-Ååååå så tar vi av oss hatten....

När man är mammaledig hinner man inte springa på en massa gym och träningspass. Ska det bli träna av får man lov att göra det hemma. Löpning är bra. Det är effektivt och kräver lite tid, såvida man inte gör som min man som springer en och en halv timme. För mig tar det bara en halvtimme så är jag klar.
Men för att bli lite stark och smidig har jag dammat av mina gamla yoga och pilates dvd:er hemma i bokhyllan. Idag var det dags för pilates tänkte jag. Det är ju så enkelt att vem som helst klarar av det. Eller? Jag hade ju förträngt att jag inte hade fött två barn och gått upp och ner 20kg sist jag använde mig av denna träningsdvd. Då tränade jag dessutom poweryoga regelbundet. Men som sagt... hur svårt kan det vara? När Noah väl somnat för en stund passade jag på att rulla ut yogamattan framför tv:n och körde igång dvd:n.
Döm om min förvåning när tanterna på tv:n hade likadana fina plyschmysbrallor som jag hade på mig. Leende tänkte jag att då kan jag ju inte vara så out of Fashion (bara det att tanterna var typ +45 och dvd från 1989 typ)
Så som en lycklig housewife i plyschmysbrallor sätter jag igång med träningen. Det gick ju hur bra som helst. Ja, så länge det bara var andningsövningar ja. Plötsligt säger damen som leder detta program - Ja då sätter vi oss på stjärten med knäna uppdragna. Händerna runt fotlederna, lätta på fötterna så att ni balanserar på stjärten.
BANG! Redan där föll jag som en kägla i golvet.. upp igen! Nybörjarmiss!
-Nu ska vi sätta igång att rulla, säger toktanten. Och så sätter alla plyschbeklädda damer igång med att rulla från sittande på rumporna bakåt, upp igen till sittande och så bakåt. Som små gungstolar ni vet. Såg ju jätteenkelt ut och roligt. Nu var det min tur. Jag tog sats, rundade ryggen, och så for jag bakåt.
BANG IGEN! I stället för att rulla tillbaka upp till sittande position igen tog det liksom stopp. Jag slog bakhuvudet i golvet och fastnade med benen i luften, liggandes på rygg. Kom inte upp! Ingen hade ju sagt innan att det krävdes magmuskler av stål för att klara av denna rullning.
Äh, tänkte jag, jag hoppar över det där med rullningen och går till nästa övning.
Då skulle man ligga på rygg och lyfta huvudet från golvet så att magen spändes. Samtidigt skulle man lyfta armar och ben och göra nån konstig övning - Nu ska vi låtsas att vi tar av oss hatten så plyschtanten. -Först så tar vi av oss hatten.......ååååååååå så sätter vi på oss hatten igen. Sen så tar vi av oss hatten....
Då började jag skratta för mig själv där jag låg på golvet och tittade på dessa damer i likadana plyschbrallor som jag och som "lyfter på sina hattar". Vad är det jag håller på med? Tänk om nån såg mig nu?

Jag gick och stekte en hamburgare till mig själv i stället och bytte kanal på tv:n. Ooooooo OS, nä men va otippat. Idag igen.
Lite öm i ryggen efter alla brak rakt ner i golvet tog jag mig en löprunda i kväll i stället. Det var lagom kallt, tyst, bara jag på vägarna och framför allt ingen plyschtant som upprepar - och så tar vi av oss hatten...ååååååå så sätter vi på oss hatten igen!
Toppen!

Curling, nä fy.. tacka vet ja Bob-åkning!

Till skillnad från mitt deppinläg i natt ska jag nu berätta vilken skön dag jag har haft. Snälla, söta vännen C kom på besök på förmiddagen. Vi åt varma mackor, drack te och slötittade på damernas curling på tv.
Curling?? Vad är det för påfund?

Curling är en precisionssport som spelas på is med tunga stenar. Ja, ni hör ju själva vad löjligt det låter. Och dem där som sopar banan sen hahaha. Hur kom man på det? Några snubbar på 1900-talets början som kände -Nä, om vi skulle ta det här med jämlikhet och dra det ett snäpp längre? Vi tar med oss sopen ut på isen grabbar, sen kan vi sopa banan med den.

Jag o C försökte förstå reglerna men jag fattade ingenting. C sa att hennes mamma varit curlare men hon verkade inte förstå så mycket i alla fall. Men det var ganska skön förströelse att ha i bakgrunden när vi fikade med våra små sötnosar.

Ja efter lite mackor, te, och några blöjbyten var det dags att skiljas åt för att hämta var sitt större barn på dagis. Idag kändes det som vår ute, endast minus 8 grader. Härligt. Jag bestämde mig för att vara en rolig mamma idag så jag och Isac plockade fram boben och en begav oss till den största snöhögen vi kunde hitta i närheten. Isac trodde inte det var sant att hans mamma kunde vara så äventyrlig. Kan säga att detta spred mer glädje en den stora, jag menar lilla Upsy Daisy dockan (f..n att han inte valde den stora). Jag till och med åkte tillsammans med min son på boben, ner för hela backen. Jo då, jag har bildbevis. För jag tänkte att annars kommer ni tro att jag har diktat ihop hela historien. Men när jag lägger manken till kan jag faktiskt vara både rolig och pedagogisk.. ja, kanske inte samtidigt men.. Hur som helst, vi hade en rolig eftermiddag ihop och skrattade hjärligt när vi schviiissshade ner för backen. Säger som Maria Montezami - Toppen!

Jag vill känna tro......

Dagsformen varierar liksom innehållet i mina inlägg. Det går upp och det går ner. Det är så mycket negativa saker som hänt senaste tiden att jag inte kan låta bli att börja tänka lite mer allvarligt kring livets stora gåta. Vad är det vi gör här? Vad vill jag fylla mina dagar eller mitt liv med? Idag är en sån dag då tankarna varit ganska tunga.
Tänker på alla som fått sluta sina liv alldeles för tidigt. Senaste veckan har det varit tre unga personer som gått bort i min närhet. En ung pappa blev mördad 300meter från vårt hem, en vän til mig miste sin förtidigt födda dotter, min familj miste J som vi var stödfamilj åt. En fjärde person gick faktiskt också bort samma vecka, men hon var 88 år. Och det kändes som en stor tröst och lättnad. Hon var gammal.
Vad finns det för rättvisa eller mening med att någon som inte ens fått börja sitt liv ska behöva dö? Varför ska någon behöva kämpa sig igenom livet med diverse handikapp och sjukdommar och ändå dö för ung? Och hur kan någon ta en annan mans liv mitt i ett lugnt bostadsområde? Göra två små barn faderslösa? Hur grym värld lever vi i?
En hel vecka har jag vaknat mitt i natten av att jag knappt kan andas, jag drömmer så hemska saker. Jag brukar ta min sons hand och följa hans andning, det tröstar och lugnar mig. Kan inte låta bli att bli skrämd inför det oundvikliga. När är det min tur eller någon i min familj? Det kan låta makabert, hemskt och onödigt att ligga och fundera på det här om nätterna. Men vem kan låta bli när man haft en vecka med så mycket död.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt rädd för döden. Att lägga sig på kvällen är något som skrämmer mig för jag är rädd att inte vakna mer. Jag är ganska säker på att den känslan grundar sig i ett stort kontrollbehov som jag har. Det absolut mest okontrollerbara är ju döden. Såvida vi inte tar vårt eget liv. Men då drabbas ju någon annan hur som helst. Vi kan inte bli av med den.
När jag är som mest upprörd över det faktum att jag själv ska dö, brukar min man säga - Tänk dig att det är precis som innan du föddes. Upplever du den tanken som skrämmande? Vart fanns du då? När jag vänder på det och ser döden som födelsen så blir det inte lika skrämmande.

Jag är även en sökande person. Jag söker efter svar, tröst, mening, nåt som kan ge mig lugn och en tilltro. Gud har jag sökt efter hela mitt liv. Och jag har en tro. En tro som är min egen och som mest kan liknas vid en blandning av Buddism och Kristendom. Men jag föredrar att bara kalla det för en tro.
Jag ber ofta och i såna här svåra stunder söker jag mig gärna till kyrkan. Ett tag ville jag bli präst men eftersom min tro är så egen och inte riktigt samtycker i allt vad den kristna tron säger så blev det inte så.
Så i denna stund är det kanske inte så konstigt att man ligger sömnlös och försöker finna ett svar, en tröst eller mening med det som hänt.

Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro...
Så lyder en rad i en låt med Marie Fredriksson. Något som jag i skrivande stund citerar och känner.
Om man slår upp ordet tro kan man läsa, en väg bort från ondska, lidande och död.

En mening som maler i mitt huvud och som skänker en liten uns av tröst är att en del själar är så fina att Gud vill ha dem hos sig lite tidigare än andra. Jag försöker tro på det för att försöka finna en väg bort från denna ondska, lidande och död som den senaste veckan fört med sig. Jag tror!

Mina vänner, ta inte nåt eller någon för givet!

Bli av med offerkoftan för gott!

2010 har kanske inte börjat helt optimalt för min del. Men trots detta hoppas jag på att året ska föra med sig en del bra saker. För att vara på den säkra sidan satt jag igår kväll och skrev ner mål som jag skulle vilja uppnå under 2010. Jag gjorde 4 listor, en för arbete, en privat, en för hemmet och en för mina barn.
På den privata fanns bland annat en punkt som hette öka självkänslan(mål nr 1)!

För att kunna göra det krävs att jag slänger offerkoftan för gott! Den är ful, kliar och sitter ändå för trångt



Så jag tänkte ta hjälp av lite tips från Mia Törnblom.Om du vill ha kärlek och respekt i ditt liv måste du börja med att erkänna din egen betydelse. Jag är varken viktigare eller mindre viktig än någon annan i sociala sammanhang! Däremot är jag faktiskt den viktigaste personen i hela världen för mig själv. Det är jag som bestämmer över min framtid. Så jag har bestämt mig för att slänga offerkoftan åt hel..te!

I stället tänkte jag att det kunde bli plats i garderoben för en ny, skön, snygg kofta från Odd Molly! Den ska jag införskaffa när jag uppnåt (mål nr 2), nämligen att bli av med mina gravidkilon.

Klart pojken ska den stora dockan!!

Min äldste son älskar ett barnprogram som heter "Drömmarnas trädgård", som är totalt urflippat och jättekonstigt om man är vuxen. Men barn tycks gilla det. Figurerna "Iggel Piggel", "Upsy Daisy" och "Maccapacca" verkar omåttligt populära och kostar en halv förmögenhet. Upsy Daisy är dock min sons favorit. En dag efter en smärre "bajskatastrof" bestämde jag mig för att skämma bort min son. Kan tillägga att det bara är jag som gör det då min man är av uppfattningen att barn får leksaker två gånger om år, julafton och födelsedag(när är han född egentligen 1940?)
Ja, hur som helst. Jag kan hitta på alla möjliga anledningar till att få shoppa lite grann, vare sig det är åt mig själv eller någon annan. Så att ungen hade haft det jobbigt med att bajsa tyckte jag var en ypperlig anledning att få köpa en stor (ca en halvmeter) Upsy Daisy docka. Efter lite övertalning fick jag så min man med på noterna.Kan tillägga att en rabattcheck gjorde övertalningen lite lättare, och att dem för tillfället satt ner priset på dem stora dockorna.

Hela familjen klär glatt på sig och tar bilen till målet, Ica Maxi. Mamma, dvs jag, som är mest exalterad över detta sitter med Isac i baksätet och berättar vilken fin och stoooooor Upsy Daisy han ska få. Isac blir glad men han är lik sin far så han överreagerar inte.
Mamma däremot skyndar, nästan småskuttandes, in i affären och bort mot leksakerna. Jag hade ju varit där även dagen innan och rekat vart dem stoooooora dockorna fanns.
Förskräckelse!! När jag kommer fram ser jag att alla stora Upsy Daisy är slut. Bara en j..la massa Iggel Piggles och Maccapaccor ligger och skräpar i högen av dockor. Jag börjar nästan gråta. Isac fattar ingenting. Jag får panik och börjar springa runt och riva i högen av Maccapaccor för att se om nån kanske har "gömt" en Upsy Daisy därunder. Jag lägger mig ner på golvet och liksom försöker se högen med dockor underifrån.
Min man och Isac har redan upptäckt att det även finns små dockor en bit bort, och han ger Isac en sådan i stället. Isac blir glad och kramar sin lilla docka. Frid o fröjd, kan man tro. Men jag kryper fortfarande på golvet och är förbannad över att nån kan ha köpt alla stoora Upsy Daisy på ett dygn. Precis när vi ska gå därifrån ser jag i ögonvrån något rött, oranget ligga på golvet bakom en hylla.
- Titta där! skriker jag så att hela Ica Maxi hör. -Titta, en stooooooooor Upsy Daisy. Jiiiiiihooooooooo, Isac kolla, mamma hittade den stora dockan åt dig!!
Nu skulle man ju kunna tro att sonen skulle bli lika glad och genast kasta lilla fjutt Upsy Daisy och krama om den stora dockan och säga -Ooooooooh tack underbara mamma! Men nääääääääääääää.
Isac blir ledsen när mamma försöker byta dockorna och säger - Isac vill ha lilla Upsy Daisy. Och puttar bort den stora dockan jag håller i. Jag agerar då själv som en tjurig 2-åring och vänder mig mot pappan i familjen. -Men men... klart pojken ska ha den stora Upsy Daisy, den där är ju så fjuttig. Nu har jag ju letat efter den stora och äntligen så hittade jag en. Det här är faktiskt den allra sista stooooora Upsy Daisy. Och nedsatt var den oxå! Jag ville liksom inte släppa henne nu när jag väl hade hittat henne.(Vem ändrade manus, som mamma redan hade skrivit i sitt eget lilla huvud??)
Resten av tiden inne på Ica Maxi försöker jag förgäves fråga och övertala Isac.-Ska du inte ta den stoora Upsy Daisy?? - Nej tack, svarar den artige sonen. Isac vill ha lilla.

