Jag är av den sortens människor som agerar på känslor. Utan att tänka efter före. Alltså impulshandlingar. Den känsla jag mest tenderar att agera på är känslan av panik. Den infinner sig, eftersom jag är hemma med en bebis och en 2 1/2 åring ungefär tjugo gånger om dagen. D kan vem som helst räkna ut att det blir lätt lite kaos i tillvaron. Har man som jag även ett kontrollbehov och inte tål när "manus" ändras så blir det inte lättare. Med manus menar jag att jag i mitt huvud alltid har en "korrekt" version av hur saker och ting ska göras eller hur jag i förväg tänkt ut att det ska bli. Blir det inte så jag då känner jag mig som Maria Montezami utan läppstift- exposed, naken och rädd! Får jag däremot ordning och kontroll på allt-toppen!
Jag ska ta ett exempel.
Här om kvällen skulle jag på styrelsemöte kl19. På eftermiddagen åker jag med barnen till en kompis och fikar. Jag har inte vidare bråttom hem , men när Isac börjar bli grinig och krånglig åker vi hem. När jag väl sätter mig i bilen ser jag att klockan redan är 17.30. Känsla-panik! Agerar blixtsnabbt genom att ringa min man som sitter på pendeltåget och fräser
- Jaha vad gör vi nu då? Klockan är ju jättemycket och jag har ju inte lagat mat än. Isac sitter och skriker i bilen och jag ska ju snart på möte.
- Jaha säger han, men du får väl skynda dig hem och göra mat nu då.
- Nej det finns säket inget hemma att laga mat av, fräser jag
-Jo, men du tog ju ut kyckling ur frysen?!
- Jaha , ja det kanske jag gjorde men det finns säkert inget att ha till, säger jag. Och är nu så stressad att är röd om kinderna och svettig i handflatorna . Avslutar snabbt telefonsamtalet och säger till min trötta, griniga son i baksätet.
- Nä, vi får väl åka och handla på Mc Donalds.
- Neeeeeeeeej mamma, grinar han. -Inte handla!
Vid det här laget har jag börjat köra hemåt och eftersom jag då måste koncentrera mig på något annat ebbar den värsta panik-känslan ut något. Vilket betyder att min hjärna börjar fungera normalt. Men jag har ju redan hunnit agera i panik.
När min man kommer hem strax efter kl. 18 står jag glatt vid spisen och har gjort en kycklingwok och fixat kycklingnugggets till 2-åringen.
- Maten är klar, så vi kan äta på en gång, säger jag när han kommer in.
Väl till bords säger min man till mig:
- Du, vad menade du egentligen när du ringde? Vad var det du ville ha sagt eller gjort?
- Va? Nä, jag vet inte. Jag fick panik bara! svarar jag.
Jag hann ju såklart både laga mat och fixa en del annat innan mötet. Så all denna uppståndelse var ju helt i onödan , men trots det ganska vanligt förekommande i min vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar