När hjärtat längtar ut!!

Jag har skrivit mycket om vägval, att rulla på i gamla spår och att våga se framåt istället för bakåt. Det senaste året har jag stått inför mitt livs svåraste vägval och fattat det svåraste beslutet jag tror man kan ta- att välja att INTE bo med sina barn på heltid, att välja att skilja sig!
Det här är en resa som fortfarande inte är klar på långa vägar men nu har jag kommit en bit på väg och fått lite distans. Så pass att jag nu kan och vågar stå för det och tro att det jag gör är rätt. Även om det aldrig kan kännas helt rätt att bestämma att ens barn inte längre får bo med båda sina föräldrar samtidigt. Men jag måste tro att det i alla fall är mer rättvist för dem att bo med oss en i taget under lugnare och gladare former än att bo med oss båda två i kaos. När jag  började skriva det här inlägget tänkte jag på en låt jag hörde för ett tag sen av Lisa Nilsson, som hon skrev när hon själv separerade.

För att citera Lisa..
-Hur säger man till nån att här tar vägen slut?
-Hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?
Att säga det till någon man delat 12 år ihop med och när fyra små ledsna barnögon ser på en är ingen enkel sak. Det gäller att samla enorma mängder mod och kraft för att ens kunna få fram den första stavelsen. För mig krävdes nio månader av vakande nätter, grubblerier, att samla mod och kraft, att vända allt ut och in och ut och in igen för att vara säker.
Jag minns när jag sa dem där orden högt första gången. Det var som att det inte ens var jag som sa det, som att jag hörde nån annans röst. Det var ett stort vakuum i mitt huvud och varenda cell kämpade för att hålla ihop mig så gott det gick.
- Jag vill skiljas!
Mitt hjärta finns inte med i det här förhållandet längre. Min hjärna säger att jag borde stanna kvar och inte ge upp men mitt hjärta längtar ut. Jag kan inte ljuga för dig eller för mig själv.
Du känner mig alltför väl. Vad vi än kallar det, så är det bara ett långsamt farväl.

När det väl var sagt fanns det liksom ingen återvändo. Nu var den här resan igång. Det gick inte att kliva av. Det här är ca fem månader sen och jag har fortfarande på resande fot. Känns som man färdas på Transsibiriska järnvägen. Ska det aldrig ta slut? Kan tiden inte bara gå så jag får kliva av och landa. Jag vill hoppa framåt i tiden och kunna se den här tiden i backspegeln.

Att skiljas är precis samma process som när någon dör. Först drabbas man av chocken, vakuumet, man går omkring i en bubbla och kan liksom inte riktigt tro att det är sant. Jag blev nästan lite euforisk till en början. Löjligt glad och lättad. Betedde mig som att det här var en väldigt enkel sak. Men sen när chocken lagt sig så kom ilskan. Ilska över att det är slut, att det inte blev som vi tänkt.
Sen kom ledsamheten och tog över. Ledsen över att såra mina barn framför allt. Ledsen över att packa ihop och lämna det som vi försökte bygga upp tillsammans. Livet som var tänkt men som inte blev av.
När ilskan och ledsamheten lagt sig går man över och blir rationell och handlingskraftig. Nu måste man få saker gjorda. Berätta för andra, hitta ny bostad, dela upp saker, packa ner det gamla livet och bygga upp det nya. Gå vidare!

Och ungefär där någonstans är jag nu. Fortfarande kommer med jämna mellanrum riktigt dåliga dagar då jag bara vill ligga under en filt och vara ledsen. Men för barnens skull måste jag gå vidare och lägga min energi på att göra det så bra jag bara kan för dem.
När någon dör och lämnar oss vill vi väl försöka komma ihåg det som var bra med den människan? Hedra minnet. Jag ångrar ju inte mitt äktenskap och jag har fortfarande en fantastisk pappa till mina barn, kunde inte ha valt en bättre! Så jag försöker tänka på dem bra stunderna. Det jag har lärt mig och ta med mig det. Att tänka att jag försökte. Jag gjorde mitt bästa men det funkade inte.

