Underbar och älskad av alla!

Eftersom jag är egen företagare funderar jag en hel del över det här med marknadsföring. Hur ska man kunna sälja in sig bättre hos kunderna? Hur ska jag synas, och inte bara bli en i mängden bland alla andra salonger? Man fixar och donar så att salongen ska se så där perfekt ut hela tiden. Jag gör mitt yttersta för att vara så trevlig jag kan, man vill vara "Underbar och älskad av alla"!
Kunderna vill ju inte känna att dem köpt grisen i säcken när dem går härifrån.

Så kommer jag hem till min familj efter en arbetsdag. Jag har träffat massor av kunder, varit trevlig, glad och positiv hela dagen. Jag har inte gjort annat än sålt in mig själv och mina varor och tjänster hela dagen. Och då går luften ur mig! Den där härliga, mjuka hudterapeuten förvandlas till en prepubertal igelkott. Alla taggar utåt. Jag blir otrevlig och slår ifrån mig och vill helst bara komma hem till ett rent, tyst hus där ungarna sitter fint uppradade och leker på golvet. Men så är så klart inte verkligheten.
Har min man köpt grisen i säcken?!
I början av ett förhållande säljer man in sig själv precis så som jag gör med mina kunder varje dag. Man är alltid fräsch, glad, trevlig...
Men nu efter 10 års förhållande, två barn och ett företag ihop har den lilla söta grisen förvandlats till en luggsliten sugga som helst bara vill böka runt i sin egen jord och inte bli störd. Varför är det så svårt att sälja in sig lite till sin egen familj. Och bli underbar och älskad!

Från sommarsygg till byxlös på en sekund!

I går åkte jag och familjen + svägerska med hund till Fjäderholmarna för att njuta av vädret. I min research om Fjäderholmarna stod det:

Ön är barnvänlig med en liten sandstrand ....Under en dag hinner man utan problem utforska hela ön, fika och äta i solen bla bla bla.

Ja, det lät ju toppen tänkte vi och åkte dit. Resan med båten var precis lagom lång, 30 min. Väl på plats ville vi inget hellre än att hitta stranden så vi kunde äta vår medhavda matsäck. Efter att ha gått ett varv runt ön utan att hitta någon strand gick vi till informationen och frågade.

-Vart ligger sandstranden?

Tjejen i informationen ser på mig och ler.

-Ja, den ligger här, säger hon och ritar ett kryss på en liten karta. Men förvänta dig ingen stor sandstrand bara. Men man kan gå ner i vattnet från strandkanten.

-Jaha, ok!? säger jag och tackar för upplysningen.

Vi beger oss mot målet och upptäcker ganska snart att hon har rätt. Någon sandstrand kunde vi inte hitta, men väl en stenstrand där en massa stackars barnfamiljer trängdes så gott det gick.

Vi hittar en plats under ett träd väldigt nära strandkanten. Isac ville bada direkt. Vattnet var iskallt men vad gör det om man är 3 år. Mamma fick offra sig och bada med honom eftersom han inte kunde gå ner själv bland alla stenar. När vi är lagom blå om läpparna går vi upp. Vi äter, solar och slappar. Efter ett tag ska faster M på toaletten och Isac vill följa med. Minsta sonen leker med pappa så jag tar tillfället i akt och lägger mig i solen precis vid vattenbrynet. Jag hinner precis tänka - Ååå va härligt.. när jag hör barnskrik och någon som skriker Akta!!

Jag slår upp ögonen och ser en jättevåg komma mot mig. Min första tanke är att nu måste jag lyfta på madrassen som jag ligger på för den kommer bli blöt, när vågen sköljer över mig.

Jag vänder mig om och där råder fullständig kaos. Det är grejer överallt i vattnet. Mat, kläder, kylväska, mobiler. Min man har lyft upp lilla Noah så han klarade sig tack o lov. Faster M:s lilla hundvalp ligger och skvalpar runt i cirklar på en dyngsur handduk. Som tur var satt hon fast i trädet annars hade hon väl följt med. Jag kastar mig ut i vattnet och försöker fiska upp välling, bullar och annat som jag ser är på väg ut till havs. Jag ser nåt som ser ut som en svart väska långt där ute och försöker förgäves ta mig ut för att fiska upp den. Men innan jag hinner fram sjunker väskan och försvinner. Jag ropar in till Claes på stranden...

- Har vi förlorat en väska?

-Nä, säger han. Vi har allt här.

Jag tar mig in till stranden igen för det är iskallt i vattnet. På vägen fiskar jag upp mitt linne som flyter i vattnet och en bullpåse.

När kaoset har lagt sig och alla börjar leta efter sina bortsköljda saker upptäcker jag att mina shorts som jag hade hängt en halv meter upp i trädet är borta.

-Men var är mina shorts?

Vi letar överallt och det slår mig plötsligt, att "väskan" som jag sett sjunka i själva verket var mina nyinköpta supersnygga linneshorts.

Förgäves försöker jag leta efter dem men får ganska snabbt inse att dem nog är halvvägs till Finland. Då infinner sig nästa insiktsfulla tanke..

-Men nu får jag ju gå byxlös!! Ska jag åka hem i en blöt bikini? Jag har ju varken shorts eller linne (eftersom det var dyngsurt) nu!!

I mitt huvud ser jag mig själv åka hem genom stan i bikini. Hemska tanke!

- Men jag har en extra kjol på mig under min klänning, säger min svägerska. Du kan ta den!

- Å tack gode gud för det! Verkligen rätt dag för att både ha en klänning och en kjol på sig samtidigt!

Visserligen en storlek för liten men allt är bättre än att gå med rumpan bar. Jag tränger på mig den lilla kjolen och en t-shirt som jag mirakulöst nog hade packat ner i väskan.

När chocken lagt sig bestämmer vi oss för att inte stanna kvar på detta obarnvänliga ställe, utan beger oss in mot mitten av ön. Till lekplatsen. Vi soltorkar våra saker, fikar upp det blöta resterna av vårt fika och tar sen båten hem till fastlandet igen.

Vi förlorade ett par shorts, en mobil (blev blöt och slutade fungera) samt lite matsäck men jag slapp i alla fall gå byxlös genom stan. Och det blev minst sagt en innehållsrik dag! Men det dröjer nog innan vi besöker det "barnvänliga" Fjäderholmarna igen.

Om någon åker dit och hittar ett par snygga linneshorts i vattnet så är det mina!

-Jag gör som hundarna bara, mamma!

Min 3-åringar har vid ett par tillfällen setts kissandes på olika ställen i trädgården. Vid två tillfällen tog min man honom på bar gärning då han upprepade gånger drog ner byxorna och kissade på flertalet buskar. Här om dagen då jag skulle gå med honom på dagis frågade jag flera gånger om han inte behövde gå på toaletten innan vi gick. Men han svarade bestämt att han inte var kissnödig. När vi så skulle gå och jag skulle köra ut vagnen fick jag se pojken stå med byxorna nere på den allmänna gräsmattan i full färd med att märka revir även där.

-Vad gör du Isac? Inte ska man väl kissa där, kissa gör vi inne på toaletten.

-Men jag gör som hundarna bara, mamma!

Ja, vad ska man säga? Snart kanske jag får ta med bajspåsar till dagis i fall han får för sig att även göra det lika som hundarna. Klart är att vi inte behöver gödsla gräsmattan i år. Det räcker med att släppa ut sonen innan läggdags så fixar han det.

Visst är det lustigt....

Det började med att jag bokade en behandling på en salong där en vän till mig jobbade som hudterapeut. Jag behövde fixa fötterna efter graviditeten och ringde min vän för att boka tid. Superfin salong minns jag att jag tänkte. Ett par veckor efter det besöket kom jag att tänka på en bok jag sett i bokhyllan. Började känna att jag behövde något att peppa mig själv med. I ett par månader hade jag varit mammaledig med mitt andra barn och det sätter alltid igång en massa tankar och funderingar. Visste att maken hade en gammal bok om Självkänsla som Mia Törnblom skrivit. Det var den jag hämtade och dammade av. Det blev början på resten.......



Jag läste större delen av boken innan en kurs jag skulle på upp i Sundsvall i början av mars. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag använde mig av en del övningar från boken under kursen, för att våga ta lite mer plats och inte göra som jag alltid gjort och gömma mig längst bak i rummet.

På tåget upp till sundsvall skrev jag en "drömlista" för det hade Mia Törnblom skrivit att man skulle göra. Ens drömmar skulle lättare slå in då. Bland dem första punkterna på min långa lista stod

- En egen salong!

Jag knölade ner mina lappar i en väska och där har dem legat sen dess.


Hennes bok har legat på mitt nattduksbord ett tag nu, och jag har blivit mycket bättre på att öva upp min självkänsla och verkligen försöka tänka att det faktiskt bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Ingen annan kan leva mitt liv. Men jag kan göra det bästa jag kan för att leva det så bra som möjligt.

Fråga mig inte hur det gick till, men en tanke föder en annan tanke och en händelse leder till en annan. Nästan tre månader efter jag hade besökt den där salongen var jag på behandling igen hos min vän, fast på en annan salong. Hon hade slutat och bytt ställe. Jag fick höra att hennes tidigare arbetsplats var till salu, men ingen hade köpt den.

Plötsligt hör jag mig själv säga

-Kan du inte ringa den där Mia och säga att jag är intresserad!