Försök inte glädja dina barn med kvantitet, det behövs mindre än du tror för att se riktig glädje i dina barns ögon. Nästa gång det blir en bajskatastrof eller liknande hemma hos oss, ska jag krama om mitt barn i stället.

Till minnet av Johanna Englund.

"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
- Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
- Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
- Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
- Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
- Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjesmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
(Ur "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl)

"Jag får panik"-syndromet eller vem ändrade manus ??

Jag är av den sortens människor som agerar på känslor. Utan att tänka efter före. Alltså impulshandlingar. Den känsla jag mest tenderar att agera på är känslan av panik. Den infinner sig, eftersom jag är hemma med en bebis och en 2 1/2 åring ungefär tjugo gånger om dagen. D kan vem som helst räkna ut att det blir lätt lite kaos i tillvaron. Har man som jag även ett kontrollbehov och inte tål när "manus" ändras så blir det inte lättare. Med manus menar jag att jag i mitt huvud alltid har en "korrekt" version av hur saker och ting ska göras eller hur jag i förväg tänkt ut att det ska bli. Blir det inte så jag då känner jag mig som Maria Montezami utan läppstift- exposed, naken och rädd! Får jag däremot ordning och kontroll på allt-toppen!

Jag ska ta ett exempel.

Här om kvällen skulle jag på styrelsemöte kl19. På eftermiddagen åker jag med barnen till en kompis och fikar. Jag har inte vidare bråttom hem , men när Isac börjar bli grinig och krånglig åker vi hem. När jag väl sätter mig i bilen ser jag att klockan redan är 17.30. Känsla-panik! Agerar blixtsnabbt genom att ringa min man som sitter på pendeltåget och fräser

- Jaha vad gör vi nu då? Klockan är ju jättemycket och jag har ju inte lagat mat än. Isac sitter och skriker i bilen och jag ska ju snart på möte.

- Jaha säger han, men du får väl skynda dig hem och göra mat nu då.

- Nej det finns säket inget hemma att laga mat av, fräser jag

-Jo, men du tog ju ut kyckling ur frysen?!

- Jaha , ja det kanske jag gjorde men det finns säkert inget att ha till, säger jag. Och är nu så stressad att är röd om kinderna och svettig i handflatorna . Avslutar snabbt telefonsamtalet och säger till min trötta, griniga son i baksätet.

- Nä, vi får väl åka och handla på Mc Donalds.

- Neeeeeeeeej mamma, grinar han. -Inte handla!

Vid det här laget har jag börjat köra hemåt och eftersom jag då måste koncentrera mig på något annat ebbar den värsta panik-känslan ut något. Vilket betyder att min hjärna börjar fungera normalt. Men jag har ju redan hunnit agera i panik.

När min man kommer hem strax efter kl. 18 står jag glatt vid spisen och har gjort en kycklingwok och fixat kycklingnugggets till 2-åringen.

- Maten är klar, så vi kan äta på en gång, säger jag när han kommer in.

Väl till bords säger min man till mig:

- Du, vad menade du egentligen när du ringde? Vad var det du ville ha sagt eller gjort?

- Va? Nä, jag vet inte. Jag fick panik bara! svarar jag.

Jag hann ju såklart både laga mat och fixa en del annat innan mötet. Så all denna uppståndelse var ju helt i onödan , men trots det ganska vanligt förekommande i min vardag.

Älskade J.

En dag i sorg! Vi vill ha dig tillbaka. älskade lilla J. Tack för att du varit en del av vår familj. Det är bara fyra veckor sen vi sågs, och den helgen upprepar sig som en film i mitt huvud gång på gång. Jag var på så dåligt humör då. Borde ha kramat dig mer och låtit dig få veta att vi är stolta att ha dig som bonussyster. Men jag sa inget och jag kramade dig för lite. Nu kan jag inte göra något åt det. Men vem kunde ana att det var sista gången vi sågs. " De bittraste tårarna vid graven fälls över orden som aldrig blev sagda och allt det som aldrig blev av".

Du har kämpat så lilla vän. Nu kan du vila. Hoppas du kan springa fort i himlen och göra alla saker du inte kunde här hos oss.

Mitt hjärta värker. Saknar dig!

Ett tungt Veckoslut!

En olycka kommer sällan ensam brukar det heta... och det stämmer verkligen. Det här veckoslutet kommer jag sent att glömma. Den ena dåliga nyheten efter den andra. Ett hemskt brott begicks bara 300 meter från vårt hem, familjen förlorade vår äldste släkting, vår lilla J blev svårt sjuk, jag blev dessutom matförgiftad. Det känns dock som en droppe i havet just nu.

Alla mina tankar går till vår Lilla J. Ge inte upp vännen! Kämpa på så att vi kan ses snart igen. Tänker på din familj och skickar dem all styrka. Det är i stunder som denna som jag verkligen förstår att värdesätta det och dem jag har omkring mig. Det är också i stunder som denna som jag tänker vad kunde jag ha gjort annorlunda. Jag borde ha pratat med henne mer sist vi sågs. Jag borde ha lyssnat lite bättre. Varför kramade jag henne inte en extra gång när jag hade chansen. Nu kan jag bara hoppas att jag får den chansen igen. Det gör så ont i hjärtat att veta att du måste kämpa så. Min lilla bonussyster. Ge inte upp!

Arbetsfördelning i hemmet!

Fick en lista på föräldragruppen i går angående arbetsfördelningen i hemmet. Man skulle kryssa i vem som tar initiativ till det olika uppgifterna, vem som utför dem och om man var nöjd eller inte. Så igår när det var vår Tv-fria kväll, (som min man har infört för att vi ska slappna av i våra sinnen och umgås/konversera som vuxna människor....hm!?) passade jag på att ta fram denna lapp.
Som den ordentliga man han är tar C genast tag i pappret och börjar. På första raden står det skriva handlingslista. C säger -hmmmmmmm, ja få se..... vad känner du? - Men snälla du vet väl att det alltid är jag som gör det, svara jag -Ja, ok då.
På nästa rad står det handlar mat. C säger- Ja det är väl egentligen du men jag handlar ju faktiskt oxå ibland på väg upp från tåget. - Ja, svarar jag men nu är det ju majoritet som räknas och huruvida man är nöjd eller inte. Men då får ju jag så lite kryss ju, svara C medan han ögnar igenom alla alternativen.
Oooo nähä kan det vara så!? tänker jag.
Det visade sig till slut efter att ha suttit med denna lista hela kvällen (och blivit avbrutna av barn, telfoner och annat) att C fick ihop 6 saker som han sköter, 17 hamnade på mig, 13 gjordes av båda två, 5 alternativ var vi/jag inte nöjd med och på 29 punkter var var vi nöjda med. Jag drog snabbt slutsatsen att om C bara tog på sig de 5 sakerna jag inte var nöjd med så skulle ju fördelningen bli ganska jämn 11-17. Vid det laget halsov C redan i sängen så jag fick inget vidare svar på det.

Nu är det fredagsmys!

