Visst är det lustigt....

Det började med att jag bokade en behandling på en salong där en vän till mig jobbade som hudterapeut. Jag behövde fixa fötterna efter graviditeten och ringde min vän för att boka tid. Superfin salong minns jag att jag tänkte. Ett par veckor efter det besöket kom jag att tänka på en bok jag sett i bokhyllan. Började känna att jag behövde något att peppa mig själv med. I ett par månader hade jag varit mammaledig med mitt andra barn och det sätter alltid igång en massa tankar och funderingar. Visste att maken hade en gammal bok om Självkänsla som Mia Törnblom skrivit. Det var den jag hämtade och dammade av. Det blev början på resten.......



Jag läste större delen av boken innan en kurs jag skulle på upp i Sundsvall i början av mars. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag använde mig av en del övningar från boken under kursen, för att våga ta lite mer plats och inte göra som jag alltid gjort och gömma mig längst bak i rummet.

På tåget upp till sundsvall skrev jag en "drömlista" för det hade Mia Törnblom skrivit att man skulle göra. Ens drömmar skulle lättare slå in då. Bland dem första punkterna på min långa lista stod

- En egen salong!

Jag knölade ner mina lappar i en väska och där har dem legat sen dess.


Hennes bok har legat på mitt nattduksbord ett tag nu, och jag har blivit mycket bättre på att öva upp min självkänsla och verkligen försöka tänka att det faktiskt bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Ingen annan kan leva mitt liv. Men jag kan göra det bästa jag kan för att leva det så bra som möjligt.

Fråga mig inte hur det gick till, men en tanke föder en annan tanke och en händelse leder till en annan. Nästan tre månader efter jag hade besökt den där salongen var jag på behandling igen hos min vän, fast på en annan salong. Hon hade slutat och bytt ställe. Jag fick höra att hennes tidigare arbetsplats var till salu, men ingen hade köpt den.

Plötsligt hör jag mig själv säga

-Kan du inte ringa den där Mia och säga att jag är intresserad!

Min vännina ringer och lämnar ett meddelande på hennes telefonsvarare. Senare samma kväll får jag ett telefonsamtal från Mia Törnblom, vars bok har legat på mitt nattduksbord i månader. Efter samtalet kunde jag inte sluta le och skratta. Hur gick det här till??

Vi skulle ses på hennes kontor nästa dag. Sagt och gjort. Jag tog chansen.

Idag är det ca 1 månad sen jag var och kikade på den där salongen för andra gången. Den här gången var den stängd och tyst och jag kunde gå omkring och kika överallt. Samma känsla infann sig igen. Vilken fin salong! Den passar mig. Det är här jag ska vara.

Allt klaffade, allt passade...

Det som började i vintras med ett besök, en bok, en lista, har nu faktiskt blivit en dröm som gått i uppfyllelse. Mia hade rätt hela tiden! Skriv ner dina drömmar så är det mycket större chans att dem fakiskt går i uppflyllelse!

Jag är från och med idag stolt ägare av "En härlig salong". Den är min nu! Jag tog chansen att nå min dröm, och vet ni.... det gick!

Ett uns vardagslyx i mammalivet!

Vardagslyx som ger en småbarnsmamma lite extra laddning i batterierna är att ta en löprunda på kvällen när barnen lagt sig i sina små sängar. Sen ta en lång dusch, smörja in sig med nåt som luktar gott (inte bebiskräk, eller ingrodd majspuré) och sätta sig ensam på badrumsgolvet och långsamt, omsorgsfullt måla sina tånaglar och njuta av ensamheten. Toppen!



Visst blev det fint?

Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!!!

Allt går bara man vill!
Är det nånting jag vill lära mina två barn så är det just det, allt går bara man vill! Det är bara olika svårt att få det man vill ha. Ibland kan krävas mer pengar, mer tid, mer övning, kunskap, kärlek eller nåt annat.
I mina yngre år, levde jag flera år ett mer eller mindre begränsat liv på grund av panikångest och små depressioner hit och dit. Det kanske inte syntes utåt alla gånger, men inuti mig begränsades livet och tillvaron av att jag inte vågade vissa saker eller hade fobier som inte lät mig göra vad som helst. Ett tag kunde jag inte gå över broar, åka buss eller tunnelbana osv. Jag trodde inte att jag själv var värd att må bra. Riktigt bra alltså! Jag trodde inte att det var ok att vara bra på nåt eller säga att man är genuint lycklig. Så jag förbjöd mig själv att göra vissa saker. Trodde att jag hade kontroll, men det var precis tvärtom. Det resulterade bara i panik!
Idag 10 år senare vet jag bättre. Nu är jag klokare.

Idag vet jag att man kan nå sina mål om man bara vill. Och jag vet att man kan förverkliga sig själv tillsammans med sin familj. Man behöver inte förverkliga sig själv först och skaffa familj sen. Man kan nå sina drömmar ihop med dem man älskar.

Dagens citat blir: Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!

Yrhöna vs klok uggla

Just nu snurrar livet och tillvaron på snabbare än jag hinner med att räkna. Jag har tappat all uppfattning om tid. Håller inte reda på vilken dag det är eller hur länge sen det var jag gjorde vad. Jag kan säga till nån att jag gjorde nåt för två veckor sen och så när jag tittar i kalendern visar det sig att det bara var två dagar sen jag gjorde det. Jag önskar att bilden ovan, på den strukturerade,kloka ugglan med en härligt varm kaffekopp i handen, stämde in på mig.

Men i stället flänger jag runt som en yr höna, helt ostrukturerad och med en ständigt kall kaffekopp i handen. Det värsta är att jag känner mig som en halshuggen yr höna. Ja ni vet att dem kan springa runt ett tag utan huvud om man hugger av det på dem. Måste se makabert, men rätt lustigt ut. Ungefär så många hjärnceller känns det som jag har, lika många som på en halshuggen yr höna. Det vill säga inga alls!

Det är många faktorer som ligger till grund för detta halshuggna tillstånd. För det första håller jag och min man på med storslagna planer att öppna en egen hudvårdssalong. Vilket när man har två barn under tre år anses vara galenskap. Jag är benägen att hålla med. Men när drömmen och tillfället dök upp framför ögonen på oss kunde vi bara inte låta den chansen passera.

För det andra så är det fullt med hemskt pollen ute. Hatar pollen! Jag måste proppa i mig sju olika mediciner för att kunna gå ut. Det har till följd att jag blir väldigt trött och seg. Alltså ännu mer yr höna.

Som grädde på moset, toppingen på glassen, som plåster på den stackars halshuggna hönan så har jag ju just nu dessutom mina underbara pms besvär just nu.

Ja, ni kan ju lägga ihop allt detta själv och se hur det blir.....

Halshuggen, yr höna med pollenallergi och pms!!!

Toppen!

Min egen GPS

Min treåring älskar att åka bil. Ibland när jag hämtar honom med bilen på dagis (som är typ 200 meter från oss, vi är lite lata i vår familj) brukar han vilja att vi tar en extra omväg innan vi kör hem.

- Kör mamma, kör! Fortare, fortare!

Jag fick en GPS av min man i julklapp förra året för att jag är så förbaskat usel på att hitta. Om jag står still, blundar och snurrar tre varv så vet jag inte vart jag är sen. Allvarligt!

Så jag fick en GPS och det första jag programmerade in var "Hem". Så nu visas en söt liten stuga med texten "Hem" upp på kartbilden när jag matar in att det är hem jag ska.

Dessvärre händer det ju att jag kör fel trots min GPS. Jag fattar inte alltid hur tusan hon menar att jag ska köra i rondellerna. Ska man rakt fram, så säger kärringen inte rakt fram utan

-sväng andra avfarten höger!

Ännu värre är det att fatta om hon säger sväng tredje höger i en rondell. Då måste jag ju både tänka och räkna! Ofta får jag åka ett par varv runt, runt i rondellen så jag hinner räkna hur många avfarter det är åt höger... ja ni förstår ju själva hur poppis man blir då i trafiken.

Men när min son sitter med i baksätet så håller han kolla på mamma. Först när vi backar ut ur garaget så har han koll på avståndet till nästa garagelänga. Så att jag inte ska backa in i grannens garageport (vilket har hänt mer än en gång, sscccchhyy säg inget till min man)

- Stopp, Akta! skriker han i högan sky därbak. Akta huset mamma!

-Jaja, självklart mamma aktar huuuuuuuuset. Bonk! Oj då?! Mamma springer ut och kollar, äh det gick bra. Bara dragkroken som tog i. In i bilen igen. Isac suckar,

-Aaaah mamma, akta huset.

Det vore ju finurligt ,om nu ungen ska agera backsensor, om han kunde pipa medan jag backar och gärna högre ju närmare ett främmande föremål jag kommer. Tror jag måste träna honom på det. För bra syn och avståndskänsla har han ju redan.

Han brukar ha koll på trafikläget åt mig också. Med jämna mellanrum lämnar han rapporter från baksätet.

- Nu kommer en stoooooor lastbil, mamma!

- Bra då vet jag!

- Mamma, nu få du köra fortare!

- Nä, man får inte köra så fort här Isac, då blir polisen arg på mamma.

- Ok då. Får köra lite fortare då mamma. Lite bara.

När vi är ute och åker så brukar han även iklä sig rollen som GPS och kommentator. Han litar inte alltid på GPS:en. Som idag när vi skulle hälsa på vänner i Uppsala så skulle vi först köra till en lekparken i närheten av deras bostad. När vi började närma oss sa jag högt för mig själv.

- Hur var det vi skulle åka nu då? Isac svarar snabbt

-Stopp mamma, jag har en idé, sväng höger!

Och det var ju bra tänkt men det fanns tyvärr ingen väg åt höger så det fick bli nästa vänster och till slut hittade vi.

Man kan också passa på att öka ut ungarnas ordförråd när man åker bil. Isac har nyligen lärt sig att en "Bilkö" är en lång rad med bilar, att det "stora monstret" som dundrar högt och sprutar vatten kallas för "biltvätt".

En annan gång körde jag och Isac vilse när vi skulle leta en mack i Tierp för vi hade slut på spolarvätska. Trots den där jäkla GPS:en så hittade vi ingen mack och ju mer kärringen sa,
- Gör om rutt, gör om rutt! destu mer stressad och irriterad blev jag. Till slut fick jag nog och stannade vid sidan av vägen och slog av skiten. Min kloke son sa då.
- Ingen fara mamma. sväng höger, sväng vänster.
Ja, så vi gjorde det. Vi svängde lite höger och lite vänster och till slut hittade vi faktiskt en mack i Tierp.

Ja, hur som helst. GPS i alla ära. Men det är roligare att ha en egen livs levande kartläsare i baksätet. Jag ska bara lägga honom i hårdträning i att läsa noter, pipa som en backsensor, och öva lite mer på det här med höger och vänster. Sen är det bara för oss att tuta och köra!

Skabb, löss, eksem eller stress? Och en hondjävul på huvudet.

Japp, nu har dem vuxit ut igen, hornen i pannan. Det är helt sjukt att man bara ska kunna vara "normal" 14 dagar varje månad. Och hur kan det slå till liksom bara över natten?
I går morse kände jag direkt att nu var det kört. Det är som om den lilla djävulen sitter på toppen av mitt huvud och styr mig fast åt fel håll liksom. Min gångstil blir hård och kantig, hälarna blir ju helt ömma för jag tar i så när jag går. Rösten förvrängs och tappar sin klang. Och som jag skrivit tidigare så får jag ett fastligt fult språk. Mitt ordförråd reduceras till ett fåtal fula men ack så användbara svordommar.
Jag är sävlig och lugn som Maria Montazami halva månaden och en Anna Anka resten.

