Hopp och förtvivlan.

Svävar mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. Ett virrvarr av känslor i kroppen. Ena stunden glad, nästa ledsen. Det kan komma tårar vilken sekund som helst, går inte att stoppa.
Livet har prövat mig hårt det här året. Eller är det jag kanske som prövat mig själv? Det är ju mina beslut. Och det är ju trots allt så att det är jag som skapar mitt eget liv så ja... livet och jag i kombination.

Jag är så van att vardagen rullar på och att dagarna, veckorna och månaderna ser ungefär likadana ut. Jag är van att anpassa mig, samsas, vara fyra personer och två hundar under samma tak. Liv och rörelse.
Nu finner jag plötsligt att inget är sig likt. Vardagen är plötsligt kaotisk, sakerna runt omkring mig är inte mina. Dagarna och veckorna ser olika ut hela tiden. Vems vecka, vem hämtar, vem ansvarar?? Plötsligt är jag ena dagen helt ensam för att i nästa kliva in i familjelivet igen. Bara det att nu är familjen bara tre.
Flocken är splittrad och vi vistas inte alla under samma tak längre.

Hopp och förtvivlan!
Hopp om en framtid som passar mig bättre och förhoppningsvis gör mig lyckligare. Förtvivlan över att mina barn blir lidande och inte får ha båda sina föräldrar samtidigt. Förtvivlan över det som aldrig blev.

Men jag försöker tänka att hoppet övervinner allt. Det sista som lämnar oss. Försöker tänka positivt. Det kunde vara värre. Det här är mitt eget beslut, så av med offerkoftan och försök styra livet i den riktning som känns rätt.

Jag kunde ha varit kvinnan på nyheterna som hotas med utvisning och måste lämna sitt barn. Det är inte hennes val. Jag kunde ha varit kvinnan i ett krigsdrabbat Syrien som ser sitt barn skjutas ihjäl. Det är inte hennes val. Jag kunde ha varit en kvinna i Iran som inte vågar eller ens har någon möjlighet att skilja sig och följa sina egna val. Deras förtvivlan är större och valmöjligheterna mycket små. Hoppet är detsamma.

Nu har jag turen att jag är jag!
Jag har ett val!

När hjärtat längtar ut!!

Jag har skrivit mycket om vägval, att rulla på i gamla spår och att våga se framåt istället för bakåt. Det senaste året har jag stått inför mitt livs svåraste vägval och fattat det svåraste beslutet jag tror man kan ta- att välja att INTE bo med sina barn på heltid, att välja att skilja sig!
Det här är en resa som fortfarande inte är klar på långa vägar men nu har jag kommit en bit på väg och fått lite distans. Så pass att jag nu kan och vågar stå för det och tro att det jag gör är rätt. Även om det aldrig kan kännas helt rätt att bestämma att ens barn inte längre får bo med båda sina föräldrar samtidigt. Men jag måste tro att det i alla fall är mer rättvist för dem att bo med oss en i taget under lugnare och gladare former än att bo med oss båda två i kaos. När jag  började skriva det här inlägget tänkte jag på en låt jag hörde för ett tag sen av Lisa Nilsson, som hon skrev när hon själv separerade.

För att citera Lisa..
-Hur säger man till nån att här tar vägen slut?
-Hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?
Att säga det till någon man delat 12 år ihop med och när fyra små ledsna barnögon ser på en är ingen enkel sak. Det gäller att samla enorma mängder mod och kraft för att ens kunna få fram den första stavelsen. För mig krävdes nio månader av vakande nätter, grubblerier, att samla mod och kraft, att vända allt ut och in och ut och in igen för att vara säker.
Jag minns när jag sa dem där orden högt första gången. Det var som att det inte ens var jag som sa det, som att jag hörde nån annans röst. Det var ett stort vakuum i mitt huvud och varenda cell kämpade för att hålla ihop mig så gott det gick.
- Jag vill skiljas!
Mitt hjärta finns inte med i det här förhållandet längre. Min hjärna säger att jag borde stanna kvar och inte ge upp men mitt hjärta längtar ut. Jag kan inte ljuga för dig eller för mig själv.
Du känner mig alltför väl. Vad vi än kallar det, så är det bara ett långsamt farväl.

När det väl var sagt fanns det liksom ingen återvändo. Nu var den här resan igång. Det gick inte att kliva av. Det här är ca fem månader sen och jag har fortfarande på resande fot. Känns som man färdas på Transsibiriska järnvägen. Ska det aldrig ta slut? Kan tiden inte bara gå så jag får kliva av och landa. Jag vill hoppa framåt i tiden och kunna se den här tiden i backspegeln.

Att skiljas är precis samma process som när någon dör. Först drabbas man av chocken, vakuumet, man går omkring i en bubbla och kan liksom inte riktigt tro att det är sant. Jag blev nästan lite euforisk till en början. Löjligt glad och lättad. Betedde mig som att det här var en väldigt enkel sak. Men sen när chocken lagt sig så kom ilskan. Ilska över att det är slut, att det inte blev som vi tänkt.
Sen kom ledsamheten och tog över. Ledsen över att såra mina barn framför allt. Ledsen över att packa ihop och lämna det som vi försökte bygga upp tillsammans. Livet som var tänkt men som inte blev av.
När ilskan och ledsamheten lagt sig går man över och blir rationell och handlingskraftig. Nu måste man få saker gjorda. Berätta för andra, hitta ny bostad, dela upp saker, packa ner det gamla livet och bygga upp det nya. Gå vidare!

Och ungefär där någonstans är jag nu. Fortfarande kommer med jämna mellanrum riktigt dåliga dagar då jag bara vill ligga under en filt och vara ledsen. Men för barnens skull måste jag gå vidare och lägga min energi på att göra det så bra jag bara kan för dem.
När någon dör och lämnar oss vill vi väl försöka komma ihåg det som var bra med den människan? Hedra minnet. Jag ångrar ju inte mitt äktenskap och jag har fortfarande en fantastisk pappa till mina barn, kunde inte ha valt en bättre! Så jag försöker tänka på dem bra stunderna. Det jag har lärt mig och ta med mig det. Att tänka att jag försökte. Jag gjorde mitt bästa men det funkade inte.

Nu är jag alltså på väg. Om en vecka flyttar jag. Delar av mitt gamla liv ligger redan nerpackat i lådor. Jag har ingen som helst aning om vad som väntar runt hörnet. Hur blir det nu? Resan fortsätter men jag vet inte vart den slutar. Jag såg aldrig möjligheten att jag skulle kunna bli ensamstående med två små barn.
Hur min och mina barns framtid än blir så gjorde jag ett val. Och jag hoppas det är nåt mina barn får med sig som något positivt i allt elände. Jag lyssnade på mitt hjärta!

Aut viam inveniam aut faciam- Jag ska finna vägen eller skapa den!

Kaos, ordning och Tatueringar..

Det har gått ca 4 år sedan jag målade sist. Anledningen är att det kom barn, företag och annat i vägen så tiden och utrymmet fanns inte längre tillgängligt. Jag kan verkligen sakna dem där stunderna då man försvinner in i sitt skapand och det bara flyter. När man kopplat bort den vänstra hjärnhalvan helt och hållet och bara låter kreativiteten tänka. Man bara gör..och det som sker i den processen då "görandet" får agera fritt är helt magiskt! När plötsligt en platt, tom vit duk kan fyllas med liv, känslor och uttryck!
Det samma händer ju faktiskt när man skriver vilket är något som har fått fylla måleriets plats för mig dem här åren. Men jag saknar duken, färgen, dofterna...

 Jag minns faktiskt exakt när jag började måla. Min äldre syster hade köpt en låda med små oljefärger, ett staffli och några pannåer. Hon började måla, jag blev jätteintresserad och minns hur vackert jag tyckte att det var att ha ett staffli stående i rummet och färger och penslar liggandes intill. När hennes intresse svalnade tog mitt över. I början lånade jag min mammas tidningar där det fanns noveller och målade av illustrationerna som fanns i dem. Jag upptäckte ganska snart att jag hade väldigt lätt för att kopiera och ett gott öga för detaljer. Sen rullade det på. Jag skolade mig, hittade min stil och mina uttryck Ställde ut och hyrde en egen ateljé. Och sen tog det liksom slut... Inte kreativiteten, den har alltid funnits där, men det kom saker emellan.

 Att jobba med händerna är ett måste för mig. Likaså att skapa och vara kreativ. När det blir kaos i hjärnkontoret behöver jag skapa ordning på utsidan först för att kunna finna svar på hur kaoset på insidan kan lösas. När måleriet inte funnits har jag i stället ägnat mig åt att skriva, renovera och tatuerat mig. När jag är stressad, har nåt problem eller mår allmänt kasst är det underbart att ta tag i nåt litet renoveringsprojekt. Jag tänker så bra om jag får vara kreativ under tiden. Måla, tapetsera, klä om en stol eller bara städa. Förnyelse och ordning krävs för mig både fysiskt i den verkliga världen och på insidan i sinnet o själen. Tatueringarna har blivit som mina personliga påminnelser, riktmärken eller uppmaningar kan man säga, till mig själv. Mina egna "kroppsliga" målningar. Uttryck för vem jag är och vad jag står för. Nu har jag återvänt och tagit upp måleriet lite igen. Några stapplande steg.. Det är inte lätt efter så lång tid. Det är läskigt, känns ovant. Man vill vara lika bra som när man slutade. Men det måste jag koppla bort. Det var då och nu är nu. Huvudsaken är ju att det finns där, kreativiteten, dofterna, känslan. Det är kvar! Och lusten förstås. Just nu är det mycket kaos och oordning i mitt liv så det var bra att penslarna kom ut ur garderoben. Jag behöver alla kreativa hjälpmedel jag kan få nu. Orsaken är skilsmässa! Så nu måste det tunga artilleriet kopplas in, skriva, måla, tatuera sig och städa upp efter det gamla livet. Men trots kaos, mycket sorg och stora förändringar senaste året mår jag riktigt bra, för jag är för en gångs skull sann mot mig själv och andra! Jag ljuger inte, jag följer mitt hjärta och Vågar stå på mina egna ben!

Reflektion och eftertanke

När man som jag är född känslomänniska kan livet ibland te sig lite svårt. Man jagar efter en förståelse för vad livet går ut på och hur man uppnår den ultimata lyckan! Jag är av det slaget att jag känner mig levande när jag verkligen känner nåt. Det kan vara känsla av lidelse, kärlek, glädje, sorg ,, bara det är en stark känsla så känner jag mig levande! Men är det tvärtom bara så där lagom eller en dag man inte känner mycket alls så känner jag mig tom, livlös och uttråkad. Jag älskar känslor, starka känslor!
Detta i kombination med att jag har ett mycket starkt bekräftelsebehov och en drivkraft att prestera, producera, skapa och uppleva så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt gör ibland att jag faktiskt inte hinner med livet alls! Jag jagar så snabbt efter mitt liv att livet självt inte hinner med mig!
I mitt huvud maler ständigt en ramsa- Jag vill, jag vill, jag vill...
Jag vet att om man är sån som jag just beskrivit och inte ger sig själv tid för eftertanke, reflektion och tid att stanna upp en stund och bara låta livet komma ikapp, så blir man till slut lätt galen! Man springer för snabbt och till slut springer man rakt in i väggen.

Nu har jag turen att jag har analyserat mig själv med hjälp av professionella människor under stor del av mitt liv så jag kan se varningssignalerna. Dessutom lever jag lyckligtvis ihop med en man som är min raka motsatts. Utan honom som drar i handbromsen, som är född med en ängels tålamod och en kärlek till mig så grundad att inte ens den värsta tornado kan få den att blåsa bort, vet jag inte hur det skulle gå. Det övergår mitt förstånd hur han orkar leva med mig men jag är tacksam att han gör det!

Det är svårt för en känslomänniska att leva ihop med en icke-känslomänniska för det är så lätt att tro att någon som inte är så bra på att bekräfta, känna och visa känslor är kall, tråkig och inte bryr sig. Det är som att tala olika språk! Den ena talar med känslor och uttryck den andra med logik och ord. Ibland behövs det någon som kan översätta vad som sägs mellan dessa två. Men om man hittar en liten, liten gemensam nämnare som håller dessa två ihop så kan dem verkligen hålla ihop.

Man kan se känslomänniskan som en stor atom fylld med känslor, energi och uttryck och icke-känslomänniskan svävandes likt en elektron troget runt, runt i en bana runt sin atom. Atomen får vara i centrum och synas men vet att den innerst inne inte skulle må så bra ifall den viktiga elektronen inte fanns där. Och elektronen vet att den har en avgörande plats men skryter inte om det utan snurrar på i sin bana i lagom takt. Atomen tror ofta att den behöver någon som är lika stark, synlig och energisk som den är, men förstår sällan att det då skulle bli en stor krock. Den attraheras av större krafter och behöver sin elektron som håller den tillbaka och får den att snurra på i rätt bana.

Så är själva livet. Positivt möter negativt, starkt möter svagt, stor möter liten, liv möter död. Olika barn leka bäst! När känslomänniskan kan se det vackra och det trygga i en icke-känslomänniska och icke-känslomänniskan kan se det livfulla och starka i känslomänniskan så kan dem tillsammans komplettera varann väldigt bra. Men det kommer inte bli någon enkel match för någon av dem. En dag i taget!

Aut viam inveniam Aut fasciam- jag ska finna en väg eller skapa den!

Kram/J

Dags att summera ännu ett år! Man blir lite skraj när man inser vad alla äldre har försökt berätta för en hela tiden! Tiden går bara fortare ju äldre man blir! Ett år är så snabbt förbi! Hur är det möjligt? Borde inte livet kännas lite segare och långsammare ju äldre vi blir, när kanske lärdomar och intryck blir färre? Vi gör mycket på rutin och vi kan det mesta! Men det är precis tvärtom! Det är både skönt och skrämmande! Har man ett så kallat dåligt år, så är det ju skönt att det passerar snabbt och man kan få en nystart! Har man ett lyckat år vill man ju att det ska fortsätta! Ändras hjärnans uppfattning om tid ju äldre vi blir?

Mitt 2011 har varit både upp och ner, men om jag ser tillbaka och summerar så vinner neråtspiralen! 2011 innehöll mycket jobb, mycket stress, sjukdom, väldigt lite pengar och lite ledighet. På den positiva sidan finns mina barn, min man och personer i min närhet som hjälpt och stöttat!
Jag har haft sämre fysisk hälsa men bättre psykisk?! Jag har haft sämre ekonomi men mer tur i kärlek! Jag har varit mindre ledig men gjort mer värdefulla saker med mina barn! Vilket ju är väldigt positiva saker men stressen över ekonomin och den dåliga hälsan har liksom kastat ett grått dunkel över allt det andra.
Ja man kan ju inte få allt sägs det!

Jag har vid olika tillfällen blivit spådd av två helt olika personer. En för 15 år sen och en var ganska nyligen. En med hjälp av kort, en med hjälp av siffror. Men båda två har sagt samma saker! Dem säger att jag är född med tur, framgång och kommer att lyckas med det jag tar mig för. Att jag kommer tjäna pengar. Dem säger att jag är en sån som hela tiden klarar mig från det värsta med en hårsmån och lite tur! Sen har dem så klart sagt en massa om min personlighet och kärlek.
Jag är väl benägen att hålla med om det mesta förutom det där med pengar och framgång! Pengar får det gärna ramla in ner av under nästa år!
Jag önskar mig ett mer hälsosamt, mindre kostsamt och ännu mer lyckosamt 2012!

Gott nytt år!

Såg inte varningsskylten!

Ja i helgen kom det, det lilla "återfallet", om man kan kalla det så. Det har gått ganska bra hittills på den här nya vägen men i helgen såg jag varken varningsskyltar eller stoppskyltar utan körde på tills det blev totalt motorhaveri.
Var rejält frustrerad, irriterad och ångestfylld sent i går kväll. Min mun ville så gärna säga rakt ut hur det är, men orden liksom fastnar i hjärnan och kan inte komma ut. Det är som att jag inte vet hur man gör när man pratar? Det enda som kommer ut är anklagelser riktade till fel person, ilska eller bara en massa osammanhängande rappakalja. Jag vågar inte tro att det räcker att vara ärlig och rak. Tänk om jag är det, och ändå blir avvisad eller inte betrodd.
-Förbannade Hönapöna!

Jag förstår idag vad allt bottnar i. Jag har aldrig lärt mig. Som liten, mobbad och rädd sjuåring gick jag till den största auktoriteten då i mitt liv, min lärare, och bad om hjälp. Jag vågade vara ärlig och säga som det var. Barnen är dumma mot mig, jag behöver hjälp. Jag blev avvisad! Hon trodde inte på mig. Hon sa att att jag överdrev och att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Tvärtom. När de andra barnen fick reda på att jag sökt hjälp hos läraren blev det genast värre. Jag vågade aldrig be om hjälp igen.Min självkänsla försvann där och då.

Senare lärde jag mig att få bekräftelse från andra genom att vara duktig i skolan, vara med dem tuffa killarna, röka, dricka osv. Jag lärde mig förstå fysisk bekräftelse. Men jag lärde mig aldrig att bekräfta mig själv, eller att förstå att jag duger som jag är. Det man lär sig som mobbad är ju att man inte är värd annat än skit. Det blir så normalt att du till och med kastar den skiten på dig själv till slut.

När jag upptäcker att jag ännu en gång tagit på mig offerkoftan och inte förmår att vara ärlig och säga vad jag egentligen vill blir det lätt att bädda åt sig själv nere i gästrummet och ligga där hela natten och tycka synd om sig själv.
I morse vaknade jag 07.30. Offerkoftan hade kliat hela natten. Sov inte så bra. Behövde rensa upp och sortera hjärnkontoret för att få lite ordning på tankarna. Det som funkar bäst för mig då är att faktiskt fysiskt städa. Så jag rev ut hela bokhyllan i vardagsrummet och färgkoordinera alla böcker. Alla blå böcker på en hylla, alla svarta på en annan. Jag vet att det här låter helt sjukt men det hjälper.
När det här väl var gjort kunde jag till slut slå mig ner med min man, ta en kopp kaffe och tala om vad det var jag hade velat säga i går kväll!

Aut Viam inveniam aut faciam...

En klok herre vid namn Hannibal lät sig inte nedslås av att alla talade om för honom att det var omöjligt för honom och hans följe på ca 40 elefanter och 40 000 krigare att ta sig över alperna för att komma till Rom. Han lär ha svarat -Antingen ska jag finna en väg eller skapa en!

Jag vill själv gärna tro att ingenting är omöjligt även om jag har en liten rädd person i mig som väldigt ofta tror det. Men hon tystnar mer och mer. Med lite hjälp kanske hon en dag tystnar helt. En sak vet jag med säkerhet. Vi är inte våra tankar, vi är bara en person som tänker dem.

Det finns en befriande känsla i det. Även om jag tänkte fel i går behöver inte det betyda att jag inte kan tänka rätt idag. Länge levde jag efter en sanning som var precis tvärtom. Jag var mina tankar helt och hållet. Och mina tankar spelade mig många spratt. Jag levde så fullt efter mina tankar att jag till slut knappt kunde gå utanför dörren. Jag vågade inte åka buss för mina tankar talade om för mig att det var farligt. Jag vågade inte gå över en bro för mina tankar sa att den kunde rasa. Tåg bör du undvika för där trängs många människor. Allt jag tänkte var sant! Lever man efter den sanningen vet man till slut inte vad som är rätt och fel. En enkel sak som att bara gå och lägga sig när man är trött kan bli farligt, utlösa panik, ja till och med döda dig om dina tankar säger att det är så, och du tror på det!

När jag efter många år och mycket hjälp började se mina tankar som ett program på radion förstod jag att det faktiskt är jag själv som bestämmer vad jag ska tänka. Så fort en paniktanke dök upp bytte jag kanal på radion. Till något lite gladare. Den här omprogrammeringen fungerade väldigt bra. Den lilla rädda höll sig tyst i flera år. Men på senare tid har hon kommit smygande tillbaka och ändrat frekvenserna på min radio igen. Jag vet ju vad jag måste göra men det är som att tala om för en gammal vän att vi kanske inte ska vara vänner längre, vi har inte så mycket gemensamt! Jag har inget utbyte av henne men ändå tar det emot att skicka iväg henne. Min gamla radio behöver uppdateras mot en ny och fräsch i-pod. Där jag kan tanka ner precis det jag vill höra.

Jag är inte mina tankar, jag är bara en person som tänker dem! Jag behöver inte den där lilla rädda, hon är bara ett dåligt program som jag kan välja bort på min radio. Ingenting är omöjligt.

Min nästa tatuering blir- Aut viam inveniam aut faciam

Det andra kapitlet börjar här.

Idag har jag glidit fram på en helt nyasfalterad väg i lagom tempo hela dagen. Inte en enda gång har jag tittat i backspegeln eller ens tänkt tanken på att vända och köra tillbaka. Idag har luften varit lätt att andas, tankarna har varit klara och mitt sinne öppet. En perfekt dag för att börja skriva på nästa kapitel. Jag har liksom redan fattat pennan i min hand och sitter där redo framför en helt ny blank sida. Det är bara att börja skriva.

När jag vaknade i morse var det en helt annorlunda känsla i min kropp. Jag kände mig glad, utvilad och nästan lite upprymd. Utan minsta ansträngning klev jag upp när minstingen vaknade och gjorde frukost. Nåt kändes konstigt med mitt ansikte?! Halv åtta på morgonen en söndag står jag i mitt kök med ett leende på läpparna och gör frukost. Hur är det möjligt? Jag slår bort den tanken fort. Låt det bara ske tänker jag. En efter en vaknar dem i huset. Alla utom en. Han sover så skönt där uppe. När alla satt sig till bords går jag upp på övervåningen och smyger in i sovrummet. Med en kram och puss säger jag - Go morron! Jag har gjort en god LCHF-frukost till dig. Och kaffet är klart. Kom ner!
Jag ser på mig själv som om jag hade en utomkroppslig upplevelse. En " Holy-moment"! Hon, den där lilla rädda i mig, tycker att det här är jättekonstigt. Känner sig undanskuffad. Hon sitter där liksom mållös och bara ser på.
Det är ny chaufför bakom ratten idag. Och Hon, den där lilla rädda i mig, får inte ens åka med. Idag har jag åkt på en helt nyasfalterad väg i lagom tempo. Klarblå himmel, inte ett moln, luften är klar, det är lätt att andas.
Idag börjar jag skriva det första orden på en ny, blank sida. Det andra kapitlet börjar här.

Skriver slutet på detta kapitel av mitt liv!

Min väg genom livet har fram tills nu varit väldigt slingrig, innehållit återvändsgränder, gropar och gupp som medfört en hel del skråmor i karossen. Ibland har jag kört alldeles för fort och ibland har jag legat länge på 30-sträcka. Det har hänt att jag fastnat i en rondell och bara kört runt, runt utan att riktigt förstå hur jag ska komma ur den. Det har hänt att jag frontalkrockat och fått köra åt sidan för att läka och bli hel innan jag har kunnat fortsätta min färd. Nu har jag äntligen, efter nästan 34 år på denna krokiga väg, kommit fram till ett vägskäl.
Det är nu jag har ett val!
Det är nu jag kan välja vilken väg jag vill ta genom resten av mitt liv. I mitt huvud vet jag vilken väg som är den rätta, men efter så här lång tid är jag så van att åka omkring på den där slingriga, knaggliga och dåliga vägen. Trots att jag vet vart jag ska känns det så mycket tryggare att fortsätta köra i dem gamla spåren.
Så nu står jag där vid mitt vägskäl. Bilen går på tomgång, jag står bredvid den med bildörren öppen och tittar på alternativen. Det är bara att bestämma sig!