Min vännina ringer och lämnar ett meddelande på hennes telefonsvarare. Senare samma kväll får jag ett telefonsamtal från Mia Törnblom, vars bok har legat på mitt nattduksbord i månader. Efter samtalet kunde jag inte sluta le och skratta. Hur gick det här till??

Vi skulle ses på hennes kontor nästa dag. Sagt och gjort. Jag tog chansen.

Idag är det ca 1 månad sen jag var och kikade på den där salongen för andra gången. Den här gången var den stängd och tyst och jag kunde gå omkring och kika överallt. Samma känsla infann sig igen. Vilken fin salong! Den passar mig. Det är här jag ska vara.

Allt klaffade, allt passade...

Det som började i vintras med ett besök, en bok, en lista, har nu faktiskt blivit en dröm som gått i uppfyllelse. Mia hade rätt hela tiden! Skriv ner dina drömmar så är det mycket större chans att dem fakiskt går i uppflyllelse!

Jag är från och med idag stolt ägare av "En härlig salong". Den är min nu! Jag tog chansen att nå min dröm, och vet ni.... det gick!

Ett uns vardagslyx i mammalivet!

Vardagslyx som ger en småbarnsmamma lite extra laddning i batterierna är att ta en löprunda på kvällen när barnen lagt sig i sina små sängar. Sen ta en lång dusch, smörja in sig med nåt som luktar gott (inte bebiskräk, eller ingrodd majspuré) och sätta sig ensam på badrumsgolvet och långsamt, omsorgsfullt måla sina tånaglar och njuta av ensamheten. Toppen!



Visst blev det fint?

Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!!!

Allt går bara man vill!
Är det nånting jag vill lära mina två barn så är det just det, allt går bara man vill! Det är bara olika svårt att få det man vill ha. Ibland kan krävas mer pengar, mer tid, mer övning, kunskap, kärlek eller nåt annat.
I mina yngre år, levde jag flera år ett mer eller mindre begränsat liv på grund av panikångest och små depressioner hit och dit. Det kanske inte syntes utåt alla gånger, men inuti mig begränsades livet och tillvaron av att jag inte vågade vissa saker eller hade fobier som inte lät mig göra vad som helst. Ett tag kunde jag inte gå över broar, åka buss eller tunnelbana osv. Jag trodde inte att jag själv var värd att må bra. Riktigt bra alltså! Jag trodde inte att det var ok att vara bra på nåt eller säga att man är genuint lycklig. Så jag förbjöd mig själv att göra vissa saker. Trodde att jag hade kontroll, men det var precis tvärtom. Det resulterade bara i panik!
Idag 10 år senare vet jag bättre. Nu är jag klokare.

Idag vet jag att man kan nå sina mål om man bara vill. Och jag vet att man kan förverkliga sig själv tillsammans med sin familj. Man behöver inte förverkliga sig själv först och skaffa familj sen. Man kan nå sina drömmar ihop med dem man älskar.

Dagens citat blir: Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!

Yrhöna vs klok uggla

Just nu snurrar livet och tillvaron på snabbare än jag hinner med att räkna. Jag har tappat all uppfattning om tid. Håller inte reda på vilken dag det är eller hur länge sen det var jag gjorde vad. Jag kan säga till nån att jag gjorde nåt för två veckor sen och så när jag tittar i kalendern visar det sig att det bara var två dagar sen jag gjorde det. Jag önskar att bilden ovan, på den strukturerade,kloka ugglan med en härligt varm kaffekopp i handen, stämde in på mig.

Men i stället flänger jag runt som en yr höna, helt ostrukturerad och med en ständigt kall kaffekopp i handen. Det värsta är att jag känner mig som en halshuggen yr höna. Ja ni vet att dem kan springa runt ett tag utan huvud om man hugger av det på dem. Måste se makabert, men rätt lustigt ut. Ungefär så många hjärnceller känns det som jag har, lika många som på en halshuggen yr höna. Det vill säga inga alls!

Det är många faktorer som ligger till grund för detta halshuggna tillstånd. För det första håller jag och min man på med storslagna planer att öppna en egen hudvårdssalong. Vilket när man har två barn under tre år anses vara galenskap. Jag är benägen att hålla med. Men när drömmen och tillfället dök upp framför ögonen på oss kunde vi bara inte låta den chansen passera.

För det andra så är det fullt med hemskt pollen ute. Hatar pollen! Jag måste proppa i mig sju olika mediciner för att kunna gå ut. Det har till följd att jag blir väldigt trött och seg. Alltså ännu mer yr höna.

Som grädde på moset, toppingen på glassen, som plåster på den stackars halshuggna hönan så har jag ju just nu dessutom mina underbara pms besvär just nu.

Ja, ni kan ju lägga ihop allt detta själv och se hur det blir.....

Halshuggen, yr höna med pollenallergi och pms!!!

Toppen!