Dagsformen varierar liksom innehållet i mina inlägg. Det går upp och det går ner. Det är så mycket negativa saker som hänt senaste tiden att jag inte kan låta bli att börja tänka lite mer allvarligt kring livets stora gåta. Vad är det vi gör här? Vad vill jag fylla mina dagar eller mitt liv med? Idag är en sån dag då tankarna varit ganska tunga.
Tänker på alla som fått sluta sina liv alldeles för tidigt. Senaste veckan har det varit tre unga personer som gått bort i min närhet. En ung pappa blev mördad 300meter från vårt hem, en vän til mig miste sin förtidigt födda dotter, min familj miste J som vi var stödfamilj åt. En fjärde person gick faktiskt också bort samma vecka, men hon var 88 år. Och det kändes som en stor tröst och lättnad. Hon var gammal.
Vad finns det för rättvisa eller mening med att någon som inte ens fått börja sitt liv ska behöva dö? Varför ska någon behöva kämpa sig igenom livet med diverse handikapp och sjukdommar och ändå dö för ung? Och hur kan någon ta en annan mans liv mitt i ett lugnt bostadsområde? Göra två små barn faderslösa? Hur grym värld lever vi i?
En hel vecka har jag vaknat mitt i natten av att jag knappt kan andas, jag drömmer så hemska saker. Jag brukar ta min sons hand och följa hans andning, det tröstar och lugnar mig. Kan inte låta bli att bli skrämd inför det oundvikliga. När är det min tur eller någon i min familj? Det kan låta makabert, hemskt och onödigt att ligga och fundera på det här om nätterna. Men vem kan låta bli när man haft en vecka med så mycket död.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt rädd för döden. Att lägga sig på kvällen är något som skrämmer mig för jag är rädd att inte vakna mer. Jag är ganska säker på att den känslan grundar sig i ett stort kontrollbehov som jag har. Det absolut mest okontrollerbara är ju döden. Såvida vi inte tar vårt eget liv. Men då drabbas ju någon annan hur som helst. Vi kan inte bli av med den.
När jag är som mest upprörd över det faktum att jag själv ska dö, brukar min man säga - Tänk dig att det är precis som innan du föddes. Upplever du den tanken som skrämmande? Vart fanns du då? När jag vänder på det och ser döden som födelsen så blir det inte lika skrämmande.
Jag är även en sökande person. Jag söker efter svar, tröst, mening, nåt som kan ge mig lugn och en tilltro. Gud har jag sökt efter hela mitt liv. Och jag har en tro. En tro som är min egen och som mest kan liknas vid en blandning av Buddism och Kristendom. Men jag föredrar att bara kalla det för en tro.
Jag ber ofta och i såna här svåra stunder söker jag mig gärna till kyrkan. Ett tag ville jag bli präst men eftersom min tro är så egen och inte riktigt samtycker i allt vad den kristna tron säger så blev det inte så.
Så i denna stund är det kanske inte så konstigt att man ligger sömnlös och försöker finna ett svar, en tröst eller mening med det som hänt.
Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro...
Så lyder en rad i en låt med Marie Fredriksson. Något som jag i skrivande stund citerar och känner.
Om man slår upp ordet tro kan man läsa, en väg bort från ondska, lidande och död.
En mening som maler i mitt huvud och som skänker en liten uns av tröst är att en del själar är så fina att Gud vill ha dem hos sig lite tidigare än andra. Jag försöker tro på det för att försöka finna en väg bort från denna ondska, lidande och död som den senaste veckan fört med sig. Jag tror!
Mina vänner, ta inte nåt eller någon för givet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar