Svävar mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. Ett virrvarr av känslor i kroppen. Ena stunden glad, nästa ledsen. Det kan komma tårar vilken sekund som helst, går inte att stoppa.
Livet har prövat mig hårt det här året. Eller är det jag kanske som prövat mig själv? Det är ju mina beslut. Och det är ju trots allt så att det är jag som skapar mitt eget liv så ja... livet och jag i kombination.
Jag är så van att vardagen rullar på och att dagarna, veckorna och månaderna ser ungefär likadana ut. Jag är van att anpassa mig, samsas, vara fyra personer och två hundar under samma tak. Liv och rörelse.
Nu finner jag plötsligt att inget är sig likt. Vardagen är plötsligt kaotisk, sakerna runt omkring mig är inte mina. Dagarna och veckorna ser olika ut hela tiden. Vems vecka, vem hämtar, vem ansvarar?? Plötsligt är jag ena dagen helt ensam för att i nästa kliva in i familjelivet igen. Bara det att nu är familjen bara tre.
Flocken är splittrad och vi vistas inte alla under samma tak längre.
Hopp och förtvivlan!
Hopp om en framtid som passar mig bättre och förhoppningsvis gör mig lyckligare. Förtvivlan över att mina barn blir lidande och inte får ha båda sina föräldrar samtidigt. Förtvivlan över det som aldrig blev.
Men jag försöker tänka att hoppet övervinner allt. Det sista som lämnar oss. Försöker tänka positivt. Det kunde vara värre. Det här är mitt eget beslut, så av med offerkoftan och försök styra livet i den riktning som känns rätt.
Jag kunde ha varit kvinnan på nyheterna som hotas med utvisning och måste lämna sitt barn. Det är inte hennes val. Jag kunde ha varit kvinnan i ett krigsdrabbat Syrien som ser sitt barn skjutas ihjäl. Det är inte hennes val. Jag kunde ha varit en kvinna i Iran som inte vågar eller ens har någon möjlighet att skilja sig och följa sina egna val. Deras förtvivlan är större och valmöjligheterna mycket små. Hoppet är detsamma.
Nu har jag turen att jag är jag!
Jag har ett val!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar