag och sprang iväg så att hon blev ensam kvar. Likt Superman som springer in i närmsta telefonkiosk (fast nu för tiden tar det nog tid att hitta en) kan jag blixtsnabbt byta skepnad och dra på mig den där fula, kliande offerkoftan.
Igår skulle jag på tjejmiddag och hålla i en liten visning om hudvård och visa lite produkter. Superskoj. Jag hade sett fram emot det länge. Men så har jag i några dagar kännt mig lite sårig i halsen och tänkt att jag kanske håller på att bli förkyld. Jag ringer äldsta systern och talar om läget. Hon är hos frissan och säger stressat.
-Tänk på att J ska opereras snart och inte får blir sjuk. Jag kan inte prata nu, ringer dig sen. Klick!
I samma sekund blir jag jättesjuk.
-Oj jag har nog feber oxå, tänker jag och springer och letar termometern. I det här läget glömmer jag allt jag faktiskt måste göra innan den här middagen ska äga rum och är nu fullt koncentrerad på att ta reda på hur sjuk jag är. Tar febern.
-Herregud, 37.1 grader. Det var inte bra!, tänker jag medan jag känner på utsidan av halsen och letar eventuella tecken på svullna halsmandlar. Tycker att dem känns aningens stora kanske.
Panik! Jag förstår att jag kanske måste ställa in alltihop.
Och jag som skulle visa... nä, men jag skulle ju sälja dem här.... nä, nu missar jag... det stockar sig i halsen och gråten är nära.
Ringer lillasyster.
-Hej, piper jag... Jag kan nog inte följa med.
- Men gud, vad har hänt ??
(hon tror att någon dött på grund av hur jag låter)
-Jag är sjuk, minst 37,5 och ont i halsen
-Och A-k säger att J inte vill att jag kommer om jag är sjuk.
(Observera hur febern nu har stigit,.och jag försöker få det till att det är min äldsta syster som förbjuder mig att åka iväg.)
Min kloka lillasyster säger.
-Jaha ja, nu blev manuset ändrat och det blev inte riktigt som du tänkt dig. Så nu är du lite ledsen.
-Men jag har ju förberett mig i flera veckor, och jag behöver faktiskt umgås med vuxna människor, snyftar jag fram.
(Ja, om nu vuxna människor vill umgås med lätt neurotiskt mobboffer...)
-Ska du inte ringa J först och kolla av med henne vad hon tycker innan du bryter ihop?
(Jag skäms och förstår att hon har rätt och inser att nu är offerkoftan på igen och nu måste jag ta mig ur den här situationen)
-Inte i det här tillståndet , piper jag.
Vi lägger på och jag försöker samlar ihop dem skrikande skärvorna av mig själv som ligger där som en trotsig tvååring på golvet.
En stund sitter jag och skäms i soffan för att jag gjort det igen. Att jag aldrig lär mig. Det är jobbigt att vara medveten om sina mindre attraktiva sidor men inte kunna får bort dem helt och hållet.
Ska en vuxen mamma bete sig så här? Varför kan jag inte bara, på lugnaste Maria Montazami vis, tänka
- Jaha ja, har jag nåt som känns som en förkylning, eller "cold" som vi säger, i kroppen? Bäst att ringa och kolla om jag verkligen ska ge mig iväg på den där trevliga tillställningen.
Nä, inte jag. Jag får panik! Kaos utbryter och jag bryter ihop, för att sedan plocka ihop skärvorna av mig själv igen och försöka få ihop det till en helhet. vilket försås är väldigt tidskrävande.
Inser att jag slarvat bort en dyrbar timme och dessutom glömt att hämta min son på dagis.
Panik igen. Ringer dagis (fast det heter förskola, jag vet!) och ursäktar att jag glömt bort min son, men jag är på väg.
På väg ut genom dörren, (med babyskydd, väskor och annat skit man måste släpa med sig för att ta bilen 200 m till dagis), ringer jag J. Jag berättar hela storyn.......
-Äh det låter väl inte så farligt, såklart du ska komma!
Nu känner jag mig plötsligt väldigt frisk.
-Har jag verkligen ont i halsen? Nä, det kanske bara är lite sårigt?
-Eller är jag hes?
-Feber? Nä jag svettas nog bara för att jag irrat omkring så mycket.
Det visade sig (såklart!) att det blev en supertrevlig kväll. Jag pratade non-stop i 3 timmar så idag om något har jag ont i halsen och är väldigt hes ;) Men det var det värt!
Nu har jag bestämt mig. Jag ska bli vuxen på insidan! Nu ska offerkoftan eldas upp! Och det där jäkla "mobboffret" som fortfarande bor inne i mig ska flytta ut. Jag har ordnat en liten etta på Kung Hans väg (dem fulaste hyreshusen i Rotebro) där hon kan bo. För nu ska det bara finnas en lugn, härlig och sävlig Maria Montazami inuti mig som inte är rädd för lite ändringar i manus, utan som tänker
-Jaha jaa....jag tror det blir toppen, eller "great" som vi säger, hur det än blir!
Tack o go natt!
Igår skulle jag på tjejmiddag och hålla i en liten visning om hudvård och visa lite produkter. Superskoj. Jag hade sett fram emot det länge. Men så har jag i några dagar kännt mig lite sårig i halsen och tänkt att jag kanske håller på att bli förkyld. Jag ringer äldsta systern och talar om läget. Hon är hos frissan och säger stressat.
-Tänk på att J ska opereras snart och inte får blir sjuk. Jag kan inte prata nu, ringer dig sen. Klick!
I samma sekund blir jag jättesjuk.
-Oj jag har nog feber oxå, tänker jag och springer och letar termometern. I det här läget glömmer jag allt jag faktiskt måste göra innan den här middagen ska äga rum och är nu fullt koncentrerad på att ta reda på hur sjuk jag är. Tar febern.
-Herregud, 37.1 grader. Det var inte bra!, tänker jag medan jag känner på utsidan av halsen och letar eventuella tecken på svullna halsmandlar. Tycker att dem känns aningens stora kanske.
Panik! Jag förstår att jag kanske måste ställa in alltihop.
Och jag som skulle visa... nä, men jag skulle ju sälja dem här.... nä, nu missar jag... det stockar sig i halsen och gråten är nära.
Ringer lillasyster.
-Hej, piper jag... Jag kan nog inte följa med.
- Men gud, vad har hänt ??
(hon tror att någon dött på grund av hur jag låter)
-Jag är sjuk, minst 37,5 och ont i halsen
-Och A-k säger att J inte vill att jag kommer om jag är sjuk.
(Observera hur febern nu har stigit,.och jag försöker få det till att det är min äldsta syster som förbjuder mig att åka iväg.)
Min kloka lillasyster säger.
-Jaha ja, nu blev manuset ändrat och det blev inte riktigt som du tänkt dig. Så nu är du lite ledsen.
-Men jag har ju förberett mig i flera veckor, och jag behöver faktiskt umgås med vuxna människor, snyftar jag fram.
(Ja, om nu vuxna människor vill umgås med lätt neurotiskt mobboffer...)
-Ska du inte ringa J först och kolla av med henne vad hon tycker innan du bryter ihop?
(Jag skäms och förstår att hon har rätt och inser att nu är offerkoftan på igen och nu måste jag ta mig ur den här situationen)
-Inte i det här tillståndet , piper jag.
Vi lägger på och jag försöker samlar ihop dem skrikande skärvorna av mig själv som ligger där som en trotsig tvååring på golvet.
En stund sitter jag och skäms i soffan för att jag gjort det igen. Att jag aldrig lär mig. Det är jobbigt att vara medveten om sina mindre attraktiva sidor men inte kunna får bort dem helt och hållet.
Ska en vuxen mamma bete sig så här? Varför kan jag inte bara, på lugnaste Maria Montazami vis, tänka
- Jaha ja, har jag nåt som känns som en förkylning, eller "cold" som vi säger, i kroppen? Bäst att ringa och kolla om jag verkligen ska ge mig iväg på den där trevliga tillställningen.
Nä, inte jag. Jag får panik! Kaos utbryter och jag bryter ihop, för att sedan plocka ihop skärvorna av mig själv igen och försöka få ihop det till en helhet. vilket försås är väldigt tidskrävande.
Inser att jag slarvat bort en dyrbar timme och dessutom glömt att hämta min son på dagis.
Panik igen. Ringer dagis (fast det heter förskola, jag vet!) och ursäktar att jag glömt bort min son, men jag är på väg.
På väg ut genom dörren, (med babyskydd, väskor och annat skit man måste släpa med sig för att ta bilen 200 m till dagis), ringer jag J. Jag berättar hela storyn.......
-Äh det låter väl inte så farligt, såklart du ska komma!
Nu känner jag mig plötsligt väldigt frisk.
-Har jag verkligen ont i halsen? Nä, det kanske bara är lite sårigt?
-Eller är jag hes?
-Feber? Nä jag svettas nog bara för att jag irrat omkring så mycket.
Det visade sig (såklart!) att det blev en supertrevlig kväll. Jag pratade non-stop i 3 timmar så idag om något har jag ont i halsen och är väldigt hes ;) Men det var det värt!
Nu har jag bestämt mig. Jag ska bli vuxen på insidan! Nu ska offerkoftan eldas upp! Och det där jäkla "mobboffret" som fortfarande bor inne i mig ska flytta ut. Jag har ordnat en liten etta på Kung Hans väg (dem fulaste hyreshusen i Rotebro) där hon kan bo. För nu ska det bara finnas en lugn, härlig och sävlig Maria Montazami inuti mig som inte är rädd för lite ändringar i manus, utan som tänker
-Jaha jaa....jag tror det blir toppen, eller "great" som vi säger, hur det än blir!
Tack o go natt!
onsdag 24 mars 2010
-Mamma jag har bajsat en ekorre...
Lämnar ett skönt citat från min äldste son när han igår satt på toaletten.., och plötsligt ropar.
- Mamma, jag har bajsat en ekorre!!
-Va, har du? Jag kikar ner i toan.. och mycket riktigt finns där en liten lämning som faktiskt har formen av en ekorre. Mamma ler stolt och säger
-Men va duktig du är.
Efter en stund ropar han igen.
-Mamma, nu har jag bajsat pappa och Noah!
Men denna gång vågade jag inte se efter hur pappa o lillebror ser ut i bajsformat. Tror han är lite konstnärligt lagd som sin mor. Om inte annat blir livet lite roligare när man kan fantisera och leka även när man uträttar sina behov.
- Mamma, jag har bajsat en ekorre!!
-Va, har du? Jag kikar ner i toan.. och mycket riktigt finns där en liten lämning som faktiskt har formen av en ekorre. Mamma ler stolt och säger
-Men va duktig du är.
Efter en stund ropar han igen.
-Mamma, nu har jag bajsat pappa och Noah!
Men denna gång vågade jag inte se efter hur pappa o lillebror ser ut i bajsformat. Tror han är lite konstnärligt lagd som sin mor. Om inte annat blir livet lite roligare när man kan fantisera och leka även när man uträttar sina behov.
onsdag 17 mars 2010
Sökes- bordsborste och kraftfulla hårborttagningsmedel.
Ja det är ju typiskt, hade förträngt att man tappar allt hår på skallen när man ammar. När jag vaknar på morgonen är det så hårigt på min kudde att jag skulle behöva en sån där bordsborste och sopskyffel som min mormor hade att borsta bort smulor på bordet med för att borsta bort allt hår i sängen. Tvätta håret kan jag inte heller göra för då rasar det stora tussar som täpper igen avloppet. Men det värsta är inte att man får gå omkring med några feta, stripiga hårspröt på huvudet. Nä, det värsta är att det här jäkla amningshormonerna ger en hårväxt på andra ställen än på huvudet. Mustash och getskägg! Jättesnyggt. Ni vet hur en get ser ut med det där långa vita skägget under hakan, det känns så fint att ha en sån tofs med långa, ljusa strån som hänger på halsen. Som en "tassel" (eng. för tofs, för er som inte brukar se Svenska Hollywoodfruar). Nu när den härliga vårsolen börjat titta fram och man efter vintern får syn på sitt bleka ansikte i spegeln, ja då finns där också en hel skog av hår.
-Herre min skapare... Åå jag som är hudterapeut, så här kan man inte se ut.
Fram med survival-kitet med diverse vaxremsor, pincetter, krämer och annat som kan tänkas vara till hjälp i denna akutsituation. Hellre lite hår på huvudet än mycket hår under hakan. In på toaletten snabbt som ögat. En kvart senare är jag hårfri i nyllet men då har jag i stället fått en massa röda utslag av vaxremsorna. Så nu ser jag i stället ut som en fjortis som har hånglat med en kille med skäggstubb lite för länge. Hmmmmmmm?? Inte bra det heller. Fram med näste kit. Snabbt försöker jag dutta på concealer och mineralpuder för att försöka dölja det värsta. Nu vet ju jag som hudterapeut att detta inte alls är bra eftersom man ska låta huden vila och inte ha på nåt de närmaste 24 timmarna efter vaxning,.. men va tusan. Vem lever som dem lär? Detta är en nödsituation och nöden har ingen lag ,tänker jag.
På min inköpslista för denna månad finns bordsborste med skyffel, Oljan Specials for hair från Dermanord som ska göra att man får mer hår på huvudet, och diverse kraftfulla hårborttagningsmedel.
tisdag 16 mars 2010
Rot-avdraget har lärt min son överklassfasoner...
Herregud vilket kaos..
Efter två dagar ensam hemma med sjuka barn, hade jag totalt förträngt att det var idag som städerskan skulle komma. Vanligtvis brukar det ta mig en hel kväll att röja och plocka undan allt så att hon kan städa nästa dag. Nu var det som bortblåst i mitt huvud. Så när det ringer på dörren kl 13 och jag öppnar och ser att det är hon ser jag ut som en fågelholk.
Stresspåslaget är ett faktum, pulsen stiger...
Där står jag i dörren med två ungar hängandes i hasorna, som tur var hade jag klätt på mig för minuten innan var jag iklädd pyjamas, linne och ingen bh.
Nu ska jag måla upp bilden av hur mitt hem såg ut just i denna sekund:
Tvättstugan och hallen var belarmad av ett tvättberg lika stort som jag själv (164 cm) av diverse nerkräkta påslakan och kläder. Där hänger också allt jag ska sälja på tradera på tork.
I köket står både frukostdisken och lunchen kvar. Min son hade dessutom lekt att han var en hund (när mamma tittade bort två sekunder) och hade ätit sina fiskbullar på golvet.
Dessutom hade han under ett av sina trotsutbrott smulat sönder tre stycken hårdsmörgåsar över hela köksgolvet och vardagsrummet.
I vardagsrummet och gästrummet var all tågräls, bilar och ritblock utspridda över golvet. Isac hade kräkts dagen innan i soffan så i den fattades det lite tygöverdrag över dynorna.
Om man går vidare upp på övervåningen så hade jag tack o lov slitit av alla sängkläder i vår säng som var fulla med hundhår och lite bebiskräk här o där så därinne såg det ändå ut som att jag var lite beredd på att hon skulle komma.
Isacs rum var belarmat med leksaker, kontoret var nerlusat med all min bokföring och annat tjafs och badrummet ska vi inte tala om...
- Var kan jag börja, frågar hon försiktigt?
Panik.. vart ska jag börja tänker jag?
Men min lilla överklassunge till son räddar snabbt situationen och säger till Natasha,
-Kom här (och pekar upp mot övervåningen), städa här!
Han följer med henne upp och visar sitt rum och tycker att det är där hon ska städa.
Så medan han sätter henne i jobb på övervåningen försöker jag trycka in all tvätt i torkskåpet och stänga dörren. Det som inte fick plats hivade jag in i förrådet. Jag skyndar mig att slänga in all disk i diskmaskinen och skyffla undan alla Isacs leksaker i vardagsrummet.
Plötsligt hör jag hur min son går omkring på övervåningen och säger
-Bra jobbat, bra jobbat, bra jobbat...
Man börjar ju undra om det är Anna Anka som är hans riktiga mamma eller om han bara försöker uppmuntra Natasha att göra ett bra jobb? Helt klart är att Rot-avdraget har skämt bort min son och gjort honom till en liten överklassunge som inte behöver städa sitt rum själv.
Efter två dagar ensam hemma med sjuka barn, hade jag totalt förträngt att det var idag som städerskan skulle komma. Vanligtvis brukar det ta mig en hel kväll att röja och plocka undan allt så att hon kan städa nästa dag. Nu var det som bortblåst i mitt huvud. Så när det ringer på dörren kl 13 och jag öppnar och ser att det är hon ser jag ut som en fågelholk.
Stresspåslaget är ett faktum, pulsen stiger...
Där står jag i dörren med två ungar hängandes i hasorna, som tur var hade jag klätt på mig för minuten innan var jag iklädd pyjamas, linne och ingen bh.
Nu ska jag måla upp bilden av hur mitt hem såg ut just i denna sekund:
Tvättstugan och hallen var belarmad av ett tvättberg lika stort som jag själv (164 cm) av diverse nerkräkta påslakan och kläder. Där hänger också allt jag ska sälja på tradera på tork.
I köket står både frukostdisken och lunchen kvar. Min son hade dessutom lekt att han var en hund (när mamma tittade bort två sekunder) och hade ätit sina fiskbullar på golvet.
Dessutom hade han under ett av sina trotsutbrott smulat sönder tre stycken hårdsmörgåsar över hela köksgolvet och vardagsrummet.
I vardagsrummet och gästrummet var all tågräls, bilar och ritblock utspridda över golvet. Isac hade kräkts dagen innan i soffan så i den fattades det lite tygöverdrag över dynorna.
Om man går vidare upp på övervåningen så hade jag tack o lov slitit av alla sängkläder i vår säng som var fulla med hundhår och lite bebiskräk här o där så därinne såg det ändå ut som att jag var lite beredd på att hon skulle komma.
Isacs rum var belarmat med leksaker, kontoret var nerlusat med all min bokföring och annat tjafs och badrummet ska vi inte tala om...
- Var kan jag börja, frågar hon försiktigt?
Panik.. vart ska jag börja tänker jag?
Men min lilla överklassunge till son räddar snabbt situationen och säger till Natasha,
-Kom här (och pekar upp mot övervåningen), städa här!
Han följer med henne upp och visar sitt rum och tycker att det är där hon ska städa.
Så medan han sätter henne i jobb på övervåningen försöker jag trycka in all tvätt i torkskåpet och stänga dörren. Det som inte fick plats hivade jag in i förrådet. Jag skyndar mig att slänga in all disk i diskmaskinen och skyffla undan alla Isacs leksaker i vardagsrummet.
Plötsligt hör jag hur min son går omkring på övervåningen och säger
-Bra jobbat, bra jobbat, bra jobbat...
Man börjar ju undra om det är Anna Anka som är hans riktiga mamma eller om han bara försöker uppmuntra Natasha att göra ett bra jobb? Helt klart är att Rot-avdraget har skämt bort min son och gjort honom till en liten överklassunge som inte behöver städa sitt rum själv.
måndag 15 mars 2010
-Jag fuskar lite, mamma...
Stackars Isac är hemma efter en natt med diverse uppstötningar av potatiskrocketter i vår säng. Jättehärligt att vakna av att det skvalpar i sängen. Som tur var kräktes han åt pappas håll. Sen blev det ytterligare en omgång, efter ett intag av välling och en halv limpsmörgås.
fast i soffan (som inte är Ikea så det är dessvärre kemtvätt).