Dessutom har jag drabbats av några små, irriterande kliande prickar på hela överkroppen. Eller rättare sagt underarmar, bröst/hals och mage. Mycket skumt. Först var jag säker på att det var skabb. Men efter att ha kontaktat en säker källa (skabbexpert) kunde vi stryka den gissningen. Löss? Njaaaaa,. Eksem? Ja, i någon form. Men vad är orsaken? Stress? Mediciner? Gi-maten? Eller kanske bara mitt dåliga pms-humör.

Ni kan ju tänka er själva hur jag ser ut nu med mina horn i pannan, kliande utslag på bålen, skavsår på hälarna och fula grodor som ständigt hoppar ur munnen på mig. Ingen vacker syn.

Nä, nu tar han efter mina ursäkter oxå.

Nä, nu får det vara nog. Jag har världens lataste treåring hemma. Jag trodde barn i den här åldern var aktiva? Men icke..
På utvecklingssamtalet på förskolan för ett par veckor sedan sa till och med Isacs fröknar att han var väldigt lat och gav mig i uppgift att börja träna honom på att klä på/klä av sig själv och att promenera (han vill nämligen alltid åka eller stå på ståbrädan)

När dem skulle på utflykt till skogen sist hade Isac skyndat sig att bana väg och puttat bort en av de minsta ungarna ur tvillingvagnen för att själv (han är äldst i sin grupp) sätta sig där och vägra flytta på sig. Den stackars lilla kamraten fick gå til skogen medan Isac satt och jäste i vagnen.

Nu har det gått så långt här hemma att grabben börjar ta efter mammas ursäkter.
-Maaaaaamma! Napp! jämrar sig Isac
- Ja, du får ta en napp men du får hämta en själv, svarar mamma
- Jag kan inte, jag har så ont i ryggen, säger han. Du kan, du orkar mamma! ok?

Vid ett annat tillfälle idag när jag sa till honom på skarpen för att han dragit ner en massa saker från bokhyllan och vill att han städar upp efter sig, hör jag honom härma mig igen och säger gråtandes.
- dumheter mamma, varför gör du mig? Jag ska bara jobba först..
Han försöker låta så ynklig han bara kan, och då är det ju inte lätt för mig att fortsätta vara arg.

Så nu har vi inlett träningsläger för lata barn här hemma. Nu är det slut med att mamma ska springa ärenden hela tiden. Från och med nu ska pojken springa ärenden åt mamma. Och mamma ska försöka hålla tyst med sina ursäkter för att inte lära pojken mer "dumheter".

Äntligen en rosa tröja till killen!

Min treåring har länge önskat sig en rosa tröja. Han tycker nämligen att alla hans tjejer har så fina tröjor. Dock är det inte så lätt att hitta rosa killtröjor, men igår på en shoppingrunda så hittade jag äntligen några rosa killtröjor och slog till.
Isac blev mäkta stolt och skulle absolut ha sin nya rosa tröja idag på förskolan. Och vad händer??
När jag kommer dit och ska hämta pojken så är han borta.
-Men vart är Isac då ? Är han nere på stora? säger jag, och ser mig runt i lokalen. Ser 4-5 ungar men ingen som liknar min son.
-Men mamma, jag står ju här hör jag någon säga.

Jag tittar efter och minns då att jag satt på grabben en rosa tröja för ovanlighetens skull. Ungen var ju så ljus att jag inte såg honom. Jag är van att söka efter blond kille med grön, blå, eller möjligen mörklila tröja. Inte en sockersöt liten sak i ljusrosa tröja. Men fin var han och sååå stolt.