Jag vet att om jag fortsätter på den gamla vägen så kommer jag att känna igen mig. Jag har kört där förut och jag hittar. Det känns tryggt och på något konstigt sätt väldigt säkert trots att jag vet att den skulle medföra både större och mindre olyckor. Vädret längs den vägen är inte heller så roligt, ofta grått och trist, ibland stormigt och en hel del stenskott får man också.

När jag ser mot den nya vägen så ser den nyasfalterad ut. Den är rakare och ser ut att medföra bättre väder. Ja kanske inte längs hela vägen men i alla fall en väldigt stor del. Den har även tydliga varningsskyltar uppsatt så att jag i god tid kan förbereda mig så att jag inte åker rakt på dem där gamla guppen och groparna igen. Med jämna mellanrum finns det stopskyltar som tvingar mig att stanna och reflektera en liten stund innan jag kan köra vidare. Helt klart ser det ut att vara en bättre väg. Vad är det att fundera över?

Det är dags att skriva slutet på detta kapitel av mitt liv! Det är dumt att köra på i gamla spår, speciellt när dem inte tycks ta mig dit jag egentligen vill. Jag sätter punkt här!
Jag sätter mig i bilen igen, stänger dörren, lägger i en växel, tar en sista titt i backspegeln. Tar ett djupt andetag och släpper upp kopplingen. Härifrån ser jag bara framåt.....

Underbar och älskad av alla!

Eftersom jag är egen företagare funderar jag en hel del över det här med marknadsföring. Hur ska man kunna sälja in sig bättre hos kunderna? Hur ska jag synas, och inte bara bli en i mängden bland alla andra salonger? Man fixar och donar så att salongen ska se så där perfekt ut hela tiden. Jag gör mitt yttersta för att vara så trevlig jag kan, man vill vara "Underbar och älskad av alla"!
Kunderna vill ju inte känna att dem köpt grisen i säcken när dem går härifrån.

Så kommer jag hem till min familj efter en arbetsdag. Jag har träffat massor av kunder, varit trevlig, glad och positiv hela dagen. Jag har inte gjort annat än sålt in mig själv och mina varor och tjänster hela dagen. Och då går luften ur mig! Den där härliga, mjuka hudterapeuten förvandlas till en prepubertal igelkott. Alla taggar utåt. Jag blir otrevlig och slår ifrån mig och vill helst bara komma hem till ett rent, tyst hus där ungarna sitter fint uppradade och leker på golvet. Men så är så klart inte verkligheten.
Har min man köpt grisen i säcken?!
I början av ett förhållande säljer man in sig själv precis så som jag gör med mina kunder varje dag. Man är alltid fräsch, glad, trevlig...
Men nu efter 10 års förhållande, två barn och ett företag ihop har den lilla söta grisen förvandlats till en luggsliten sugga som helst bara vill böka runt i sin egen jord och inte bli störd. Varför är det så svårt att sälja in sig lite till sin egen familj. Och bli underbar och älskad!

Från sommarsygg till byxlös på en sekund!

I går åkte jag och familjen + svägerska med hund till Fjäderholmarna för att njuta av vädret. I min research om Fjäderholmarna stod det:

Ön är barnvänlig med en liten sandstrand ....Under en dag hinner man utan problem utforska hela ön, fika och äta i solen bla bla bla.

Ja, det lät ju toppen tänkte vi och åkte dit. Resan med båten var precis lagom lång, 30 min. Väl på plats ville vi inget hellre än att hitta stranden så vi kunde äta vår medhavda matsäck. Efter att ha gått ett varv runt ön utan att hitta någon strand gick vi till informationen och frågade.

-Vart ligger sandstranden?

Tjejen i informationen ser på mig och ler.

-Ja, den ligger här, säger hon och ritar ett kryss på en liten karta. Men förvänta dig ingen stor sandstrand bara. Men man kan gå ner i vattnet från strandkanten.

-Jaha, ok!? säger jag och tackar för upplysningen.

Vi beger oss mot målet och upptäcker ganska snart att hon har rätt. Någon sandstrand kunde vi inte hitta, men väl en stenstrand där en massa stackars barnfamiljer trängdes så gott det gick.

Vi hittar en plats under ett träd väldigt nära strandkanten. Isac ville bada direkt. Vattnet var iskallt men vad gör det om man är 3 år. Mamma fick offra sig och bada med honom eftersom han inte kunde gå ner själv bland alla stenar. När vi är lagom blå om läpparna går vi upp. Vi äter, solar och slappar. Efter ett tag ska faster M på toaletten och Isac vill följa med. Minsta sonen leker med pappa så jag tar tillfället i akt och lägger mig i solen precis vid vattenbrynet. Jag hinner precis tänka - Ååå va härligt.. när jag hör barnskrik och någon som skriker Akta!!

Jag slår upp ögonen och ser en jättevåg komma mot mig. Min första tanke är att nu måste jag lyfta på madrassen som jag ligger på för den kommer bli blöt, när vågen sköljer över mig.

Jag vänder mig om och där råder fullständig kaos. Det är grejer överallt i vattnet. Mat, kläder, kylväska, mobiler. Min man har lyft upp lilla Noah så han klarade sig tack o lov. Faster M:s lilla hundvalp ligger och skvalpar runt i cirklar på en dyngsur handduk. Som tur var satt hon fast i trädet annars hade hon väl följt med. Jag kastar mig ut i vattnet och försöker fiska upp välling, bullar och annat som jag ser är på väg ut till havs. Jag ser nåt som ser ut som en svart väska långt där ute och försöker förgäves ta mig ut för att fiska upp den. Men innan jag hinner fram sjunker väskan och försvinner. Jag ropar in till Claes på stranden...

- Har vi förlorat en väska?

-Nä, säger han. Vi har allt här.

Jag tar mig in till stranden igen för det är iskallt i vattnet. På vägen fiskar jag upp mitt linne som flyter i vattnet och en bullpåse.

När kaoset har lagt sig och alla börjar leta efter sina bortsköljda saker upptäcker jag att mina shorts som jag hade hängt en halv meter upp i trädet är borta.

-Men var är mina shorts?

Vi letar överallt och det slår mig plötsligt, att "väskan" som jag sett sjunka i själva verket var mina nyinköpta supersnygga linneshorts.

Förgäves försöker jag leta efter dem men får ganska snabbt inse att dem nog är halvvägs till Finland. Då infinner sig nästa insiktsfulla tanke..

-Men nu får jag ju gå byxlös!! Ska jag åka hem i en blöt bikini? Jag har ju varken shorts eller linne (eftersom det var dyngsurt) nu!!

I mitt huvud ser jag mig själv åka hem genom stan i bikini. Hemska tanke!

- Men jag har en extra kjol på mig under min klänning, säger min svägerska. Du kan ta den!

- Å tack gode gud för det! Verkligen rätt dag för att både ha en klänning och en kjol på sig samtidigt!

Visserligen en storlek för liten men allt är bättre än att gå med rumpan bar. Jag tränger på mig den lilla kjolen och en t-shirt som jag mirakulöst nog hade packat ner i väskan.

När chocken lagt sig bestämmer vi oss för att inte stanna kvar på detta obarnvänliga ställe, utan beger oss in mot mitten av ön. Till lekplatsen. Vi soltorkar våra saker, fikar upp det blöta resterna av vårt fika och tar sen båten hem till fastlandet igen.

Vi förlorade ett par shorts, en mobil (blev blöt och slutade fungera) samt lite matsäck men jag slapp i alla fall gå byxlös genom stan. Och det blev minst sagt en innehållsrik dag! Men det dröjer nog innan vi besöker det "barnvänliga" Fjäderholmarna igen.

Om någon åker dit och hittar ett par snygga linneshorts i vattnet så är det mina!

-Jag gör som hundarna bara, mamma!

Min 3-åringar har vid ett par tillfällen setts kissandes på olika ställen i trädgården. Vid två tillfällen tog min man honom på bar gärning då han upprepade gånger drog ner byxorna och kissade på flertalet buskar. Här om dagen då jag skulle gå med honom på dagis frågade jag flera gånger om han inte behövde gå på toaletten innan vi gick. Men han svarade bestämt att han inte var kissnödig. När vi så skulle gå och jag skulle köra ut vagnen fick jag se pojken stå med byxorna nere på den allmänna gräsmattan i full färd med att märka revir även där.

-Vad gör du Isac? Inte ska man väl kissa där, kissa gör vi inne på toaletten.

-Men jag gör som hundarna bara, mamma!

Ja, vad ska man säga? Snart kanske jag får ta med bajspåsar till dagis i fall han får för sig att även göra det lika som hundarna. Klart är att vi inte behöver gödsla gräsmattan i år. Det räcker med att släppa ut sonen innan läggdags så fixar han det.

Visst är det lustigt....

Det började med att jag bokade en behandling på en salong där en vän till mig jobbade som hudterapeut. Jag behövde fixa fötterna efter graviditeten och ringde min vän för att boka tid. Superfin salong minns jag att jag tänkte. Ett par veckor efter det besöket kom jag att tänka på en bok jag sett i bokhyllan. Började känna att jag behövde något att peppa mig själv med. I ett par månader hade jag varit mammaledig med mitt andra barn och det sätter alltid igång en massa tankar och funderingar. Visste att maken hade en gammal bok om Självkänsla som Mia Törnblom skrivit. Det var den jag hämtade och dammade av. Det blev början på resten.......



Jag läste större delen av boken innan en kurs jag skulle på upp i Sundsvall i början av mars. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur jag använde mig av en del övningar från boken under kursen, för att våga ta lite mer plats och inte göra som jag alltid gjort och gömma mig längst bak i rummet.

På tåget upp till sundsvall skrev jag en "drömlista" för det hade Mia Törnblom skrivit att man skulle göra. Ens drömmar skulle lättare slå in då. Bland dem första punkterna på min långa lista stod

- En egen salong!

Jag knölade ner mina lappar i en väska och där har dem legat sen dess.


Hennes bok har legat på mitt nattduksbord ett tag nu, och jag har blivit mycket bättre på att öva upp min självkänsla och verkligen försöka tänka att det faktiskt bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Ingen annan kan leva mitt liv. Men jag kan göra det bästa jag kan för att leva det så bra som möjligt.

Fråga mig inte hur det gick till, men en tanke föder en annan tanke och en händelse leder till en annan. Nästan tre månader efter jag hade besökt den där salongen var jag på behandling igen hos min vän, fast på en annan salong. Hon hade slutat och bytt ställe. Jag fick höra att hennes tidigare arbetsplats var till salu, men ingen hade köpt den.

Plötsligt hör jag mig själv säga

-Kan du inte ringa den där Mia och säga att jag är intresserad!

Min vännina ringer och lämnar ett meddelande på hennes telefonsvarare. Senare samma kväll får jag ett telefonsamtal från Mia Törnblom, vars bok har legat på mitt nattduksbord i månader. Efter samtalet kunde jag inte sluta le och skratta. Hur gick det här till??

Vi skulle ses på hennes kontor nästa dag. Sagt och gjort. Jag tog chansen.

Idag är det ca 1 månad sen jag var och kikade på den där salongen för andra gången. Den här gången var den stängd och tyst och jag kunde gå omkring och kika överallt. Samma känsla infann sig igen. Vilken fin salong! Den passar mig. Det är här jag ska vara.

Allt klaffade, allt passade...

Det som började i vintras med ett besök, en bok, en lista, har nu faktiskt blivit en dröm som gått i uppfyllelse. Mia hade rätt hela tiden! Skriv ner dina drömmar så är det mycket större chans att dem fakiskt går i uppflyllelse!

Jag är från och med idag stolt ägare av "En härlig salong". Den är min nu! Jag tog chansen att nå min dröm, och vet ni.... det gick!

Ett uns vardagslyx i mammalivet!

Vardagslyx som ger en småbarnsmamma lite extra laddning i batterierna är att ta en löprunda på kvällen när barnen lagt sig i sina små sängar. Sen ta en lång dusch, smörja in sig med nåt som luktar gott (inte bebiskräk, eller ingrodd majspuré) och sätta sig ensam på badrumsgolvet och långsamt, omsorgsfullt måla sina tånaglar och njuta av ensamheten. Toppen!



Visst blev det fint?

Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!!!

Allt går bara man vill!
Är det nånting jag vill lära mina två barn så är det just det, allt går bara man vill! Det är bara olika svårt att få det man vill ha. Ibland kan krävas mer pengar, mer tid, mer övning, kunskap, kärlek eller nåt annat.
I mina yngre år, levde jag flera år ett mer eller mindre begränsat liv på grund av panikångest och små depressioner hit och dit. Det kanske inte syntes utåt alla gånger, men inuti mig begränsades livet och tillvaron av att jag inte vågade vissa saker eller hade fobier som inte lät mig göra vad som helst. Ett tag kunde jag inte gå över broar, åka buss eller tunnelbana osv. Jag trodde inte att jag själv var värd att må bra. Riktigt bra alltså! Jag trodde inte att det var ok att vara bra på nåt eller säga att man är genuint lycklig. Så jag förbjöd mig själv att göra vissa saker. Trodde att jag hade kontroll, men det var precis tvärtom. Det resulterade bara i panik!
Idag 10 år senare vet jag bättre. Nu är jag klokare.

Idag vet jag att man kan nå sina mål om man bara vill. Och jag vet att man kan förverkliga sig själv tillsammans med sin familj. Man behöver inte förverkliga sig själv först och skaffa familj sen. Man kan nå sina drömmar ihop med dem man älskar.

Dagens citat blir: Låt ingen någonsin tala om för dig att det inte går!

Yrhöna vs klok uggla

Just nu snurrar livet och tillvaron på snabbare än jag hinner med att räkna. Jag har tappat all uppfattning om tid. Håller inte reda på vilken dag det är eller hur länge sen det var jag gjorde vad. Jag kan säga till nån att jag gjorde nåt för två veckor sen och så när jag tittar i kalendern visar det sig att det bara var två dagar sen jag gjorde det. Jag önskar att bilden ovan, på den strukturerade,kloka ugglan med en härligt varm kaffekopp i handen, stämde in på mig.

Men i stället flänger jag runt som en yr höna, helt ostrukturerad och med en ständigt kall kaffekopp i handen. Det värsta är att jag känner mig som en halshuggen yr höna. Ja ni vet att dem kan springa runt ett tag utan huvud om man hugger av det på dem. Måste se makabert, men rätt lustigt ut. Ungefär så många hjärnceller känns det som jag har, lika många som på en halshuggen yr höna. Det vill säga inga alls!

Det är många faktorer som ligger till grund för detta halshuggna tillstånd. För det första håller jag och min man på med storslagna planer att öppna en egen hudvårdssalong. Vilket när man har två barn under tre år anses vara galenskap. Jag är benägen att hålla med. Men när drömmen och tillfället dök upp framför ögonen på oss kunde vi bara inte låta den chansen passera.

För det andra så är det fullt med hemskt pollen ute. Hatar pollen! Jag måste proppa i mig sju olika mediciner för att kunna gå ut. Det har till följd att jag blir väldigt trött och seg. Alltså ännu mer yr höna.

Som grädde på moset, toppingen på glassen, som plåster på den stackars halshuggna hönan så har jag ju just nu dessutom mina underbara pms besvär just nu.

Ja, ni kan ju lägga ihop allt detta själv och se hur det blir.....

Halshuggen, yr höna med pollenallergi och pms!!!

Toppen!

Min egen GPS

Min treåring älskar att åka bil. Ibland när jag hämtar honom med bilen på dagis (som är typ 200 meter från oss, vi är lite lata i vår familj) brukar han vilja att vi tar en extra omväg innan vi kör hem.

- Kör mamma, kör! Fortare, fortare!

Jag fick en GPS av min man i julklapp förra året för att jag är så förbaskat usel på att hitta. Om jag står still, blundar och snurrar tre varv så vet jag inte vart jag är sen. Allvarligt!

Så jag fick en GPS och det första jag programmerade in var "Hem". Så nu visas en söt liten stuga med texten "Hem" upp på kartbilden när jag matar in att det är hem jag ska.

Dessvärre händer det ju att jag kör fel trots min GPS. Jag fattar inte alltid hur tusan hon menar att jag ska köra i rondellerna. Ska man rakt fram, så säger kärringen inte rakt fram utan

-sväng andra avfarten höger!

Ännu värre är det att fatta om hon säger sväng tredje höger i en rondell. Då måste jag ju både tänka och räkna! Ofta får jag åka ett par varv runt, runt i rondellen så jag hinner räkna hur många avfarter det är åt höger... ja ni förstår ju själva hur poppis man blir då i trafiken.

Men när min son sitter med i baksätet så håller han kolla på mamma. Först när vi backar ut ur garaget så har han koll på avståndet till nästa garagelänga. Så att jag inte ska backa in i grannens garageport (vilket har hänt mer än en gång, sscccchhyy säg inget till min man)

- Stopp, Akta! skriker han i högan sky därbak. Akta huset mamma!

-Jaja, självklart mamma aktar huuuuuuuuset. Bonk! Oj då?! Mamma springer ut och kollar, äh det gick bra. Bara dragkroken som tog i. In i bilen igen. Isac suckar,

-Aaaah mamma, akta huset.

Det vore ju finurligt ,om nu ungen ska agera backsensor, om han kunde pipa medan jag backar och gärna högre ju närmare ett främmande föremål jag kommer. Tror jag måste träna honom på det. För bra syn och avståndskänsla har han ju redan.

Han brukar ha koll på trafikläget åt mig också. Med jämna mellanrum lämnar han rapporter från baksätet.

- Nu kommer en stoooooor lastbil, mamma!

- Bra då vet jag!

- Mamma, nu få du köra fortare!

- Nä, man får inte köra så fort här Isac, då blir polisen arg på mamma.

- Ok då. Får köra lite fortare då mamma. Lite bara.

När vi är ute och åker så brukar han även iklä sig rollen som GPS och kommentator. Han litar inte alltid på GPS:en. Som idag när vi skulle hälsa på vänner i Uppsala så skulle vi först köra till en lekparken i närheten av deras bostad. När vi började närma oss sa jag högt för mig själv.

- Hur var det vi skulle åka nu då? Isac svarar snabbt

-Stopp mamma, jag har en idé, sväng höger!

Och det var ju bra tänkt men det fanns tyvärr ingen väg åt höger så det fick bli nästa vänster och till slut hittade vi.

Man kan också passa på att öka ut ungarnas ordförråd när man åker bil. Isac har nyligen lärt sig att en "Bilkö" är en lång rad med bilar, att det "stora monstret" som dundrar högt och sprutar vatten kallas för "biltvätt".

En annan gång körde jag och Isac vilse när vi skulle leta en mack i Tierp för vi hade slut på spolarvätska. Trots den där jäkla GPS:en så hittade vi ingen mack och ju mer kärringen sa,
- Gör om rutt, gör om rutt! destu mer stressad och irriterad blev jag. Till slut fick jag nog och stannade vid sidan av vägen och slog av skiten. Min kloke son sa då.
- Ingen fara mamma. sväng höger, sväng vänster.
Ja, så vi gjorde det. Vi svängde lite höger och lite vänster och till slut hittade vi faktiskt en mack i Tierp.

Ja, hur som helst. GPS i alla ära. Men det är roligare att ha en egen livs levande kartläsare i baksätet. Jag ska bara lägga honom i hårdträning i att läsa noter, pipa som en backsensor, och öva lite mer på det här med höger och vänster. Sen är det bara för oss att tuta och köra!

Skabb, löss, eksem eller stress? Och en hondjävul på huvudet.

Japp, nu har dem vuxit ut igen, hornen i pannan. Det är helt sjukt att man bara ska kunna vara "normal" 14 dagar varje månad. Och hur kan det slå till liksom bara över natten?
I går morse kände jag direkt att nu var det kört. Det är som om den lilla djävulen sitter på toppen av mitt huvud och styr mig fast åt fel håll liksom. Min gångstil blir hård och kantig, hälarna blir ju helt ömma för jag tar i så när jag går. Rösten förvrängs och tappar sin klang. Och som jag skrivit tidigare så får jag ett fastligt fult språk. Mitt ordförråd reduceras till ett fåtal fula men ack så användbara svordommar.
Jag är sävlig och lugn som Maria Montazami halva månaden och en Anna Anka resten.

Dessutom har jag drabbats av några små, irriterande kliande prickar på hela överkroppen. Eller rättare sagt underarmar, bröst/hals och mage. Mycket skumt. Först var jag säker på att det var skabb. Men efter att ha kontaktat en säker källa (skabbexpert) kunde vi stryka den gissningen. Löss? Njaaaaa,. Eksem? Ja, i någon form. Men vad är orsaken? Stress? Mediciner? Gi-maten? Eller kanske bara mitt dåliga pms-humör.

Ni kan ju tänka er själva hur jag ser ut nu med mina horn i pannan, kliande utslag på bålen, skavsår på hälarna och fula grodor som ständigt hoppar ur munnen på mig. Ingen vacker syn.

Nä, nu tar han efter mina ursäkter oxå.

Nä, nu får det vara nog. Jag har världens lataste treåring hemma. Jag trodde barn i den här åldern var aktiva? Men icke..
På utvecklingssamtalet på förskolan för ett par veckor sedan sa till och med Isacs fröknar att han var väldigt lat och gav mig i uppgift att börja träna honom på att klä på/klä av sig själv och att promenera (han vill nämligen alltid åka eller stå på ståbrädan)

När dem skulle på utflykt till skogen sist hade Isac skyndat sig att bana väg och puttat bort en av de minsta ungarna ur tvillingvagnen för att själv (han är äldst i sin grupp) sätta sig där och vägra flytta på sig. Den stackars lilla kamraten fick gå til skogen medan Isac satt och jäste i vagnen.

Nu har det gått så långt här hemma att grabben börjar ta efter mammas ursäkter.
-Maaaaaamma! Napp! jämrar sig Isac
- Ja, du får ta en napp men du får hämta en själv, svarar mamma
- Jag kan inte, jag har så ont i ryggen, säger han. Du kan, du orkar mamma! ok?

Vid ett annat tillfälle idag när jag sa till honom på skarpen för att han dragit ner en massa saker från bokhyllan och vill att han städar upp efter sig, hör jag honom härma mig igen och säger gråtandes.
- dumheter mamma, varför gör du mig? Jag ska bara jobba först..
Han försöker låta så ynklig han bara kan, och då är det ju inte lätt för mig att fortsätta vara arg.

Så nu har vi inlett träningsläger för lata barn här hemma. Nu är det slut med att mamma ska springa ärenden hela tiden. Från och med nu ska pojken springa ärenden åt mamma. Och mamma ska försöka hålla tyst med sina ursäkter för att inte lära pojken mer "dumheter".

Äntligen en rosa tröja till killen!

Min treåring har länge önskat sig en rosa tröja. Han tycker nämligen att alla hans tjejer har så fina tröjor. Dock är det inte så lätt att hitta rosa killtröjor, men igår på en shoppingrunda så hittade jag äntligen några rosa killtröjor och slog till.
Isac blev mäkta stolt och skulle absolut ha sin nya rosa tröja idag på förskolan. Och vad händer??
När jag kommer dit och ska hämta pojken så är han borta.
-Men vart är Isac då ? Är han nere på stora? säger jag, och ser mig runt i lokalen. Ser 4-5 ungar men ingen som liknar min son.
-Men mamma, jag står ju här hör jag någon säga.

Jag tittar efter och minns då att jag satt på grabben en rosa tröja för ovanlighetens skull. Ungen var ju så ljus att jag inte såg honom. Jag är van att söka efter blond kille med grön, blå, eller möjligen mörklila tröja. Inte en sockersöt liten sak i ljusrosa tröja. Men fin var han och sååå stolt.