Började fredagen med att gå ner till öppnis och slå ihjäl några timmar på förmiddagen tillsammans med C och hennes barn. Isac är ju ledig fredagar. Idag föregick både jag o C som mycket goda mammor och både sjöng och lekte med våra barn. Ja, Isac sjöng inte. Han är en ensamvarg så han sa snällt - Nej tack, till sångstunden och gick in i ett annat rum och lekte ensam med bilar. Fick lite ont i mammahjärtat när min son satt själv i ett annat rum så jag gick dit för att kolla läget. Jag frågade om han inte ville följa med och sjunga ,och sa - Mamma går in och sjunger för lillebror tycker det är roligt. Så svarar han- men mamma tycker det det är roligt att leka oxå. Ååå värk i hjärtat igen. Hämtade lillebror och gick in och satte mig med Isac. Efter en stund kom vi på den brilljanta idén att fika men inte ens det lockade min äldste son. - Nej tack! Däremot fick jag med honom på ett hörn när det skulle göras ett alla hjärtans dag kort till pappa. Det blev jättefint. Isac klistrade en massa hjärtan och glitter på det.

Från öppnis vidare hem via affären för att inhandla det obligatoriska fredagsmysetgrejerna -dillchips, cola och en tablettask till Isac.

Väl hemma blev vi lite trötta och lata så lunchen idag fick bestå av korv med bröd. Satte igång en film till Isac medan jag passade på att städa huset innan minstingen skulle vakna o ammas igen. Hatar att inleda helgen i en stökigt hus. Det slutade med att det blev mer sanerat än det var tänkt ,då Isac (som bara brukar bajsa på toan) bajsar i blöjan och glömmer av sig och stoppar ner hela handen i blöjan. Han kommer springande och säger oj mamma titta, samtidigt ruskar han på handen så att små bajspartiklar hamnat lite här och var. Uuuu, tar ungen under armen och bär in honom i duschen. Tur att jag har en massa handsprit hemma.
Ännu tröttare efter denna bajshysteri försöker jag förgäves få undan tvätt och dammsuga golven innan maken kommer hem. Och så han trött efter en veckas jobb.

Jag måste rensa hjärnan. Lämnar över barnen säger hej och skyndar mig ut på en liten löprunda. Det var såååååå skönt! Ända tills jag fick ont i magen och insåg att jag har ju faktiskt inte hunnit sitta ner på toa och göra.. ja ni vet.. på flera dagar. Skit oxå, RENT UT SAGT. Försöker springa på så gott det går men det finns ju inga bajamajor efter vägen direkt. Det blev i alla fall strax över 4 km runda. Får vara nöjd med det. Hem igen, snabbt in i duschen för maten är klar att äta. Väl till bords börjar 2 åringen skutta runt på golvet och leka hund. Han vill att mamma ska kalla honom Herman (morfars hund heter så) och kasta vad som är delar av en liten leksak så att han kan skutta iväg och apportera dem. Snäll som man är sitter jag glatt och kastar en liten leksak på golvet åt min apporterande unge, samtidigt som jag försöker prata några ord med min man som förövrigt har en dreglande bebis i famnen. Fredagsmys!

Kl 20.00 barnen sover. Härligt tänker jag och ser min chans. Skyndar mig att hämta chipsskålen och slår mig ner i soffan. Let´s Dance börjar precis. Pustar ut! Mannen kommer ner och vill så klart hellre se På spåret. Han tycker det är lite obehaglig att se folk dansa på tv. Men jag ger mig inte. Glömde jag säga att vi innan detta hann med ett gnabb angående disken oxå.
Jag säger det igen. Fredagsmys i Svenssonfamiljen!

Trevlig helg!

Polsk kulstöterska tränar yoga!

Varför blir männen bara snyggare med åren medan vi kvinnor förfaller redan efter 30?? Hur har den där Gud egentligen tänkt undrar jag när jag ser mig själv i spegeln. Framför mig står en likblek person, med fett hår, så torr i huden att det lämnas små mjällspår när jag går, hängbröst och huden på magen ser 3 nr för stor ut. För att inte tala om håret under mina armar som jag inte hunnit tänka på att raka den senaste veckan. Jag ser plötslilgt ut som en polsk kulstöterska och får panik!
Jag skiter i disken och tvätten och springer ut i förrådet och dammar av yogamattan. Sätter igång min yoga-dvd och rullar ut mattan på golvet. Lilleman sover så här gäller det att passa på tänker jag.
Redan efter den första "stående hunden" håller min kropp på att gå av och värker överallt. Den är inte alls van att sträckas ut på det här sättet. Jag sitter ju mest som en överkokt makaron i soffan och ammar. Men i min desperation efter en yngre fastare kropp kämpar jag mig igen den 1 timmes långa träningen. Puh! Jag känner att jag håller på att förvandlas från Vanja Jumper från Polen tillbaka till Jennie Wikdahl från Sverige. Skönt.
Nu ska jag bara försöka hinna med att duscha och få bort lite hår på kroppen och äta några salladsblad. Det är 1 1/2 timme till babymassagen börjar?? Det måste gå...

