När man som jag är född känslomänniska kan livet ibland te sig lite svårt. Man jagar efter en förståelse för vad livet går ut på och hur man uppnår den ultimata lyckan! Jag är av det slaget att jag känner mig levande när jag verkligen känner nåt. Det kan vara känsla av lidelse, kärlek, glädje, sorg ,, bara det är en stark känsla så känner jag mig levande! Men är det tvärtom bara så där lagom eller en dag man inte känner mycket alls så känner jag mig tom, livlös och uttråkad. Jag älskar känslor, starka känslor!
Detta i kombination med att jag har ett mycket starkt bekräftelsebehov och en drivkraft att prestera, producera, skapa och uppleva så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt gör ibland att jag faktiskt inte hinner med livet alls! Jag jagar så snabbt efter mitt liv att livet självt inte hinner med mig!
I mitt huvud maler ständigt en ramsa- Jag vill, jag vill, jag vill...
Jag vet att om man är sån som jag just beskrivit och inte ger sig själv tid för eftertanke, reflektion och tid att stanna upp en stund och bara låta livet komma ikapp, så blir man till slut lätt galen! Man springer för snabbt och till slut springer man rakt in i väggen.
Nu har jag turen att jag har analyserat mig själv med hjälp av professionella människor under stor del av mitt liv så jag kan se varningssignalerna. Dessutom lever jag lyckligtvis ihop med en man som är min raka motsatts. Utan honom som drar i handbromsen, som är född med en ängels tålamod och en kärlek till mig så grundad att inte ens den värsta tornado kan få den att blåsa bort, vet jag inte hur det skulle gå. Det övergår mitt förstånd hur han orkar leva med mig men jag är tacksam att han gör det!
Det är svårt för en känslomänniska att leva ihop med en icke-känslomänniska för det är så lätt att tro att någon som inte är så bra på att bekräfta, känna och visa känslor är kall, tråkig och inte bryr sig. Det är som att tala olika språk! Den ena talar med känslor och uttryck den andra med logik och ord. Ibland behövs det någon som kan översätta vad som sägs mellan dessa två.
Men om man hittar en liten, liten gemensam nämnare som håller dessa två ihop så kan dem verkligen hålla ihop.
Man kan se känslomänniskan som en stor atom fylld med känslor, energi och uttryck och icke-känslomänniskan svävandes likt en elektron troget runt, runt i en bana runt sin atom. Atomen får vara i centrum och synas men vet att den innerst inne inte skulle må så bra ifall den viktiga elektronen inte fanns där. Och elektronen vet att den har en avgörande plats men skryter inte om det utan snurrar på i sin bana i lagom takt.
Atomen tror ofta att den behöver någon som är lika stark, synlig och energisk som den är, men förstår sällan att det då skulle bli en stor krock. Den attraheras av större krafter och behöver sin elektron som håller den tillbaka och får den att snurra på i rätt bana.
Så är själva livet. Positivt möter negativt, starkt möter svagt, stor möter liten, liv möter död. Olika barn leka bäst!
När känslomänniskan kan se det vackra och det trygga i en icke-känslomänniska och icke-känslomänniskan kan se det livfulla och starka i känslomänniskan så kan dem tillsammans komplettera varann väldigt bra. Men det kommer inte bli någon enkel match för någon av dem. En dag i taget!
Aut viam inveniam Aut fasciam- jag ska finna en väg eller skapa den!
Kram/J