När jag lite senare ber honom dricka lite vatten så tar han muggen och sätter den till munnen men dricker inte.
-Men drick lite, säger jag.
-Jag fuskar mamma, säger han och ler.
Kan inte låta bli att undra vart han har lärt sig det? Fuska är väl inte ett ord man lär sig i första taget eller? Lär dem barnen att fuska på förskolan?
Så till nästa grej. Jag har återigen fastnat i Tradera-träsket. Denna gång har jag själv lagt ut 28 annonser på diverse bebiskläder, sängkläder och annat krafs. Det är helt otroligt att folk betalar pengar för att få mina gamla saker.
-Toppen! som Maria Montazami skulle ha sagt. Då kan jag köpa några fler "tassels" (alltså tofsar! obs läses låångsamt och med bred dialekt)
När jag ändå var inne på tradera köpte jag en tröja till min son med Igglepiggle på, från barnprogrammet "Drömmarnas trädgård". Ja, ni vet samma program som Upsy Daisy som jag skrev om tidigare. Tänkte att då blir han väl glad. Glädjande nog kom den i brevlådan idag när han är sjuk. Perfekt då blir han kanske lite uppåt tänkte jag och gav honom paketet.
-Är det en katt mamma? frågar han när vi ska öppna det (ett platt, litet plastpaket)
-I så fall är det synd om den katten, svarar jag.
-Jag vill ha en katt, säger Isac
-Du får öppna och se vad det är säger jag och ler. Fast tänker samtidigt, fan oxå varför köpte jag inte en katt. Nu kommer han bli besviken.
Isac öppnar...
- ÅÅh titta, det är en Igglepiggle-tröja Isac, va fin!!!
-Nääääääää, suckar han lite uppgivet. Jag vill ha en katt eller Upsy Daisy.
Jaaa, det är inte lätt att göra rätt när man har en treåring hemma. Men om man ställer in sig på att det mesta blir fel så blir det rätt ganska ofta.
fast i soffan (som inte är Ikea så det är dessvärre kemtvätt).
När jag lite senare ber honom dricka lite vatten så tar han muggen och sätter den till munnen men dricker inte.
-Men drick lite, säger jag.
-Jag fuskar mamma, säger han och ler.
Kan inte låta bli att undra vart han har lärt sig det? Fuska är väl inte ett ord man lär sig i första taget eller? Lär dem barnen att fuska på förskolan?
Så till nästa grej. Jag har återigen fastnat i Tradera-träsket. Denna gång har jag själv lagt ut 28 annonser på diverse bebiskläder, sängkläder och annat krafs. Det är helt otroligt att folk betalar pengar för att få mina gamla saker.
-Toppen! som Maria Montazami skulle ha sagt. Då kan jag köpa några fler "tassels" (alltså tofsar! obs läses låångsamt och med bred dialekt)
När jag ändå var inne på tradera köpte jag en tröja till min son med Igglepiggle på, från barnprogrammet "Drömmarnas trädgård". Ja, ni vet samma program som Upsy Daisy som jag skrev om tidigare. Tänkte att då blir han väl glad. Glädjande nog kom den i brevlådan idag när han är sjuk. Perfekt då blir han kanske lite uppåt tänkte jag och gav honom paketet.
-Är det en katt mamma? frågar han när vi ska öppna det (ett platt, litet plastpaket)
-I så fall är det synd om den katten, svarar jag.
-Jag vill ha en katt, säger Isac
-Du får öppna och se vad det är säger jag och ler. Fast tänker samtidigt, fan oxå varför köpte jag inte en katt. Nu kommer han bli besviken.
Isac öppnar...
- ÅÅh titta, det är en Igglepiggle-tröja Isac, va fin!!!
-Nääääääää, suckar han lite uppgivet. Jag vill ha en katt eller Upsy Daisy.
Jaaa, det är inte lätt att göra rätt när man har en treåring hemma. Men om man ställer in sig på att det mesta blir fel så blir det rätt ganska ofta.
tisdag 9 mars 2010
Jaha ja, sån är han ja!!!
Idag åkte den där fula, kliande, trånga offerkoftan på igen. Ja, redan innan jag ens hunnit upp ur sängen satt den på. Åååååå kliade som satan! Det är ju märkligt att när jag får på mig denna fula utstyrsel så blir rösten annorlunda och ur munnen flyger en massa fula ord. Jag kallar dem tix (för det låter bättre). Det är som att ha en liten djävul på axeln som hurrar glatt varje gång en fult ord kommer ur min mun. Och på den andra en ängel som förgäves försöker behärka mig.
Ja, som ni säkert läst är ju det stora irritationsmomentet just nu min förkylda man. Ska jag vara ärlig så minns jag inte riktigt nu vad jag blev så arg över i morse. En rad händelser såsom en trotsig 2-åring, förkyld man, trött mamma, grinig bebis och så lite hormoner och en kliande offerkofta på det gjorde att bägaren rann över, och plötsligt så slänger jag sonens filtallrik i väggen så havrefrasen flyger åt alla håll. Inombords tjöt jag av glädje och befrielse för det var så skönt att få översätta känslorna i handling. Men lika snabbt avbryts jag av min snoriga man som då helt plötsligt var på alerten och tog tag i mig och undrade vad jag höll på med.
- Jaaaa, jag ärrrrrrr väl lite arrrrrrrrrrg! svarade jag med extra mycket rullning på r:n. Jag gör så när jag blir arg för att liksom verka mer övertygande?!
Ja det blev minst sagt lite kaos men till slut lyckades jag få iväg mig själv, två barn och en hund till dagis. Efter att jag lämnat Isac ringde jag upp min terapeut, min syster.
-Säg nåt smart! Nu är den där jäkla koftan på igen. Och jag är skitarg! säger jag.
-Oj då varför då, frågar syrran?
-För att C är förkyld!! Hon skrattar i andra änden.
-Ja, och nyss slängde jag filtallriken i väggen oxå.......fortsätter jag och försöker låta övertygande.
Jag berättar hela händelseförloppet, om förkylda män, koftor och annat. Jag vet ju så väl att det här enbart ligger hos mig men det tar ett tag innan jag vill säga det högt. När jag gett henne min reflektion på det hela och frågar henne hur jag ska hantera det. Hon svarar,
-Jaha ja, sån är han ja!
Tänk så varje gång du blir irriterad på nåt han gör. Jaha ja, sån är han ja! Gärna med ett litet ryck på axlarna oxå för att markera att det är nåt jag tar ganska lätt på. Dessutom ska jag för att jobba ännu mer på min självkänsla börja säga affirmationer högt till mig själv. Jag antar att jag ska vara glad över att jag är medveten om mina mindre charmiga sidor trots allt. Så länge man är medveten finns det ju hopp...
Ja, som ni säkert läst är ju det stora irritationsmomentet just nu min förkylda man. Ska jag vara ärlig så minns jag inte riktigt nu vad jag blev så arg över i morse. En rad händelser såsom en trotsig 2-åring, förkyld man, trött mamma, grinig bebis och så lite hormoner och en kliande offerkofta på det gjorde att bägaren rann över, och plötsligt så slänger jag sonens filtallrik i väggen så havrefrasen flyger åt alla håll. Inombords tjöt jag av glädje och befrielse för det var så skönt att få översätta känslorna i handling. Men lika snabbt avbryts jag av min snoriga man som då helt plötsligt var på alerten och tog tag i mig och undrade vad jag höll på med.
- Jaaaa, jag ärrrrrrr väl lite arrrrrrrrrrg! svarade jag med extra mycket rullning på r:n. Jag gör så när jag blir arg för att liksom verka mer övertygande?!
Ja det blev minst sagt lite kaos men till slut lyckades jag få iväg mig själv, två barn och en hund till dagis. Efter att jag lämnat Isac ringde jag upp min terapeut, min syster.
-Säg nåt smart! Nu är den där jäkla koftan på igen. Och jag är skitarg! säger jag.
-Oj då varför då, frågar syrran?
-För att C är förkyld!! Hon skrattar i andra änden.
-Ja, och nyss slängde jag filtallriken i väggen oxå.......fortsätter jag och försöker låta övertygande.
Jag berättar hela händelseförloppet, om förkylda män, koftor och annat. Jag vet ju så väl att det här enbart ligger hos mig men det tar ett tag innan jag vill säga det högt. När jag gett henne min reflektion på det hela och frågar henne hur jag ska hantera det. Hon svarar,
-Jaha ja, sån är han ja!
Tänk så varje gång du blir irriterad på nåt han gör. Jaha ja, sån är han ja! Gärna med ett litet ryck på axlarna oxå för att markera att det är nåt jag tar ganska lätt på. Dessutom ska jag för att jobba ännu mer på min självkänsla börja säga affirmationer högt till mig själv. Jag antar att jag ska vara glad över att jag är medveten om mina mindre charmiga sidor trots allt. Så länge man är medveten finns det ju hopp...
måndag 8 mars 2010
Akut viral nasopharyngit- När en man är riktigt förkyld!
Min man är sjuk, en mycket allvarlig, nästan dödlig form av "Akut viral nasopharyngit". Eller som vi kvinnor brukar säga, en förkylning. Men det är skillnad på förkylningar tydligen...
När jag googlade på förkyld man fick jag fram denna bild!!!
Men när jag googlade på förkyld kvinna..... Ja, ni ser ju själva skillnaden....
Jag tror att det finns en speciell form av virus som bara biter på just män. Och det viruset är så otäckt och effektivt att vi skulle kunna använda det som ett biologiskt vapen i krig. Tänk er om alla män i världen skulle bli förkylda samtidigt!? Ni förstår ju vad som skulle hända. Dem skulle dö hela bunten. Dem enda som tycker synd om förkylda män, är andra förkylda män. Vi kvinnor skulle inte bry oss om alla dessa snoriga karlar. Dem skulle ligga som små insekter som hamnat på rygg och kravla runt, hjälplösa.
Han började varna mig redan i går. Och jag hade sett det komma smygande redan innan han uttalade det fasansfulla orden. Hans huvud blir lätt hängande, blicken låg, han blir tyst(are) och drar sig undan. Sen kom det
- Jag känner nåt i halsen! Jag börjar bli krasslig.
När man hör dem orden då vet man. I morgon är han förkyld!!!
Fram åker alla pillerburkar, nässprayer , tepåsar, honung, halstabletter, vitlök.
Min man och jag blir nästan aldrig osams, men blir vi det nån gång så blir vi det när han är förkyld. Den här gången försökte jag i förebyggande syfte tänka att jag inte skulle låta hans förkylning förstöra min dag. Jag bad honom även att hålla sig undan så jag inte skulle irritera mig på honom. Tror ni att det gick??
Nä, så klart inte. Det är hopplöst. Det är som en dödssynd. Faktum är att vi nog borde lägga till en åttonde dödssynd bland dem andra sju- mansförkylning!
När jag lämnat stora sonen på dagis ,som även han är förkyld men för liten för att förstå att det är allvarligt, tänke jag att jag skulle passa på att åka direkt till affären för att handla. Så att jag skulle kunna ha dagen fri sen. Hade även en del ärenden till apoteket. Diverse förkylningspreparat måste inhandlas. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. I stället för att åka själv, vilket skulle ha varit enkelt och snabbt, fick jag ta med mig yngsta sonen (som även han är förkyld). Min sjuke man måste ju sova. Så innan jag ammat, bytt blöja, klätt på osv hade det gått över en timme. Men jag ska inte låta min mans förkylning förstöra min dag, mumlar jag för mig själv.
Åker till Ica och drömmer mig iväg bland hyllorna, min fristad. Skönt. Lite folk. När vagnen var överfull med blöjor, välling, mat och annat blev ju så klart N hungrig. Och jag med förresten. Klockan hade ju redan passerat 12. Så det blev en stadig lunch på Ica Maxi- kokt korv m bröd till mamma för 5kr. Bröstmjölk till N. Så till apoteket med mannens lista på förkylningspreparat. När jag kom hem var kl strax efter 13 och om bara två timmar skulle I hämtas på dagis. Jag hann kasta i mig lite mer att äta och en kopp kaffe sen bar det iväg igen. Så har dagen rullat på med blöjbyten, amningar, spela bolibompa spel med stora sonen osv.
Nånstans i det här dagliga kaoset med två små barn hann jag såklart oxå bygga upp en irritation över min mans förkylning. Det brast framåt kvällen kring middagstid. Jag hade inte förståelsen och tålamodet kvar. Det blev ännu ett förkylningsgräl.
Min man påpekade att det var väldigt konstigt att när han är förkyld är det mest synd om mig. Han menar att jag inte visar någon empati. Jag tycker inte synd om honom.
Kom igen när du har 39 graders feber, spyr galla, öronen blöder eller du föder barn. Men det är väl sant som han säger... ingen vet hur det känns när en man är riktigt förkyld! Men det måste vara hemskt...
När jag googlade på förkyld man fick jag fram denna bild!!!
Men när jag googlade på förkyld kvinna..... Ja, ni ser ju själva skillnaden....Jag tror att det finns en speciell form av virus som bara biter på just män. Och det viruset är så otäckt och effektivt att vi skulle kunna använda det som ett biologiskt vapen i krig. Tänk er om alla män i världen skulle bli förkylda samtidigt!? Ni förstår ju vad som skulle hända. Dem skulle dö hela bunten. Dem enda som tycker synd om förkylda män, är andra förkylda män. Vi kvinnor skulle inte bry oss om alla dessa snoriga karlar. Dem skulle ligga som små insekter som hamnat på rygg och kravla runt, hjälplösa.Han började varna mig redan i går. Och jag hade sett det komma smygande redan innan han uttalade det fasansfulla orden. Hans huvud blir lätt hängande, blicken låg, han blir tyst(are) och drar sig undan. Sen kom det
- Jag känner nåt i halsen! Jag börjar bli krasslig.
När man hör dem orden då vet man. I morgon är han förkyld!!!
Fram åker alla pillerburkar, nässprayer , tepåsar, honung, halstabletter, vitlök.
Min man och jag blir nästan aldrig osams, men blir vi det nån gång så blir vi det när han är förkyld. Den här gången försökte jag i förebyggande syfte tänka att jag inte skulle låta hans förkylning förstöra min dag. Jag bad honom även att hålla sig undan så jag inte skulle irritera mig på honom. Tror ni att det gick??
Nä, så klart inte. Det är hopplöst. Det är som en dödssynd. Faktum är att vi nog borde lägga till en åttonde dödssynd bland dem andra sju- mansförkylning!
När jag lämnat stora sonen på dagis ,som även han är förkyld men för liten för att förstå att det är allvarligt, tänke jag att jag skulle passa på att åka direkt till affären för att handla. Så att jag skulle kunna ha dagen fri sen. Hade även en del ärenden till apoteket. Diverse förkylningspreparat måste inhandlas. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. I stället för att åka själv, vilket skulle ha varit enkelt och snabbt, fick jag ta med mig yngsta sonen (som även han är förkyld). Min sjuke man måste ju sova. Så innan jag ammat, bytt blöja, klätt på osv hade det gått över en timme. Men jag ska inte låta min mans förkylning förstöra min dag, mumlar jag för mig själv.
Åker till Ica och drömmer mig iväg bland hyllorna, min fristad. Skönt. Lite folk. När vagnen var överfull med blöjor, välling, mat och annat blev ju så klart N hungrig. Och jag med förresten. Klockan hade ju redan passerat 12. Så det blev en stadig lunch på Ica Maxi- kokt korv m bröd till mamma för 5kr. Bröstmjölk till N. Så till apoteket med mannens lista på förkylningspreparat. När jag kom hem var kl strax efter 13 och om bara två timmar skulle I hämtas på dagis. Jag hann kasta i mig lite mer att äta och en kopp kaffe sen bar det iväg igen. Så har dagen rullat på med blöjbyten, amningar, spela bolibompa spel med stora sonen osv.
Nånstans i det här dagliga kaoset med två små barn hann jag såklart oxå bygga upp en irritation över min mans förkylning. Det brast framåt kvällen kring middagstid. Jag hade inte förståelsen och tålamodet kvar. Det blev ännu ett förkylningsgräl.
Min man påpekade att det var väldigt konstigt att när han är förkyld är det mest synd om mig. Han menar att jag inte visar någon empati. Jag tycker inte synd om honom.
Kom igen när du har 39 graders feber, spyr galla, öronen blöder eller du föder barn. Men det är väl sant som han säger... ingen vet hur det känns när en man är riktigt förkyld! Men det måste vara hemskt...
onsdag 3 mars 2010
Stockholm-söderhamn-sundsvall-söderhamn-sundsvall-umeå och hem igen....
I söndags for vi iväg mot hemtrakterna uppe i Hälsingland. Det tog oss typ en och en halv dag att packa iväg två vuxna och två små barn.
???
Ja, det blir lätt så när en (läs jag) springer runt som en yr höna och kacklar om att jag måste tänka på allt... och en är Mr Filbunke som tänker att det är bäst att inte lägga sig i för det blir fel hur jag än gör. Trots en ordentlig lista över vad som skulle packas och göras uppstod ett lättare kaos.
Det blev ju knappast bättre heller när jag slog huvudet i dörrposten så att fina små stjärnor uppenbarade sig (hur överlever barn som slår sig flera gånger om dagen) medan äldste sonen packade upp allt som vi försökte packa ner. Och till sist när vi äntligen var på väg ut genom dörren så kommer minstingen på att han måste bli ammad. Puh!
Så med en snygg bula i pannan, en unge som hänger halvt ammandes i famnen, en annan unge som sitter och skriker i bilen att han vill se film, och Mr. Filbunke framför ratten kom vi så äntligen iväg.... endast 1.30 timme efter tidsshemat.
Väl hos mormor o morfar hann jag vila en halv dag för på måndag kl 10 bar det av till Sundsvall för kurs. Barnen o deras pappa fick stanna kvar hos mormor o morfar. Så klart var det snöväder och varningar för trafikaos, men dem gamla hederliga x-tågen tuffade trots detta i sin ordning. När jag väl satt på tåget slogs jag av ensamheten och tystnaden. Jag tog fram papper o penna och började skriva en "drömlista". Har läst i min bok om Självkänsla att det är bra att skriva ner alla sina drömmar, stora som små. Dels för att det är större sannolikhet att man genomför dem, och dels för att självkänslan ökar varje gång man kan bocka av en dröm man genomfört. Så jag satte igång..
Jäklar vad svårt det var.....det tog mig ända upp till Hudiksvall innan jag kom på en enda sak jag ville göra eller drömde om. Det var blankt i huvudet. Men när jag väl skrivit den första så kom det uppåt en 50-60 punkter efter det. Bra!
En sak jag skrev som jag tänkte att jag skulle genomföra redan under kursen var att:
-jag vill bli bättre på att ta plats och våga säga vad jag tycker!
När jag klev av tåget i Sundsvall förvandlades jag från en yr höna med bula i pannen till en stursk tupp. Med bestämda steg tågade jag genom Sundsvalls gator för att söka upp ett ställe att äta på. Det här är vanligtvis en mardröm för mig , att gå ut och äta ensam. Tänk om alla ser att jag inte har någon att vara med? Men som sagt, nu var ju en stursk tupp så nu gick det av bara farten. Gick till ett ställe som hette Innergården och beställde en pasta con pollo (kycklingpasta). Vilken just nu kändes lite komiskt med tanke på allt prat om tuppar och hönor. Satte mig vid ett sånt där högt bord med barstolar för att verkligen utmana mig själv att synas extra mycket. Gömde dessutom mobilen så att jag inte skulle kunna "gömma" mig bakom den. Kände mig duktig!
Sen bar det av till Scandic Hotel för kursen. Jag gör inte som jag brukar och går och sätter mig längst bak lite tyst och försiktigt utan jag tågar in och sätter mig på första raden!? Jag häpnar över mitt agerande. Dessutom ser jag mig själv sträcka fram handen mot vilt främmande människor som kommer in i rummet och hälsar glatt på dem. Jag fattar ingenting!? Tänker att om det ska gå så här bra att genomföra saker bara för att jag skriver ner dem på ett papper då kommer jag snart vara både miljonär, hjälparbetare i Kenya och bo i ett stort fint hus på landet.
Första kursdagen går som en dans och jag är så trevlig och pratar med flera stycken kursdeltagare. Jag vågar till och med ta mer än en kaka när det var dags för eftermiddagsfikat. Kl. 19.30 på kvällen anländer jag till Söderhamn igen för att sova.
Tisdagmorgon kl. 06.10 sitter åter på x-tåget mot Sundsvall. Mitt problem idag var att jag skulle komma till Sundsvall en och en halv timme innan kursen börjat. Vad gör man den tiden på morgon när inget är öppet? Men eftersom jag nu var inne på det här med att utmana mig själv bestämmer jag mig för att gå till hotellet och se vad som händer.
Jag tågar upp till konferansdelen och döm om min förvåning när det är uppdukat med smörgåsar och kaffe där för alla konferansgästerna. I vanliga fall skulle jag nu ha gömt mig en och en halv timme på toaletten eller möjligtvis i en soffa någonstans där jag syns minst. Men det här med att tänka utmanande hade tagit fart i mitt huvud så i stället går jag direkt in på en toalett och byter mina Ecco Gore-tex skor (som man måste ha denna vinter) mot ett par svarta stövlar (som jag lämpligt nog packade ner i en påse). Full med självkänsla går jag nu direkt fram till kaffebordet och tar för mig av en nybryggd kopp kaffe, en smörgås och DN utan att ens fråga om lov först. Jag bara antar att allt detta måste dem ju ha dukat upp just för mig. Jag sätter mig mitt i rummet framför en brasa och läser min DN. Trivs!
Gör sedan om samma sak som dagen innan. Pratar, ställer frågor och sitter nyfiket längst fram i salen.
Efter två dagars kursande bar det sedan av ändå upp till Umeå för ett besök hos farmor och farfar. Här ska jag nu fortsätta mina utmaningar och samtidigt försöka mig på en stunds vila. Det kostar energi att lägga om sina vanor. Men en sak är klar, det är bra mycket roligare att vara en stursk tupp än en yr höna!
???
Ja, det blir lätt så när en (läs jag) springer runt som en yr höna och kacklar om att jag måste tänka på allt... och en är Mr Filbunke som tänker att det är bäst att inte lägga sig i för det blir fel hur jag än gör. Trots en ordentlig lista över vad som skulle packas och göras uppstod ett lättare kaos.
Det blev ju knappast bättre heller när jag slog huvudet i dörrposten så att fina små stjärnor uppenbarade sig (hur överlever barn som slår sig flera gånger om dagen) medan äldste sonen packade upp allt som vi försökte packa ner. Och till sist när vi äntligen var på väg ut genom dörren så kommer minstingen på att han måste bli ammad. Puh!
Så med en snygg bula i pannan, en unge som hänger halvt ammandes i famnen, en annan unge som sitter och skriker i bilen att han vill se film, och Mr. Filbunke framför ratten kom vi så äntligen iväg.... endast 1.30 timme efter tidsshemat.
Väl hos mormor o morfar hann jag vila en halv dag för på måndag kl 10 bar det av till Sundsvall för kurs. Barnen o deras pappa fick stanna kvar hos mormor o morfar. Så klart var det snöväder och varningar för trafikaos, men dem gamla hederliga x-tågen tuffade trots detta i sin ordning. När jag väl satt på tåget slogs jag av ensamheten och tystnaden. Jag tog fram papper o penna och började skriva en "drömlista". Har läst i min bok om Självkänsla att det är bra att skriva ner alla sina drömmar, stora som små. Dels för att det är större sannolikhet att man genomför dem, och dels för att självkänslan ökar varje gång man kan bocka av en dröm man genomfört. Så jag satte igång..
Jäklar vad svårt det var.....det tog mig ända upp till Hudiksvall innan jag kom på en enda sak jag ville göra eller drömde om. Det var blankt i huvudet. Men när jag väl skrivit den första så kom det uppåt en 50-60 punkter efter det. Bra!
En sak jag skrev som jag tänkte att jag skulle genomföra redan under kursen var att:
-jag vill bli bättre på att ta plats och våga säga vad jag tycker!
När jag klev av tåget i Sundsvall förvandlades jag från en yr höna med bula i pannen till en stursk tupp. Med bestämda steg tågade jag genom Sundsvalls gator för att söka upp ett ställe att äta på. Det här är vanligtvis en mardröm för mig , att gå ut och äta ensam. Tänk om alla ser att jag inte har någon att vara med? Men som sagt, nu var ju en stursk tupp så nu gick det av bara farten. Gick till ett ställe som hette Innergården och beställde en pasta con pollo (kycklingpasta). Vilken just nu kändes lite komiskt med tanke på allt prat om tuppar och hönor. Satte mig vid ett sånt där högt bord med barstolar för att verkligen utmana mig själv att synas extra mycket. Gömde dessutom mobilen så att jag inte skulle kunna "gömma" mig bakom den. Kände mig duktig!
Sen bar det av till Scandic Hotel för kursen. Jag gör inte som jag brukar och går och sätter mig längst bak lite tyst och försiktigt utan jag tågar in och sätter mig på första raden!? Jag häpnar över mitt agerande. Dessutom ser jag mig själv sträcka fram handen mot vilt främmande människor som kommer in i rummet och hälsar glatt på dem. Jag fattar ingenting!? Tänker att om det ska gå så här bra att genomföra saker bara för att jag skriver ner dem på ett papper då kommer jag snart vara både miljonär, hjälparbetare i Kenya och bo i ett stort fint hus på landet.
Första kursdagen går som en dans och jag är så trevlig och pratar med flera stycken kursdeltagare. Jag vågar till och med ta mer än en kaka när det var dags för eftermiddagsfikat. Kl. 19.30 på kvällen anländer jag till Söderhamn igen för att sova.
Tisdagmorgon kl. 06.10 sitter åter på x-tåget mot Sundsvall. Mitt problem idag var att jag skulle komma till Sundsvall en och en halv timme innan kursen börjat. Vad gör man den tiden på morgon när inget är öppet? Men eftersom jag nu var inne på det här med att utmana mig själv bestämmer jag mig för att gå till hotellet och se vad som händer.
Jag tågar upp till konferansdelen och döm om min förvåning när det är uppdukat med smörgåsar och kaffe där för alla konferansgästerna. I vanliga fall skulle jag nu ha gömt mig en och en halv timme på toaletten eller möjligtvis i en soffa någonstans där jag syns minst. Men det här med att tänka utmanande hade tagit fart i mitt huvud så i stället går jag direkt in på en toalett och byter mina Ecco Gore-tex skor (som man måste ha denna vinter) mot ett par svarta stövlar (som jag lämpligt nog packade ner i en påse). Full med självkänsla går jag nu direkt fram till kaffebordet och tar för mig av en nybryggd kopp kaffe, en smörgås och DN utan att ens fråga om lov först. Jag bara antar att allt detta måste dem ju ha dukat upp just för mig. Jag sätter mig mitt i rummet framför en brasa och läser min DN. Trivs!
Gör sedan om samma sak som dagen innan. Pratar, ställer frågor och sitter nyfiket längst fram i salen.
Efter två dagars kursande bar det sedan av ändå upp till Umeå för ett besök hos farmor och farfar. Här ska jag nu fortsätta mina utmaningar och samtidigt försöka mig på en stunds vila. Det kostar energi att lägga om sina vanor. Men en sak är klar, det är bra mycket roligare att vara en stursk tupp än en yr höna!
onsdag 24 februari 2010
-Ååååå så tar vi av oss hatten....
När man är mammaledig hinner man inte springa på en massa gym och träningspass. Ska det bli träna av får man lov att göra det hemma. Löpning är bra. Det är effektivt och kräver lite tid, såvida man inte gör som min man som springer en och en halv timme. För mig tar det bara en halvtimme så är jag klar.
Men för att bli lite stark och smidig har jag dammat av mina gamla yoga och pilates dvd:er hemma i bokhyllan. Idag var det dags för pilates tänkte jag. Det är ju så enkelt att vem som helst klarar av det. Eller? Jag hade ju förträngt att jag inte hade fött två barn och gått upp och ner 20kg sist jag använde mig av denna träningsdvd. Då tränade jag dessutom poweryoga regelbundet. Men som sagt... hur svårt kan det vara? När Noah väl somnat för en stund passade jag på att rulla ut yogamattan framför tv:n och körde igång dvd:n.
Döm om min förvåning när tanterna på tv:n hade likadana fina plyschmysbrallor som jag hade på mig. Leende tänkte jag att då kan jag ju inte vara så out of Fashion (bara det att tanterna var typ +45 och dvd från 1989 typ)
Så som en lycklig housewife i plyschmysbrallor sätter jag igång med träningen. Det gick ju hur bra som helst. Ja, så länge det bara var andningsövningar ja. Plötsligt säger damen som leder detta program - Ja då sätter vi oss på stjärten med knäna uppdragna. Händerna runt fotlederna, lätta på fötterna så att ni balanserar på stjärten.
BANG! Redan där föll jag som en kägla i golvet.. upp igen! Nybörjarmiss!
-Nu ska vi sätta igång att rulla, säger toktanten. Och så sätter alla plyschbeklädda damer igång med att rulla från sittande på rumporna bakåt, upp igen till sittande och så bakåt. Som små gungstolar ni vet. Såg ju jätteenkelt ut och roligt. Nu var det min tur. Jag tog sats, rundade ryggen, och så for jag bakåt.
BANG IGEN! I stället för att rulla tillbaka upp till sittande position igen tog det liksom stopp. Jag slog bakhuvudet i golvet och fastnade med benen i luften, liggandes på rygg. Kom inte upp! Ingen hade ju sagt innan att det krävdes magmuskler av stål för att klara av denna rullning.
Äh, tänkte jag, jag hoppar över det där med rullningen och går till nästa övning.
Då skulle man ligga på rygg och lyfta huvudet från golvet så att magen spändes. Samtidigt skulle man lyfta armar och ben och göra nån konstig övning - Nu ska vi låtsas att vi tar av oss hatten så plyschtanten. -Först så tar vi av oss hatten.......ååååååååå så sätter vi på oss hatten igen. Sen så tar vi av oss hatten....
Då började jag skratta för mig själv där jag låg på golvet och tittade på dessa damer i likadana plyschbrallor som jag och som "lyfter på sina hattar". Vad är det jag håller på med? Tänk om nån såg mig nu?
Jag gick och stekte en hamburgare till mig själv i stället och bytte kanal på tv:n. Ooooooo OS, nä men va otippat. Idag igen.
Lite öm i ryggen efter alla brak rakt ner i golvet tog jag mig en löprunda i kväll i stället. Det var lagom kallt, tyst, bara jag på vägarna och framför allt ingen plyschtant som upprepar - och så tar vi av oss hatten...ååååååå så sätter vi på oss hatten igen!
Toppen!
Men för att bli lite stark och smidig har jag dammat av mina gamla yoga och pilates dvd:er hemma i bokhyllan. Idag var det dags för pilates tänkte jag. Det är ju så enkelt att vem som helst klarar av det. Eller? Jag hade ju förträngt att jag inte hade fött två barn och gått upp och ner 20kg sist jag använde mig av denna träningsdvd. Då tränade jag dessutom poweryoga regelbundet. Men som sagt... hur svårt kan det vara? När Noah väl somnat för en stund passade jag på att rulla ut yogamattan framför tv:n och körde igång dvd:n.
Döm om min förvåning när tanterna på tv:n hade likadana fina plyschmysbrallor som jag hade på mig. Leende tänkte jag att då kan jag ju inte vara så out of Fashion (bara det att tanterna var typ +45 och dvd från 1989 typ)
Så som en lycklig housewife i plyschmysbrallor sätter jag igång med träningen. Det gick ju hur bra som helst. Ja, så länge det bara var andningsövningar ja. Plötsligt säger damen som leder detta program - Ja då sätter vi oss på stjärten med knäna uppdragna. Händerna runt fotlederna, lätta på fötterna så att ni balanserar på stjärten.
BANG! Redan där föll jag som en kägla i golvet.. upp igen! Nybörjarmiss!
-Nu ska vi sätta igång att rulla, säger toktanten. Och så sätter alla plyschbeklädda damer igång med att rulla från sittande på rumporna bakåt, upp igen till sittande och så bakåt. Som små gungstolar ni vet. Såg ju jätteenkelt ut och roligt. Nu var det min tur. Jag tog sats, rundade ryggen, och så for jag bakåt.
BANG IGEN! I stället för att rulla tillbaka upp till sittande position igen tog det liksom stopp. Jag slog bakhuvudet i golvet och fastnade med benen i luften, liggandes på rygg. Kom inte upp! Ingen hade ju sagt innan att det krävdes magmuskler av stål för att klara av denna rullning.
Äh, tänkte jag, jag hoppar över det där med rullningen och går till nästa övning.
Då skulle man ligga på rygg och lyfta huvudet från golvet så att magen spändes. Samtidigt skulle man lyfta armar och ben och göra nån konstig övning - Nu ska vi låtsas att vi tar av oss hatten så plyschtanten. -Först så tar vi av oss hatten.......ååååååååå så sätter vi på oss hatten igen. Sen så tar vi av oss hatten....
Då började jag skratta för mig själv där jag låg på golvet och tittade på dessa damer i likadana plyschbrallor som jag och som "lyfter på sina hattar". Vad är det jag håller på med? Tänk om nån såg mig nu?
Jag gick och stekte en hamburgare till mig själv i stället och bytte kanal på tv:n. Ooooooo OS, nä men va otippat. Idag igen.
Lite öm i ryggen efter alla brak rakt ner i golvet tog jag mig en löprunda i kväll i stället. Det var lagom kallt, tyst, bara jag på vägarna och framför allt ingen plyschtant som upprepar - och så tar vi av oss hatten...ååååååå så sätter vi på oss hatten igen!
Toppen!
tisdag 23 februari 2010
Curling, nä fy.. tacka vet ja Bob-åkning!
Till skillnad från mitt deppinläg i natt ska jag nu berätta vilken skön dag jag har haft. Snälla, söta vännen C kom på besök på förmiddagen. Vi åt varma mackor, drack te och slötittade på damernas curling på tv.
Curling?? Vad är det för påfund?
Curling?? Vad är det för påfund?
Curling är en precisionssport som spelas på is med tunga stenar. Ja, ni hör ju själva vad löjligt det låter. Och dem där som sopar banan sen hahaha. Hur kom man på det? Några snubbar på 1900-talets början som kände -Nä, om vi skulle ta det här med jämlikhet och dra det ett snäpp längre? Vi tar med oss sopen ut på isen grabbar, sen kan vi sopa banan med den.
Jag o C försökte förstå reglerna men jag fattade ingenting. C sa att hennes mamma varit curlare men hon verkade inte förstå så mycket i alla fall. Men det var ganska skön förströelse att ha i bakgrunden när vi fikade med våra små sötnosar.
Ja efter lite mackor, te, och några blöjbyten var det dags att skiljas åt för att hämta var sitt större barn på dagis. Idag kändes det som vår ute, endast minus 8 grader. Härligt. Jag bestämde mig för att vara en rolig mamma idag så jag och Isac plockade fram boben och en begav oss till den största snöhögen vi kunde hitta i närheten. Isac trodde inte det var sant att hans mamma kunde vara så äventyrlig. Kan säga att detta spred mer glädje en den stora, jag menar lilla Upsy Daisy dockan (f..n att han inte valde den stora). Jag till och med åkte tillsammans med min son på boben, ner för hela backen. Jo då, jag har bildbevis. För jag tänkte att annars kommer ni tro att jag har diktat ihop hela historien. Men när jag lägger manken till kan jag faktiskt vara både rolig och pedagogisk.. ja, kanske inte samtidigt men.. Hur som helst, vi hade en rolig eftermiddag ihop och skrattade hjärligt när vi schviiissshade ner för backen. Säger som Maria Montezami - Toppen!
måndag 22 februari 2010
Jag vill känna tro......
Dagsformen varierar liksom innehållet i mina inlägg. Det går upp och det går ner. Det är så mycket negativa saker som hänt senaste tiden att jag inte kan låta bli att börja tänka lite mer allvarligt kring livets stora gåta. Vad är det vi gör här? Vad vill jag fylla mina dagar eller mitt liv med? Idag är en sån dag då tankarna varit ganska tunga.
Tänker på alla som fått sluta sina liv alldeles för tidigt. Senaste veckan har det varit tre unga personer som gått bort i min närhet. En ung pappa blev mördad 300meter från vårt hem, en vän til mig miste sin förtidigt födda dotter, min familj miste J som vi var stödfamilj åt. En fjärde person gick faktiskt också bort samma vecka, men hon var 88 år. Och det kändes som en stor tröst och lättnad. Hon var gammal.
Vad finns det för rättvisa eller mening med att någon som inte ens fått börja sitt liv ska behöva dö? Varför ska någon behöva kämpa sig igenom livet med diverse handikapp och sjukdommar och ändå dö för ung? Och hur kan någon ta en annan mans liv mitt i ett lugnt bostadsområde? Göra två små barn faderslösa? Hur grym värld lever vi i?
En hel vecka har jag vaknat mitt i natten av att jag knappt kan andas, jag drömmer så hemska saker. Jag brukar ta min sons hand och följa hans andning, det tröstar och lugnar mig. Kan inte låta bli att bli skrämd inför det oundvikliga. När är det min tur eller någon i min familj? Det kan låta makabert, hemskt och onödigt att ligga och fundera på det här om nätterna. Men vem kan låta bli när man haft en vecka med så mycket död.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt rädd för döden. Att lägga sig på kvällen är något som skrämmer mig för jag är rädd att inte vakna mer. Jag är ganska säker på att den känslan grundar sig i ett stort kontrollbehov som jag har. Det absolut mest okontrollerbara är ju döden. Såvida vi inte tar vårt eget liv. Men då drabbas ju någon annan hur som helst. Vi kan inte bli av med den.
När jag är som mest upprörd över det faktum att jag själv ska dö, brukar min man säga - Tänk dig att det är precis som innan du föddes. Upplever du den tanken som skrämmande? Vart fanns du då? När jag vänder på det och ser döden som födelsen så blir det inte lika skrämmande.
Jag är även en sökande person. Jag söker efter svar, tröst, mening, nåt som kan ge mig lugn och en tilltro. Gud har jag sökt efter hela mitt liv. Och jag har en tro. En tro som är min egen och som mest kan liknas vid en blandning av Buddism och Kristendom. Men jag föredrar att bara kalla det för en tro.
Jag ber ofta och i såna här svåra stunder söker jag mig gärna till kyrkan. Ett tag ville jag bli präst men eftersom min tro är så egen och inte riktigt samtycker i allt vad den kristna tron säger så blev det inte så.
Så i denna stund är det kanske inte så konstigt att man ligger sömnlös och försöker finna ett svar, en tröst eller mening med det som hänt.
Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro...
Så lyder en rad i en låt med Marie Fredriksson. Något som jag i skrivande stund citerar och känner.
Om man slår upp ordet tro kan man läsa, en väg bort från ondska, lidande och död.
En mening som maler i mitt huvud och som skänker en liten uns av tröst är att en del själar är så fina att Gud vill ha dem hos sig lite tidigare än andra. Jag försöker tro på det för att försöka finna en väg bort från denna ondska, lidande och död som den senaste veckan fört med sig. Jag tror!
Mina vänner, ta inte nåt eller någon för givet!
lördag 20 februari 2010
Bli av med offerkoftan för gott!
2010 har kanske inte börjat helt optimalt för min del. Men trots detta hoppas jag på att året ska föra med sig en del bra saker. För att vara på den säkra sidan satt jag igår kväll och skrev ner mål som jag skulle vilja uppnå under 2010. Jag gjorde 4 listor, en för arbete, en privat, en för hemmet och en för mina barn.
På den privata fanns bland annat en punkt som hette öka självkänslan(mål nr 1)!
För att kunna göra det krävs att jag slänger offerkoftan för gott! Den är ful, kliar och sitter ändå för trångt
Så jag tänkte ta hjälp av lite tips från Mia Törnblom.Om du vill ha kärlek och respekt i ditt liv måste du börja med att erkänna din egen betydelse. Jag är varken viktigare eller mindre viktig än någon annan i sociala sammanhang! Däremot är jag faktiskt den viktigaste personen i hela världen för mig själv. Det är jag som bestämmer över min framtid. Så jag har bestämt mig för att slänga offerkoftan åt hel..te!
I stället tänkte jag att det kunde bli plats i garderoben för en ny, skön, snygg kofta från Odd Molly! Den ska jag införskaffa när jag uppnåt (mål nr 2), nämligen att bli av med mina gravidkilon.
På den privata fanns bland annat en punkt som hette öka självkänslan(mål nr 1)!
För att kunna göra det krävs att jag slänger offerkoftan för gott! Den är ful, kliar och sitter ändå för trångt
Så jag tänkte ta hjälp av lite tips från Mia Törnblom.Om du vill ha kärlek och respekt i ditt liv måste du börja med att erkänna din egen betydelse. Jag är varken viktigare eller mindre viktig än någon annan i sociala sammanhang! Däremot är jag faktiskt den viktigaste personen i hela världen för mig själv. Det är jag som bestämmer över min framtid. Så jag har bestämt mig för att slänga offerkoftan åt hel..te!
I stället tänkte jag att det kunde bli plats i garderoben för en ny, skön, snygg kofta från Odd Molly! Den ska jag införskaffa när jag uppnåt (mål nr 2), nämligen att bli av med mina gravidkilon.
Klart pojken ska den stora dockan!!
Min äldste son älskar ett barnprogram som heter "Drömmarnas trädgård", som är totalt urflippat och jättekonstigt om man är vuxen. Men barn tycks gilla det. Figurerna "Iggel Piggel", "Upsy Daisy" och "Maccapacca" verkar omåttligt populära och kostar en halv förmögenhet. Upsy Daisy är dock min sons favorit. En dag efter en smärre "bajskatastrof" bestämde jag mig för att skämma bort min son. Kan tillägga att det bara är jag som gör det då min man är av uppfattningen att barn får leksaker två gånger om år, julafton och födelsedag(när är han född egentligen 1940?)
Ja, hur som helst. Jag kan hitta på alla möjliga anledningar till att få shoppa lite grann, vare sig det är åt mig själv eller någon annan. Så att ungen hade haft det jobbigt med att bajsa tyckte jag var en ypperlig anledning att få köpa en stor (ca en halvmeter) Upsy Daisy docka. Efter lite övertalning fick jag så min man med på noterna.Kan tillägga att en rabattcheck gjorde övertalningen lite lättare, och att dem för tillfället satt ner priset på dem stora dockorna.
Hela familjen klär glatt på sig och tar bilen till målet, Ica Maxi. Mamma, dvs jag, som är mest exalterad över detta sitter med Isac i baksätet och berättar vilken fin och stoooooor Upsy Daisy han ska få. Isac blir glad men han är lik sin far så han överreagerar inte.
Mamma däremot skyndar, nästan småskuttandes, in i affären och bort mot leksakerna. Jag hade ju varit där även dagen innan och rekat vart dem stoooooora dockorna fanns.
Förskräckelse!! När jag kommer fram ser jag att alla stora Upsy Daisy är slut. Bara en j..la massa Iggel Piggles och Maccapaccor ligger och skräpar i högen av dockor. Jag börjar nästan gråta. Isac fattar ingenting. Jag får panik och börjar springa runt och riva i högen av Maccapaccor för att se om nån kanske har "gömt" en Upsy Daisy därunder. Jag lägger mig ner på golvet och liksom försöker se högen med dockor underifrån.
Min man och Isac har redan upptäckt att det även finns små dockor en bit bort, och han ger Isac en sådan i stället. Isac blir glad och kramar sin lilla docka. Frid o fröjd, kan man tro. Men jag kryper fortfarande på golvet och är förbannad över att nån kan ha köpt alla stoora Upsy Daisy på ett dygn. Precis när vi ska gå därifrån ser jag i ögonvrån något rött, oranget ligga på golvet bakom en hylla.
- Titta där! skriker jag så att hela Ica Maxi hör. -Titta, en stooooooooor Upsy Daisy. Jiiiiiihooooooooo, Isac kolla, mamma hittade den stora dockan åt dig!!
Nu skulle man ju kunna tro att sonen skulle bli lika glad och genast kasta lilla fjutt Upsy Daisy och krama om den stora dockan och säga -Ooooooooh tack underbara mamma! Men nääääääääääääää.
Isac blir ledsen när mamma försöker byta dockorna och säger - Isac vill ha lilla Upsy Daisy. Och puttar bort den stora dockan jag håller i. Jag agerar då själv som en tjurig 2-åring och vänder mig mot pappan i familjen. -Men men... klart pojken ska ha den stora Upsy Daisy, den där är ju så fjuttig. Nu har jag ju letat efter den stora och äntligen så hittade jag en. Det här är faktiskt den allra sista stooooora Upsy Daisy. Och nedsatt var den oxå! Jag ville liksom inte släppa henne nu när jag väl hade hittat henne.(Vem ändrade manus, som mamma redan hade skrivit i sitt eget lilla huvud??)
Resten av tiden inne på Ica Maxi försöker jag förgäves fråga och övertala Isac.-Ska du inte ta den stoora Upsy Daisy?? - Nej tack, svarar den artige sonen. Isac vill ha lilla.
Försök inte glädja dina barn med kvantitet, det behövs mindre än du tror för att se riktig glädje i dina barns ögon. Nästa gång det blir en bajskatastrof eller liknande hemma hos oss, ska jag krama om mitt barn i stället.
torsdag 18 februari 2010
Till minnet av Johanna Englund.
"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
- Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
- Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
- Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
- Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
- Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjesmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
(Ur "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl)
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
- Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
- Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
- Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
- Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
- Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjesmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
(Ur "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl)
"Jag får panik"-syndromet eller vem ändrade manus ??
Jag är av den sortens människor som agerar på känslor. Utan att tänka efter före. Alltså impulshandlingar. Den känsla jag mest tenderar att agera på är känslan av panik. Den infinner sig, eftersom jag är hemma med en bebis och en 2 1/2 åring ungefär tjugo gånger om dagen. D kan vem som helst räkna ut att det blir lätt lite kaos i tillvaron. Har man som jag även ett kontrollbehov och inte tål när "manus" ändras så blir det inte lättare. Med manus menar jag att jag i mitt huvud alltid har en "korrekt" version av hur saker och ting ska göras eller hur jag i förväg tänkt ut att det ska bli. Blir det inte så jag då känner jag mig som Maria Montezami utan läppstift- exposed, naken och rädd! Får jag däremot ordning och kontroll på allt-toppen!
Jag ska ta ett exempel.
Här om kvällen skulle jag på styrelsemöte kl19. På eftermiddagen åker jag med barnen till en kompis och fikar. Jag har inte vidare bråttom hem , men när Isac börjar bli grinig och krånglig åker vi hem. När jag väl sätter mig i bilen ser jag att klockan redan är 17.30. Känsla-panik! Agerar blixtsnabbt genom att ringa min man som sitter på pendeltåget och fräser
- Jaha vad gör vi nu då? Klockan är ju jättemycket och jag har ju inte lagat mat än. Isac sitter och skriker i bilen och jag ska ju snart på möte.
- Jaha säger han, men du får väl skynda dig hem och göra mat nu då.
- Nej det finns säket inget hemma att laga mat av, fräser jag
-Jo, men du tog ju ut kyckling ur frysen?!
- Jaha , ja det kanske jag gjorde men det finns säkert inget att ha till, säger jag. Och är nu så stressad att är röd om kinderna och svettig i handflatorna . Avslutar snabbt telefonsamtalet och säger till min trötta, griniga son i baksätet.
- Nä, vi får väl åka och handla på Mc Donalds.
- Neeeeeeeeej mamma, grinar han. -Inte handla!
Vid det här laget har jag börjat köra hemåt och eftersom jag då måste koncentrera mig på något annat ebbar den värsta panik-känslan ut något. Vilket betyder att min hjärna börjar fungera normalt. Men jag har ju redan hunnit agera i panik.
När min man kommer hem strax efter kl. 18 står jag glatt vid spisen och har gjort en kycklingwok och fixat kycklingnugggets till 2-åringen.
- Maten är klar, så vi kan äta på en gång, säger jag när han kommer in.
Väl till bords säger min man till mig:
- Du, vad menade du egentligen när du ringde? Vad var det du ville ha sagt eller gjort?
- Va? Nä, jag vet inte. Jag fick panik bara! svarar jag.
Jag hann ju såklart både laga mat och fixa en del annat innan mötet. Så all denna uppståndelse var ju helt i onödan , men trots det ganska vanligt förekommande i min vardag.
onsdag 17 februari 2010
Älskade J.
En dag i sorg! Vi vill ha dig tillbaka. älskade lilla J. Tack för att du varit en del av vår familj. Det är bara fyra veckor sen vi sågs, och den helgen upprepar sig som en film i mitt huvud gång på gång. Jag var på så dåligt humör då. Borde ha kramat dig mer och låtit dig få veta att vi är stolta att ha dig som bonussyster. Men jag sa inget och jag kramade dig för lite. Nu kan jag inte göra något åt det. Men vem kunde ana att det var sista gången vi sågs. " De bittraste tårarna vid graven fälls över orden som aldrig blev sagda och allt det som aldrig blev av".
Du har kämpat så lilla vän. Nu kan du vila. Hoppas du kan springa fort i himlen och göra alla saker du inte kunde här hos oss.
Mitt hjärta värker. Saknar dig!
måndag 15 februari 2010
Ett tungt Veckoslut!
En olycka kommer sällan ensam brukar det heta... och det stämmer verkligen. Det här veckoslutet kommer jag sent att glömma. Den ena dåliga nyheten efter den andra. Ett hemskt brott begicks bara 300 meter från vårt hem, familjen förlorade vår äldste släkting, vår lilla J blev svårt sjuk, jag blev dessutom matförgiftad. Det känns dock som en droppe i havet just nu.
Alla mina tankar går till vår Lilla J. Ge inte upp vännen! Kämpa på så att vi kan ses snart igen. Tänker på din familj och skickar dem all styrka. Det är i stunder som denna som jag verkligen förstår att värdesätta det och dem jag har omkring mig. Det är också i stunder som denna som jag tänker vad kunde jag ha gjort annorlunda. Jag borde ha pratat med henne mer sist vi sågs. Jag borde ha lyssnat lite bättre. Varför kramade jag henne inte en extra gång när jag hade chansen. Nu kan jag bara hoppas att jag får den chansen igen. Det gör så ont i hjärtat att veta att du måste kämpa så. Min lilla bonussyster. Ge inte upp!
Alla mina tankar går till vår Lilla J. Ge inte upp vännen! Kämpa på så att vi kan ses snart igen. Tänker på din familj och skickar dem all styrka. Det är i stunder som denna som jag verkligen förstår att värdesätta det och dem jag har omkring mig. Det är också i stunder som denna som jag tänker vad kunde jag ha gjort annorlunda. Jag borde ha pratat med henne mer sist vi sågs. Jag borde ha lyssnat lite bättre. Varför kramade jag henne inte en extra gång när jag hade chansen. Nu kan jag bara hoppas att jag får den chansen igen. Det gör så ont i hjärtat att veta att du måste kämpa så. Min lilla bonussyster. Ge inte upp!
fredag 12 februari 2010
Arbetsfördelning i hemmet!
Fick en lista på föräldragruppen i går angående arbetsfördelningen i hemmet. Man skulle kryssa i vem som tar initiativ till det olika uppgifterna, vem som utför dem och om man var nöjd eller inte. Så igår när det var vår Tv-fria kväll, (som min man har infört för att vi ska slappna av i våra sinnen och umgås/konversera som vuxna människor....hm!?) passade jag på att ta fram denna lapp.
Som den ordentliga man han är tar C genast tag i pappret och börjar. På första raden står det skriva handlingslista. C säger -hmmmmmmm, ja få se..... vad känner du? - Men snälla du vet väl att det alltid är jag som gör det, svara jag -Ja, ok då.
På nästa rad står det handlar mat. C säger- Ja det är väl egentligen du men jag handlar ju faktiskt oxå ibland på väg upp från tåget. - Ja, svarar jag men nu är det ju majoritet som räknas och huruvida man är nöjd eller inte. Men då får ju jag så lite kryss ju, svara C medan han ögnar igenom alla alternativen.
Oooo nähä kan det vara så!? tänker jag.
Det visade sig till slut efter att ha suttit med denna lista hela kvällen (och blivit avbrutna av barn, telfoner och annat) att C fick ihop 6 saker som han sköter, 17 hamnade på mig, 13 gjordes av båda två, 5 alternativ var vi/jag inte nöjd med och på 29 punkter var var vi nöjda med. Jag drog snabbt slutsatsen att om C bara tog på sig de 5 sakerna jag inte var nöjd med så skulle ju fördelningen bli ganska jämn 11-17. Vid det laget halsov C redan i sängen så jag fick inget vidare svar på det.
Som den ordentliga man han är tar C genast tag i pappret och börjar. På första raden står det skriva handlingslista. C säger -hmmmmmmm, ja få se..... vad känner du? - Men snälla du vet väl att det alltid är jag som gör det, svara jag -Ja, ok då.
På nästa rad står det handlar mat. C säger- Ja det är väl egentligen du men jag handlar ju faktiskt oxå ibland på väg upp från tåget. - Ja, svarar jag men nu är det ju majoritet som räknas och huruvida man är nöjd eller inte. Men då får ju jag så lite kryss ju, svara C medan han ögnar igenom alla alternativen.
Oooo nähä kan det vara så!? tänker jag.
Det visade sig till slut efter att ha suttit med denna lista hela kvällen (och blivit avbrutna av barn, telfoner och annat) att C fick ihop 6 saker som han sköter, 17 hamnade på mig, 13 gjordes av båda två, 5 alternativ var vi/jag inte nöjd med och på 29 punkter var var vi nöjda med. Jag drog snabbt slutsatsen att om C bara tog på sig de 5 sakerna jag inte var nöjd med så skulle ju fördelningen bli ganska jämn 11-17. Vid det laget halsov C redan i sängen så jag fick inget vidare svar på det.
Nu är det fredagsmys!
Började fredagen med att gå ner till öppnis och slå ihjäl några timmar på förmiddagen tillsammans med C och hennes barn. Isac är ju ledig fredagar. Idag föregick både jag o C som mycket goda mammor och både sjöng och lekte med våra barn. Ja, Isac sjöng inte. Han är en ensamvarg så han sa snällt - Nej tack, till sångstunden och gick in i ett annat rum och lekte ensam med bilar. Fick lite ont i mammahjärtat när min son satt själv i ett annat rum så jag gick dit för att kolla läget. Jag frågade om han inte ville följa med och sjunga ,och sa - Mamma går in och sjunger för lillebror tycker det är roligt. Så svarar han- men mamma tycker det det är roligt att leka oxå. Ååå värk i hjärtat igen. Hämtade lillebror och gick in och satte mig med Isac. Efter en stund kom vi på den brilljanta idén att fika men inte ens det lockade min äldste son. - Nej tack! Däremot fick jag med honom på ett hörn när det skulle göras ett alla hjärtans dag kort till pappa. Det blev jättefint. Isac klistrade en massa hjärtan och glitter på det.
Från öppnis vidare hem via affären för att inhandla det obligatoriska fredagsmysetgrejerna -dillchips, cola och en tablettask till Isac.
Väl hemma blev vi lite trötta och lata så lunchen idag fick bestå av korv med bröd. Satte igång en film till Isac medan jag passade på att städa huset innan minstingen skulle vakna o ammas igen. Hatar att inleda helgen i en stökigt hus. Det slutade med att det blev mer sanerat än det var tänkt ,då Isac (som bara brukar bajsa på toan) bajsar i blöjan och glömmer av sig och stoppar ner hela handen i blöjan. Han kommer springande och säger oj mamma titta, samtidigt ruskar han på handen så att små bajspartiklar hamnat lite här och var. Uuuu, tar ungen under armen och bär in honom i duschen. Tur att jag har en massa handsprit hemma.
Ännu tröttare efter denna bajshysteri försöker jag förgäves få undan tvätt och dammsuga golven innan maken kommer hem. Och så han trött efter en veckas jobb.
Jag måste rensa hjärnan. Lämnar över barnen säger hej och skyndar mig ut på en liten löprunda. Det var såååååå skönt! Ända tills jag fick ont i magen och insåg att jag har ju faktiskt inte hunnit sitta ner på toa och göra.. ja ni vet.. på flera dagar. Skit oxå, RENT UT SAGT. Försöker springa på så gott det går men det finns ju inga bajamajor efter vägen direkt. Det blev i alla fall strax över 4 km runda. Får vara nöjd med det. Hem igen, snabbt in i duschen för maten är klar att äta. Väl till bords börjar 2 åringen skutta runt på golvet och leka hund. Han vill att mamma ska kalla honom Herman (morfars hund heter så) och kasta vad som är delar av en liten leksak så att han kan skutta iväg och apportera dem. Snäll som man är sitter jag glatt och kastar en liten leksak på golvet åt min apporterande unge, samtidigt som jag försöker prata några ord med min man som förövrigt har en dreglande bebis i famnen. Fredagsmys!
Kl 20.00 barnen sover. Härligt tänker jag och ser min chans. Skyndar mig att hämta chipsskålen och slår mig ner i soffan. Let´s Dance börjar precis. Pustar ut! Mannen kommer ner och vill så klart hellre se På spåret. Han tycker det är lite obehaglig att se folk dansa på tv. Men jag ger mig inte. Glömde jag säga att vi innan detta hann med ett gnabb angående disken oxå.
Jag säger det igen. Fredagsmys i Svenssonfamiljen!
Trevlig helg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)