Nu är jag alltså på väg. Om en vecka flyttar jag. Delar av mitt gamla liv ligger redan nerpackat i lådor. Jag har ingen som helst aning om vad som väntar runt hörnet. Hur blir det nu? Resan fortsätter men jag vet inte vart den slutar. Jag såg aldrig möjligheten att jag skulle kunna bli ensamstående med två små barn.
Hur min och mina barns framtid än blir så gjorde jag ett val. Och jag hoppas det är nåt mina barn får med sig som något positivt i allt elände. Jag lyssnade på mitt hjärta!

Aut viam inveniam aut faciam- Jag ska finna vägen eller skapa den!

Kaos, ordning och Tatueringar..

Det har gått ca 4 år sedan jag målade sist. Anledningen är att det kom barn, företag och annat i vägen så tiden och utrymmet fanns inte längre tillgängligt. Jag kan verkligen sakna dem där stunderna då man försvinner in i sitt skapand och det bara flyter. När man kopplat bort den vänstra hjärnhalvan helt och hållet och bara låter kreativiteten tänka. Man bara gör..och det som sker i den processen då "görandet" får agera fritt är helt magiskt! När plötsligt en platt, tom vit duk kan fyllas med liv, känslor och uttryck!
Det samma händer ju faktiskt när man skriver vilket är något som har fått fylla måleriets plats för mig dem här åren. Men jag saknar duken, färgen, dofterna...

 Jag minns faktiskt exakt när jag började måla. Min äldre syster hade köpt en låda med små oljefärger, ett staffli och några pannåer. Hon började måla, jag blev jätteintresserad och minns hur vackert jag tyckte att det var att ha ett staffli stående i rummet och färger och penslar liggandes intill. När hennes intresse svalnade tog mitt över. I början lånade jag min mammas tidningar där det fanns noveller och målade av illustrationerna som fanns i dem. Jag upptäckte ganska snart att jag hade väldigt lätt för att kopiera och ett gott öga för detaljer. Sen rullade det på. Jag skolade mig, hittade min stil och mina uttryck Ställde ut och hyrde en egen ateljé. Och sen tog det liksom slut... Inte kreativiteten, den har alltid funnits där, men det kom saker emellan.

 Att jobba med händerna är ett måste för mig. Likaså att skapa och vara kreativ. När det blir kaos i hjärnkontoret behöver jag skapa ordning på utsidan först för att kunna finna svar på hur kaoset på insidan kan lösas. När måleriet inte funnits har jag i stället ägnat mig åt att skriva, renovera och tatuerat mig. När jag är stressad, har nåt problem eller mår allmänt kasst är det underbart att ta tag i nåt litet renoveringsprojekt. Jag tänker så bra om jag får vara kreativ under tiden. Måla, tapetsera, klä om en stol eller bara städa. Förnyelse och ordning krävs för mig både fysiskt i den verkliga världen och på insidan i sinnet o själen. Tatueringarna har blivit som mina personliga påminnelser, riktmärken eller uppmaningar kan man säga, till mig själv. Mina egna "kroppsliga" målningar. Uttryck för vem jag är och vad jag står för. Nu har jag återvänt och tagit upp måleriet lite igen. Några stapplande steg.. Det är inte lätt efter så lång tid. Det är läskigt, känns ovant. Man vill vara lika bra som när man slutade. Men det måste jag koppla bort. Det var då och nu är nu. Huvudsaken är ju att det finns där, kreativiteten, dofterna, känslan. Det är kvar! Och lusten förstås. Just nu är det mycket kaos och oordning i mitt liv så det var bra att penslarna kom ut ur garderoben. Jag behöver alla kreativa hjälpmedel jag kan få nu. Orsaken är skilsmässa! Så nu måste det tunga artilleriet kopplas in, skriva, måla, tatuera sig och städa upp efter det gamla livet. Men trots kaos, mycket sorg och stora förändringar senaste året mår jag riktigt bra, för jag är för en gångs skull sann mot mig själv och andra! Jag ljuger inte, jag följer mitt hjärta och Vågar stå på mina egna ben!