Nä, nu tar han efter mina ursäkter oxå.

Nä, nu får det vara nog. Jag har världens lataste treåring hemma. Jag trodde barn i den här åldern var aktiva? Men icke..
På utvecklingssamtalet på förskolan för ett par veckor sedan sa till och med Isacs fröknar att han var väldigt lat och gav mig i uppgift att börja träna honom på att klä på/klä av sig själv och att promenera (han vill nämligen alltid åka eller stå på ståbrädan)

När dem skulle på utflykt till skogen sist hade Isac skyndat sig att bana väg och puttat bort en av de minsta ungarna ur tvillingvagnen för att själv (han är äldst i sin grupp) sätta sig där och vägra flytta på sig. Den stackars lilla kamraten fick gå til skogen medan Isac satt och jäste i vagnen.

Nu har det gått så långt här hemma att grabben börjar ta efter mammas ursäkter.
-Maaaaaamma! Napp! jämrar sig Isac
- Ja, du får ta en napp men du får hämta en själv, svarar mamma
- Jag kan inte, jag har så ont i ryggen, säger han. Du kan, du orkar mamma! ok?

Vid ett annat tillfälle idag när jag sa till honom på skarpen för att han dragit ner en massa saker från bokhyllan och vill att han städar upp efter sig, hör jag honom härma mig igen och säger gråtandes.
- dumheter mamma, varför gör du mig? Jag ska bara jobba först..
Han försöker låta så ynklig han bara kan, och då är det ju inte lätt för mig att fortsätta vara arg.

Så nu har vi inlett träningsläger för lata barn här hemma. Nu är det slut med att mamma ska springa ärenden hela tiden. Från och med nu ska pojken springa ärenden åt mamma. Och mamma ska försöka hålla tyst med sina ursäkter för att inte lära pojken mer "dumheter".