Kaos, ordning och Tatueringar..

Det har gått ca 4 år sedan jag målade sist. Anledningen är att det kom barn, företag och annat i vägen så tiden och utrymmet fanns inte längre tillgängligt. Jag kan verkligen sakna dem där stunderna då man försvinner in i sitt skapand och det bara flyter. När man kopplat bort den vänstra hjärnhalvan helt och hållet och bara låter kreativiteten tänka. Man bara gör..och det som sker i den processen då "görandet" får agera fritt är helt magiskt! När plötsligt en platt, tom vit duk kan fyllas med liv, känslor och uttryck!
Det samma händer ju faktiskt när man skriver vilket är något som har fått fylla måleriets plats för mig dem här åren. Men jag saknar duken, färgen, dofterna...

 Jag minns faktiskt exakt när jag började måla. Min äldre syster hade köpt en låda med små oljefärger, ett staffli och några pannåer. Hon började måla, jag blev jätteintresserad och minns hur vackert jag tyckte att det var att ha ett staffli stående i rummet och färger och penslar liggandes intill. När hennes intresse svalnade tog mitt över. I början lånade jag min mammas tidningar där det fanns noveller och målade av illustrationerna som fanns i dem. Jag upptäckte ganska snart att jag hade väldigt lätt för att kopiera och ett gott öga för detaljer. Sen rullade det på. Jag skolade mig, hittade min stil och mina uttryck Ställde ut och hyrde en egen ateljé. Och sen tog det liksom slut... Inte kreativiteten, den har alltid funnits där, men det kom saker emellan.

 Att jobba med händerna är ett måste för mig. Likaså att skapa och vara kreativ. När det blir kaos i hjärnkontoret behöver jag skapa ordning på utsidan först för att kunna finna svar på hur kaoset på insidan kan lösas. När måleriet inte funnits har jag i stället ägnat mig åt att skriva, renovera och tatuerat mig. När jag är stressad, har nåt problem eller mår allmänt kasst är det underbart att ta tag i nåt litet renoveringsprojekt. Jag tänker så bra om jag får vara kreativ under tiden. Måla, tapetsera, klä om en stol eller bara städa. Förnyelse och ordning krävs för mig både fysiskt i den verkliga världen och på insidan i sinnet o själen. Tatueringarna har blivit som mina personliga påminnelser, riktmärken eller uppmaningar kan man säga, till mig själv. Mina egna "kroppsliga" målningar. Uttryck för vem jag är och vad jag står för. Nu har jag återvänt och tagit upp måleriet lite igen. Några stapplande steg.. Det är inte lätt efter så lång tid. Det är läskigt, känns ovant. Man vill vara lika bra som när man slutade. Men det måste jag koppla bort. Det var då och nu är nu. Huvudsaken är ju att det finns där, kreativiteten, dofterna, känslan. Det är kvar! Och lusten förstås. Just nu är det mycket kaos och oordning i mitt liv så det var bra att penslarna kom ut ur garderoben. Jag behöver alla kreativa hjälpmedel jag kan få nu. Orsaken är skilsmässa! Så nu måste det tunga artilleriet kopplas in, skriva, måla, tatuera sig och städa upp efter det gamla livet. Men trots kaos, mycket sorg och stora förändringar senaste året mår jag riktigt bra, för jag är för en gångs skull sann mot mig själv och andra! Jag ljuger inte, jag följer mitt hjärta och Vågar stå på mina egna ben!