Jag är en pms-kossa av värsta sort!

Erkände idag för två vänner att jag lider av Pmdd, eller pmds som det heter på svenska. En allvarligare variant av pms. Det här är väldigt jobbigt för mig att erkänna så just därför gör jag det. Jag är av uppfattningen att det inte är nån idé att hålla inne på skit, släpp ut det i stället så blir du av med det. Fast det här lär jag ju inte bli av med men...

Två veckor varje månad förvandlas lilla Go å glad till en sur och bitter pms-kossa. Ååå, fast nu ljög jag igen.. sur och bitter är en underdrift. Jag blir närmare en aggressiv, ilsken, gråtande, trött, irriterad och hemsk människa med ett allvarligt tix att behöva svära och säga fula ord hela tiden. Det här blev värre efter min förste sons födelse, så pass att jag fick börja medicinera. Har hört att just graviditeter och alla hormonomställningar kan påverka och göra pmdd värre. Så nu bävar jag för hur jag blir efter denna graviditet. Jag har redan börjat känna att det kommer smygande trots att jag ammar fortfarande.

Min man säger att han kan höra på min röst och tonläge när det börjar närma sig den tiden på månaden då detta helvete sätter igång. Min mun snörps liksom åt och min röst tappar sin klang. I stället kommer det en massa väsande.

För er som inte känner mig kan jag tala om att jag har en orm tatuerad på min ena höft. Detta är en väldigt målande beskrivning över hur dan jag är. Med mig finns inget mellanläge. Jag är av eller på. Svart eller vit. Glad eller förbannad.

Tänk er en orm. Den kan vara stillsam, tyst, vacker, varm och kramgo (kanske inte för dem med ormfobi men..) Eller kall, slemmig, väsande och otäck. Den kan ligga där ihopslingrad, belåten, mysandes i solen. Ingen kan ana nåt. Men i nästa sekund går den till attack och hugger till. Dödligt giftig! Ormar ömsar skinn, det gör jag med. Två gånger per månad. Förstår ni hur jobbig jag måste vara att leva med. Jag har även mycket problem med min mage. Har IBS och äter liksom ormen antingen ingenting eller en hel jäkla hjort på en och samma gång. Sen måste jag ligga och jäsa i flera timmar efteråt.

Förmodligen är det pga av det här besvären som jag bara föder pojkar. Så att mina hemska pms-gener inte ska gå vidare och ge världen fler otäcka pmdd-kvinnor. Jag har haft tur. Jag gifte mig med en lugn och redig man från Norrland med ett jäkla tålamod. Ingen annan hade stått ut 10 år med mig. Tack för att du gör det!

Ni kan ju tänka er själva ni hade den här morsan, ingen lek!

Kanske pappa ligger under soffan?

Jag och äldste sonen, som är 2.5år, behövde lite tid bara vi två. Så jag stoppade in honom i bilen och åkte till Bögs gård. -5 grader och solsken och fullt med islandshästar i hagarna. Underbart! Tyvärr var det ju fler än vi som kände samma sak..

Efter att vi kollat in djuren, blev det pannkaka med sylt o grädde på Helenas café. Aldrig har väl Isac varit så artig och rar. Jag blev så stolt. Och eftersom jag är en mamma utan karaktär och en hel del dåligt samvete för att jag inte haft tid åt bara honom sedan lillebror kom så tar jag honom till leksaffären. Isac springer storögd runt och vet inte vad han ska välja. Till slut blir det en väska med Rorri, Maxi och en liten bilbana. Rorri är typ det enda han tittar på nu, förutom Blixten. Alla dessa är små sportbilar som talar och har ögon. Jag tycker alldeles för mycket om att skämma bort mina barn. Och även mig själv så jag tar även en sväng på HM och köper mig en ny tröja, och en till Isac så att det blir rättvist!? Nöjda med dagen åker vi så hem till resten av familjen.

När vi kommer innanför dörren ropar Isac på pappa, men pappa svarar inte. Ropar igen, och pappa svarar men Isac hör inte. Han vänder sig mot mig och säger- va är pappa då? Jag vet inte, säger jag. - Kanske pappa ligger under soffan? Undrar Isac.

Undrar hur många gånger i sitt liv han har hittat sin pappa liggandes under soffan? Nog för att Isacs pappa är ganska smal av sig men det är en springa på ca 5 cm mellan soffan och golvet.

Ja, vi får nog träna på det där med över, under, bakom och framför osv. För vi hittade Pappa liggandes ovanpå soffan, vilket händer lite oftare.

Hotellstäderska eller linus på linjen?

Söndag förmiddag..

När man har små barn, och särskilt om man har en bebis, så förvandlas man till en hotellstäderska varje morgon. Har just ställt bort städvagnen och fått av mig lilla förklädet efter att ha gått den dagliga rundan på övervåningen.

Som börjar med att plocka upp kissblöjor runt sängen efter nattens blöjbyten, en o annan kräkhandduk eller amningsinlägg kan oxå hittas, bära tillbaka äldsta sonens sängkläder till hans säng, söka igenom våran säng efter kvarglömda nappar, snuttefiltar, bilar och annat som han släpar dit mitt i natten. Jag blir inte förvånad längre om jag känner nåt konstigt hårt som trycker in i ena skulderbladet när jag vaknar...där under linnet sitter nämligen Blixten Mcqueen (en bil med ögon för dem som inte vet) fastklämd. Vem behöver en spikmatta när man kan ligga på leksaksbilar och nappar?

Ja sen får man fortsätta sökandet, fast den här gången är det alla otaliga vällingflaskor som ligger och skräpar. Värst är om man hittar en flaska under ena nattduksbordet som har legat där i ca 2 veckor medan man själv trott att det är mannens dåliga morgonandedräkt man kännt lukten av.

Lilleman, 3 månader, kan oxå ställa till det. Vilken småbarnsförälder har inte vaknat upp lite lätt fuktig i en kräkpöl eller fått byta lakan mitt i natten för man glömde byta blöja och nu har allt kiss runnit ut ur blöjan.

Summering: När morgon rutinen är klar brukar jag ha en tvättkorg (det är den jag använder för att samla mina fynd i) full med halvdruckna vällingflaskor, påsar med blöjor, ett nerkissat lakan, några leksaksbilar, nappar, mannens strumpor osv.



Nu fortsätter färden ner för trappen och ner i tvättstugan för att hinna undan med lite tvätt innan en ny dagisvecka börjar. Men frågar ni.. vad gör hennes man?
Jo förstår ni han har klätt ut sig till linus på linjen och är ute på ett långpass i skogen. Bitter? Nä , inte jag jag gillar rollspel, och särskilt om jag får vara hotellstäderskan.
Och förresten så fick ju jag sovmorgon i morse medan han var uppe själv med barnen :)

Ha en trevlig söndag!!

Ännu en bloggmamma!

Ja, så var även jag en av alla er bloggare..
Tanken har väl funnits ett tag men jag har väl inte vetat riktigt vad jag ska skriva eller ha bloggen till. Nu tänker jag att jag börjar så får vi se..

Det ämnen som intresserar mig och som det förmodligen kommer skrivas mest om är så klart först och främst mina pojkar som är 33år, 2.5 år och 3 månader. Mina bullbak, en riktig liten goåglad Leila är man ju i köket. Alltid frysen full i nybakta bullar (not!), men ibland när stressen slår till så bakar jag faktiskt. Är även fast i Shabby chic träsket och gottar gärna ner mig i soffan men en kopp kaffe och tidningen Lantliv. Då drömmer jag mig bort och bli mitt alterego som går omkring i mitt vita 1890-tals hus på landet, har ursnygga gummistövlar och förkläde och ropar glatt till barnen (som alltid är glada) att -nu är det saft och bullar!
Sen skriker nån unge och vips så vaknar jag i ett lite mindre vitt (grisrosa) 70-tals radhus, iförd ett par nerkräkta mysbyxor, äckligt kallt kaffe i handen och ingen bulle. Charmigt!

Ja vad mer.. jag är egenföretagare (låter finare än vad det är), hudterapeut, så där finns ju ett intresse oxå. Och eftersom jag är gift med en (för tillfället i alla fall) träningsnarkoman så försöker jag springa lite oxå. Mest för att döva mina pms-besvär och ångest för att bli gammal och dö. Han tränar inför Ironman och klassikern, hm.....

Så nu vet ni lite om mig..