I söndags for vi iväg mot hemtrakterna uppe i Hälsingland. Det tog oss typ en och en halv dag att packa iväg två vuxna och två små barn.
???
Ja, det blir lätt så när en (läs jag) springer runt som en yr höna och kacklar om att jag måste tänka på allt... och en är Mr Filbunke som tänker att det är bäst att inte lägga sig i för det blir fel hur jag än gör. Trots en ordentlig lista över vad som skulle packas och göras uppstod ett lättare kaos.
Det blev ju knappast bättre heller när jag slog huvudet i dörrposten så att fina små stjärnor uppenbarade sig (hur överlever barn som slår sig flera gånger om dagen) medan äldste sonen packade upp allt som vi försökte packa ner. Och till sist när vi äntligen var på väg ut genom dörren så kommer minstingen på att han måste bli ammad. Puh!
Så med en snygg bula i pannan, en unge som hänger halvt ammandes i famnen, en annan unge som sitter och skriker i bilen att han vill se film, och Mr. Filbunke framför ratten kom vi så äntligen iväg.... endast 1.30 timme efter tidsshemat.
Väl hos mormor o morfar hann jag vila en halv dag för på måndag kl 10 bar det av till Sundsvall för kurs. Barnen o deras pappa fick stanna kvar hos mormor o morfar. Så klart var det snöväder och varningar för trafikaos, men dem gamla hederliga x-tågen tuffade trots detta i sin ordning. När jag väl satt på tåget slogs jag av ensamheten och tystnaden. Jag tog fram papper o penna och började skriva en "drömlista". Har läst i min bok om Självkänsla att det är bra att skriva ner alla sina drömmar, stora som små. Dels för att det är större sannolikhet att man genomför dem, och dels för att självkänslan ökar varje gång man kan bocka av en dröm man genomfört. Så jag satte igång..
Jäklar vad svårt det var.....det tog mig ända upp till Hudiksvall innan jag kom på en enda sak jag ville göra eller drömde om. Det var blankt i huvudet. Men när jag väl skrivit den första så kom det uppåt en 50-60 punkter efter det. Bra!
En sak jag skrev som jag tänkte att jag skulle genomföra redan under kursen var att:
-jag vill bli bättre på att ta plats och våga säga vad jag tycker!
När jag klev av tåget i Sundsvall förvandlades jag från en yr höna med bula i pannen till en stursk tupp. Med bestämda steg tågade jag genom Sundsvalls gator för att söka upp ett ställe att äta på. Det här är vanligtvis en mardröm för mig , att gå ut och äta ensam. Tänk om alla ser att jag inte har någon att vara med? Men som sagt, nu var ju en stursk tupp så nu gick det av bara farten. Gick till ett ställe som hette Innergården och beställde en pasta con pollo (kycklingpasta). Vilken just nu kändes lite komiskt med tanke på allt prat om tuppar och hönor. Satte mig vid ett sånt där högt bord med barstolar för att verkligen utmana mig själv att synas extra mycket. Gömde dessutom mobilen så att jag inte skulle kunna "gömma" mig bakom den. Kände mig duktig!
Sen bar det av till Scandic Hotel för kursen. Jag gör inte som jag brukar och går och sätter mig längst bak lite tyst och försiktigt utan jag tågar in och sätter mig på första raden!? Jag häpnar över mitt agerande. Dessutom ser jag mig själv sträcka fram handen mot vilt främmande människor som kommer in i rummet och hälsar glatt på dem. Jag fattar ingenting!? Tänker att om det ska gå så här bra att genomföra saker bara för att jag skriver ner dem på ett papper då kommer jag snart vara både miljonär, hjälparbetare i Kenya och bo i ett stort fint hus på landet.
Första kursdagen går som en dans och jag är så trevlig och pratar med flera stycken kursdeltagare. Jag vågar till och med ta mer än en kaka när det var dags för eftermiddagsfikat. Kl. 19.30 på kvällen anländer jag till Söderhamn igen för att sova.
Tisdagmorgon kl. 06.10 sitter åter på x-tåget mot Sundsvall. Mitt problem idag var att jag skulle komma till Sundsvall en och en halv timme innan kursen börjat. Vad gör man den tiden på morgon när inget är öppet? Men eftersom jag nu var inne på det här med att utmana mig själv bestämmer jag mig för att gå till hotellet och se vad som händer.
Jag tågar upp till konferansdelen och döm om min förvåning när det är uppdukat med smörgåsar och kaffe där för alla konferansgästerna. I vanliga fall skulle jag nu ha gömt mig en och en halv timme på toaletten eller möjligtvis i en soffa någonstans där jag syns minst. Men det här med att tänka utmanande hade tagit fart i mitt huvud så i stället går jag direkt in på en toalett och byter mina Ecco Gore-tex skor (som man måste ha denna vinter) mot ett par svarta stövlar (som jag lämpligt nog packade ner i en påse). Full med självkänsla går jag nu direkt fram till kaffebordet och tar för mig av en nybryggd kopp kaffe, en smörgås och DN utan att ens fråga om lov först. Jag bara antar att allt detta måste dem ju ha dukat upp just för mig. Jag sätter mig mitt i rummet framför en brasa och läser min DN. Trivs!
Gör sedan om samma sak som dagen innan. Pratar, ställer frågor och sitter nyfiket längst fram i salen.
Efter två dagars kursande bar det sedan av ändå upp till Umeå för ett besök hos farmor och farfar. Här ska jag nu fortsätta mina utmaningar och samtidigt försöka mig på en stunds vila. Det kostar energi att lägga om sina vanor. Men en sak är klar, det är bra mycket roligare att vara en stursk tupp än en yr höna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar